Kreddigt content eller fotografisk konst?

Den här sommaren har jag funderat mycket på vad sociala medier har haft för effekt på fotofestivaler och vad man egentligen ska behöva acceptera om man väljer att medverka.  

Hur mycket måste man vara beredd att kompromissa konstnärligt för att en utställning ska genomföras? 

Genom åren har jag fått höra en hel del skräckexempel och själv upplevt åtskilliga. Det värsta jag råkat ut för var när en arrangör på eget bevåg bestämde sig för att klippa av mina bilder på mitten. 

Den måttanpassade fototapet som jag hade skickat enligt i förväg bestämda mått, hade av misstag installerats en bit ned från väggens högsta punkt. Detta fick till följd att delar av bilderna längst ned inte fick plats på väggen – så dessa kapade teknikern helt enkelt av. Hen var tydligen bekväm med att göra det utan att först konsultera mig. 

När jag såg resultatet och förfärat påpekade att bilderna klippts av var det jag som fick jag en utskällning för att min tapet varit för lång. 

Naturligtvis är det mänskligt att göra misstag, men jag vill hävda att sociala medier bidragit till en utveckling där det viktigaste med en utställning tycks vara hur den upplevs i folks telefoner. Detta gäller kanske främst utställningar med korta utställningsperioder men som samtidigt aspirerar på att nå en större, internationell publik. Det är inget fel i att festivaler har höga ambitioner men när fokus hamnar på den digitala presentationen av utställningen blir det problem. Som konstnär är det en självklarhet att verken ska upplevas i rummen de är gjorda för och inte på en liten handhållen skärm. 

Nu låter det kanske som att jag drömmer mig tillbaka till en svunnen tid, men så enkelt är det inte. Jag förstår att det är viktigt med digital närvaro. Det jag värjer mig mot är den banalisering av samtiden som drivs på av sociala medier och påverkar kulturklimatet. Är det rimligt att resa långt för att se utställningar som utnyttjar ambitiösa, mångåriga projekt som en fond av kreddigt content vars främsta syfte är att det ska se bra ut på Instagram?

Kanske har jag missuppfattat själva syftet med fotofestivaler. I stället för att göra bra utställningar kanske det är viktigare att skapa spännande miljöer där fotointresserade från hela världen kan mötas. En kollega berättade att hen främst medverkade på festivaler som ett sätt att få en betald minisemester och möjlighet att nätverka. För de som är i början av sina karriärer erbjuder fotofestivaler en sällsynt möjlighet att få ställa ut sina bilder för första gången. Den möjligheten ska inte förringas och det kanske räcker för att motivera festivalernas existens. Men man får nog vara beredd på att någon i all hast råkar klippa sönder ens bilder – det kommer ändå inte att märkas på Instagram. 

(PS Det löste sig med tapeten, jag hade en kopia och tapetserade om rummet innan vernissagen. DS)

Foto: Självporträtt

Namn: Erik Berglin, fotograf
Hemsida: Erik Berglin
Instagram: @erikberglin