Jag träffade Jan Fridlund i slutet på 1960-talet då han återkom från New York och började arbeta på Svenska Telegrambyrån. Han var medlem i en av mina styrelser i SFF. Många kan berätta fantastiska historier om denne man och åsikterna går isär. Men ett är säkert: han hade en gedigen fotografisk bakgrund: från Otto Steinerts skola i Bauhaus och hos kända fotografer som Bert Stern, William Klein och Irving Penn. 

Han var en skicklig reportagefotograf. Han hade ett intressant fotografiskt grepp, med något oskarpt i förgrunden och det bärande elementet i bakgrunden. Hans tidiga bilder från Paris ställdes ut bland annat på Moderna Museet på 80-talet.

I Sverige blev han mest känd som en av våra främsta stillebenfotografer och han var en mästare på belysning. Han arbetade med uppdrag för Lars Hall med kända varumärken och Mats Tralla med många omslag på Industria och Sweden New. 

Han förändrade också framkallningsmetoderna med erfarenheter från Staterna. Han exponerade tre bladfilmer (diapositiv) som sedan framkallades under, över och normalt för att sedan välja det bästa alternativet. Heinz von Sterneks laboratorium accepterade idén som sedan blev standard hos alla andra professionella labboratorier. 

Jan Fridlund anställdes på Institutet för färgfoto i Lund med studio i Stockholm, där många namnkunniga assistenter bistod honom: Tuja Lindström, Christer ”Fjellis” Fjellman, Janne Almgrén och Anders Rising för att nämna några.

Tidigt 80-tal Gunnar Smoliansky, Bengt Wanselius, Jan Fridlund och Georg Gessler på väg med tåg till Göteborg. Fotograf Walter Hirsch.

Rektor Gunilla Lagerbielke på Konstfack anställde Janne som professor i fotografi, där han arbetade mellan 1987-1993. I undervisningen fick han hjälp av andra utmärkta krafter; Stefan Olsson och Bengt Wanselius med flera.  Han var god vän med Lasse Svanberg, Walter Hirsch, Christer Srömholm, Pro-fotogänget Rickard Heine och Conny Dufgran, Staffan Heimersson och upptågsmakaren Tv producenten Ulf Thorén, som säkert inspirerade Janne till många ”practical jokes” som han älskade att genomföra – ofta mer förtjust än sin omgivning.   Ingenting kring Jan Fridlund stämde med ”normala” regler, han skulle vara bäst i allt, matlagning, hembränning, squash, bordtennis, löpning och segling. 

Christer Hammarborg på Diabolaget frågade honom vid ett tillfälle; ”hur kan du vara kommunist du som har sommarhus, sportbil och en stor segelbåt?” Janne svarade, ”jag är barn till en fattig murare och jag önskar att alla ska ha det lika bra som jag.”

Jag har bara positiva minnen av Janne, denna man som älskade att chockera och provocera sin omgivning. Men äkta vänskap handlar ju just om att kunna hantera varandras egenheter!

Georg Sessler

Jan Fridlund sörjs närmast av sönerna Johan och Anders.