Redaktionellt | 13 Juni 2022 | Mattias Lundblad

Hon har världens jobb

För en internationellt frilansande bildjournalist kan omständigheterna snabbt förändras. Att göra det bästa av det oförutsägbara är ett återkommande tema i New York-baserade svenska fotografen Malin Fezehais liv. Text Mattias Lundblad.

Hon har världens jobb Foto: Malin Fezehai

Foto: Malin Fezehai för TIME. Ett eritreanskt par gifter sig i Haifa, Israel.

Vi träffas på ett kontorskollektiv i SoHo på Manhattan, händelsevis med namnet The Malin, dagarna före en tre månader lång reportageresa som ska gå till Kenya, Ghana och Nigeria. Även om New York är hemma sedan många år är det Afrika och Mellanöstern som är Malin Fezehais viktigaste arbetsområden. Däremot finns många av uppdragsgivarna här. I Nigeria ska hon fotografera för FN. 

Tre månader är det tänkt att resan ska bli, men att saker ändrar sig är inget ovanligt för Malin. Att anpassa sig efter rådande omständigheter, ta snabba beslut och göra det bästa av situationen hör till hennes vardag som frilansande bildjournalist. Som de flesta andra har hon haft ett par år av ändrade planer, men kanske ännu fler än många av oss andra. Mitt i en lång reportageresa slog coronapandemin till. Planen var ett två månader långt avbrott på Bali med återhämtning mellan två intensiva arbetsperioder. Avbrottet blev över ett år, i stället för planerat arbete i Nigeria och hemfärd till ett New York som senare skulle visa sig hårt drabbat och nedstängt av pandemin. I juli 2021 återvände hon till sist. 

– Mitt liv är ganska oplanerat. Jag var i San Francisco på en möhippa när telefonen ringde och jag fick frågan om jag kunde vara i England tre dagar senare för att fotografera Malalas bröllop. Så jag fick slänga mig på ett plan och åka dit, säger Malin Fezehai.

Nobelpristagaren Malala Yousafzai och hennes man Asser Malik gifte sig i november 2021 i en liten ceremoni med närmaste familjen i sitt hem i Birmingham. Bröllopsbilderna tog Malin i en botanisk trädgård. Att paret valde Malin som fotograf kommer sig av ett långvarigt samarbete. 

Malala Yousafzai gifter sig med Asser Malik i Birmingham, England.

– Jag har jobbat mycket med Malalafonden som arbetar för flickors utbildning. Varje år på sin födelsedag har Malala åkt för att uppmärksamma något som händer i världen. Ett år åkte vi till Libanon för arbete med flyktingar från Syrien. Ett år var vi i Kenya. Ett år åkte vi till ett flyktingläger i Rwanda.

Flykt är ett ämne som har följt Malin genom karriären, och hon spårar inriktningen till barndomen. Hon växte upp i Kista–Husby-området utanför Stockholm i vad hon beskriver som en mycket blandad omgivning.

– Jag insåg tidigt hur sammankopplad världen var. Det kan vara krig någonstans i världen, och så blir någon ens granne på grund av det. Det var där mitt intresse för minoriteter, flykt och migrationsfrågor började. Det är intressant att se samma sak på olika platser. Hur folk som har tvingats fly bildar samhällen och hur det skapar en identitet. Det är väldigt olika i olika länder. 

Att Malin Fezehai skulle bli fotograf och bo i New York var allt annat än planerat. Fotografiet slog ner i hennes liv i sextonårsåldern då hon gick på Riddarfjärdsskolan i Stockholm. 

– Jag gick en fotokurs och kände för första gången att det var något jag var bra på. Då blev jag lite besatt av det och var alltid i mörkrummet, berättar hon.

Samtidigt hade Malin ett stort intresse för samtida händelser och läste mycket journalistik. En dröm om att bli bildjournalist växte fram. Vid ungefär samma tid hade hon sparat ihop till en resa till New York, och staden drabbade henne på liknande sätt. 

– Jag bara sa att jag ska bo och plugga här.

2003 blev det så, och hon kom in på ICP, International Center of Photography, följt av assistentjobb och frilansuppdrag. Ett uppdrag för musiktidningen Fader ledde till att en redaktör på New York Times hörde av sig, och det blev början på ett ännu pågående samarbete. Under stora delar av sin karriär har Malin arbetat ensam med bild, text och video. Videoarbetet kom då stillbildskamerorna fick videofunktion och förväntningarna på fotografer ökade. Arbetet med text började 2015 med ett uppdrag för New York Times om 50-årsjubileet för medborgarrättsrörelsens marsch från Selma till Montgomery med Martin Luther King i spetsen. 

– Redaktören bad mig skriva. Det var väldigt nervöst. Det är mycket mer jobb och mer ansvar, men man känner sig stolt, för man kan äga hela berättelsen. 

Gatuscen från Massawa, en kuststad i Eritrea. Fotograferad till New York Times 2018.

Ett av de projekt som har väckt stor uppmärksamhet handlar om eritreanska flyktingar i Israel – en grupp hon beskriver som mycket ovälkommen i landet och som erbjuds pengar för att lämna det. En av bilderna tog hem ett pris i World Press Photo. Just Eritrea har Malin starka band till. Det är hennes pappas ursprungsland, och han har haft svårt att förstå varför hon söker sig tillbaka till det land han offrat så mycket för att ta sig ifrån. Samtidigt är Malin noga med att poängtera att hennes arbete inte handlar om något utforskande av en egen identitet eller sökande av rötter. Hon ser en tendens till att många som tillhör en minoritet uppmuntras att fokusera just på bakgrund och identitet. Hon vänder sig emot det, vill inte bli placerad i ett fack. Samtidigt som det finns fördelar med en personlig ingång och att vara insatt, ser Malin ingen skillnad i arbetssätt mot att vara helt utomstående. 

