Redaktionellt | 10 Dec 2020 | Kristina Lindh

Hur man får historiens filter att försvinna

Vissa anser att bildmanipulation av gamla bilder är en styggelse. Men för skribenten Kristina Lindh får bearbetningen tiden att förvandlas till en illusion. Färgbilden av Mervyn O’Gorman togs 1913.

Hur man får historiens filter att försvinna

Foto: Mervyn O’Gorman

”Berlin-baserade Fhusan och finska märket Vellamo står för vårens stora modenyhet. I den gemensamma kollektionen Mare meum fångar de strandlivet som vi drömmer om det just nu: påklätt, naturligt och med örat mot det förflutna.” Nej, vänta. Vi testar den här bildtexten i stället:

”Med filmen Madrigal befäster regissören Ossian Rubert sin position som vår tids främsta uttolkare av den kvinnliga psykologin. Nya stjärnskottet Serena Bell gestaltar fingertoppskänsligt den unga författarinnan Penelope och hennes frigörelseprocess i 1910-talets England.”

Ett foto med en kvinna på en strand. Hon har ryggen mot havet. Kroppen är avspänd. Samtidigt något behärskad; de hårda stenarna trycker mot benen. Havet är lugnt, bortsett från en krusande vit rand som avslöjar att kvinnan är omgiven av det dämpade ljudet från vågornas sövande svall.

Är det förr eller nu? Bilden svår att placera. Den har en nytagen fräschör, som hämtad från ett modemagasin eller en filmtrailer. Det svallande röda håret har samma finish som de nutida modereportagens lek med prerafaelitisk estetik. Fotot har en filmisk kvalitet och inbjuder till dramaturgisk tolkning. Trots stillheten verkar något ha hänt.

Kvinnan, eller flickan snarare, heter Christina Bevan. Hon är här sexton år, fotografiet är taget i augusti 1913, ett år innan första världskriget bröt ut. Christina Bevan var dotter till Edwyn Robert Bevan, brittisk filosof och religionsvetare.

Familjen bodde i London. I närheten levde också Mervyn O’Gorman, en vän till familjen. Det är han som tagit bilden av Christina Bevan på stranden vid West Lulworth i Dorset. Fotot tillhör en större svit bilder som fick stor uppmärksamhet när de 2015 för första gången visades på en utställning på National Media Museum.

Men de bilder som publiken såg för fem år sedan är en annan än denna. Då visades originalen, obehandlade autokroma färgbilder med fläckar, repor och smuts. Redan då hänfördes betraktarna av känslan att komma nära. Fotografiet här gör något ännu mer. Så som Stuart Humphryes bilder gör. Eller de bilder han tar sig an snarare.

Efter att ha öppnat Twitterkontot @BabelColour i juni fick Stuart Humphryes på tre månader över 100 000 följare. På sociala medier delar han resultatet av sin egen digitala bearbetning som får över hundra år gamla bilder att se ut som de var tagna med mobilkamera och just publicerade på Instagram. Han har bearbetat bilder från Mellanöstern, Afrika och Indien. Soldater i skogsdungar. Försäljare i gatuvimlet. Fårade ansikten i ökenmiljö. Allt med en teknik som får människorna att se ut som någon man nyss kunde ha mött på bussen.

Stuart Humphryes, främst känd för att ha färglagt BBC-serien ”Doctor Who”, har förklarat att det inte rör sig om vanlig bildrestaurering. Det han gör är snarare att ändra betraktarens perception. Bilderna är alla från färgfotografiets barndom. Genom Adobe och andra mjukvaruprogram tar Stuart Humphryes bort smuts och lagar skador. Ljuset balanseras och färger som bleknat förstärks. Slutligen används AI-teknik för att få det att se ut som att fotot var taget med en modern kamera.

Sätten att förnya gamla foton är många. Kolorering är en av de mer effektfulla. Det är inte konstigt – färgen för människorna närmre oss, får dem att stiga fram ur arkiven.

Restaureringen av fotografierna med Christina Bevan är både ett mindre och ett större steg än så. De är å ena sidan sedan redan tagna i färg. Förändringen är å andra sidan större än vad en traditionell kolorering åstadkommer.

För många kritiker är de nya teknikerna en styggelse. Vissa menar att de förvandlar motivet till kitsch, andra ser dem som övergrepp på fotografins sanningsanspråk. Ropen når inte långt i en tid överhopad med digitalt tillfixade bilder; på sociala medier har vart och vartannat inlägg ett distanserande filter.  Effekten av Stuart Humphryes bearbetning är paradoxalt nog den motsatta. Historiens filter försvinner och tiden blir blott en illusion. Är det Christina som är här, hos oss? Eller är det vi som är där, hos henne?

Kristina Lindh, skribent.

Här hittar du  Stuart Humphryes twitterkonto Babelcolour