– Om man inte tar selfies berättar man någon annans historia. Jag har jobbat med projekt som har med eritreanska grupper att göra, men min approach kommer med exakt samma ansvar vare sig jag är i Eritrea eller Thailand. 

Malin arbetar gärna långsamt med sina projekt. Hon liknar sig själv vid en sköldpadda när hon beskriver promenader utan kamera för att lära känna en ny plats innan hon börjar arbeta med en bildberättelse.

– Jag vill ta mig tid och har en mjuk approach till mina projekt.

Vi bestämmer att vi ska höras igen under reportageresan, men får svårt att få tag på varandra. Dåliga uppkopplingar i Ghana ställer till det. När vi till sist får kontakt är Malin inte i Nigeria som planerat, utan i Burkina Faso. Ett uppdrag för New York Times har dykt upp och FN-uppdraget i Nigeria skjutits fram några dagar. Men uppdraget blev plötsligt ett helt annat. 

– Jag blev tvingad att bli nyhetsfotograf, säger Malin över Whatsapp från en lägenhet i Ouagadougou där det för tillfället råder utegångsförbud kvällstid.

Brinnande däck i Ouagadougou, Burkina Faso 2022.

Strax efter att hon tillsammans med reportern Declan Walsh landat i Burkina Faso skedde en militärkupp. Flera års frustration med regeringens oförmåga att hindra islamistiskt våld i norra delen av landet kulminerade i att den demokratiskt valda presidenten låstes in av militären, och en omförhandling av internationella allianser: ut med Frankrike, in med Ryssland.

Malin Fezehai har arbetat i krigszoner förut, men inte i ett så skarpt läge som nu.

– Det är klart att det är pressat att försöka jobba när man knappt kan gå ut ur bilen utan att bli attackerad. Det var väldigt spänt på gatan, och man får försöka avgöra vad man kan göra. Jag kunde knappt fotografera alls – ut ur bilen och fotografera en minut, sedan fick man springa för att en mobb bildats omkring en.     

I det läget blir frågan om säkerhet naturlig, och Malin skämtar om att ett snabbt löpsteg är hennes bästa tillgång.

– Vi väntade oss inte en sådan resa, så helt förberedda var vi inte. I sådana här situationer ska man helst ha skyddsväst, hjälm och tårgasskydd, och det hade vi inte.

Säkerhetsutbildning har hon genom organisationen RISC som inriktar sig på frilansjournalister i konfliktområden. Hon tycker också att New York Times ger bra uppbackning. 

– Man checkar in varje dag och de vill inte att jag ska göra något jag inte känner mig bekväm med. Det är ingen press på något sätt.

Med undantag för ett år hos New York Times har Malin varit frilans under hela sin karriär, och med en stor bredd av uppdragsgivare. Det ser hon både för- och nackdelar med. 

– Man blir mer mångsidig. Det finns massor av olika dörrar som står öppna. Om jag bara hade ett spår skulle jag nog känna mig lite låst. Samtidigt är jag lite orolig att man inte blir expert på en grej. Jag tror att vissa kan ha svårt om man inte kan lägga en person i ett fack. Om man bara är bildjournalist, eller bara porträttfotograf, kan man bli väldigt bra på att göra en grej, och så kör man. 

Hon balanserar bildjournalistiken med kommersiella jobb, något som är nödvändigt för ekonomin.

– Journalistik arbetar man inte med för att bli rik direkt. När jag pluggade för att bli fotograf var de flesta bildjournalister och tidningsfotografer ganska deprimerade över ekonomin. Men jag tror världen har förändrats väldigt mycket sedan dess på grund av sociala medier. Karriären jag har i dag hade nog inte varit möjlig förut, för man hade inte samma verktyg. Förut behövde man bli publicerad i DN i Sverige eller New York Times eller Time i USA för att vara etablerad. Nu kan man lägga upp sina grejer på sociala medier och nå en egen publik. Gatekeepers har inte samma makt. Om fem år kommer det säkert se helt annorlunda ut igen, och man måste förändras med det.

En annan sida av sociala medier är att man får en närmare läsarkontakt. 

– Twitter har förändrat på gott och ont. Förut fanns inte så mycket offentlig debatt, någon kanske skickade ett brev. Nu får man omedelbar feedback på hur man skildrar saker. Jag är helt hysterisk med faktakoll. Det är en ganska bra utveckling.

Med ett par decenniers erfarenhet i ryggen har Malin Fezehai ett avslappnat förhållningssätt till branschen.  

– Det har gått ganska många år och det har gått ganska bra. Det gäller att inte ta det för givet, men också att inte känna sig livrädd för att man inte vet vad som kommer härnäst.

 

Foto: Mattias Lundblad

Namn: Malin Fezehai
Hemsida: malinfezehai.net
Instagram: @malinfezehai
Arbetar för: New York Times, FN, Time, The New Yorker, National Geographic, Malalafonden, Apple, Nike

Prenumerera på Fotografisk Tidskrift

Vinnare av Publishing Priset 2021. Fotografisk Tidskrift har funnits sedan 1888 men är i högsta grad ett magasin mitt i samtiden. För medlemmar i SFF är den gratis. Här tecknar du en prenumeration. Läs mer