Redaktionellt | 26 Febr 2018 | SFF

"Landskap med andra regler"

Inka och Niclas Lindergård är nominerade till Svenska Fotobokspriset för andra gången. Denna gång med boken »The Belt of Venus and the shadow of the Earth«.

Inka och Niclas Lindergård har varit Fotoboksprisnominerade förut, med den äran: 2013 vann de Svenska Fotobokspriset med sin första fotobok, Watching humans watching, där de fotograferade hur människor beter sig i naturen. Intresset för människans naturintresse har inte minskat, tvärtom.
I den nu nominerade fotoboken, The Belt of Venus and the Shadows of the Earth, är temat återigen den populärkulturella bilden av naturen.
– Vi blir matade hela tiden med landskapsbilder. Tänk bara på bakgrundsbilderna som finns i våra datorer, fantastiska fotografier av naturen eller olika naturfenomen. Jag tror att sådana bilder väcker stora förväntningar inom oss på naturen, säger Inka Lindergård.
Niclas Lindergård menar att de bilderna påverkar hur människor sedan väljer att avbilda naturen. Det har varit utgångspunkten för bilderna i The Belt of Venus and the Shadows of the Earth.
– Om en ska beskriva det vi gör så utgår vi från de existerande, typiska landskapsbilderna. Men vi blandar upp dem med andra komponenter och med egna handlingar och skapar en bildvärld som är inspirerad av den typiska landskapsbildvärlden fast med lite andra regler, säger Inka Lindergård.
The Belt of Venus, Venus bälte, och Earth’s shadow, jordens skugga, kommer från benämningen av det rosa band som uppstår vid soluppgång och solnedgång, orden är konkreta och poetiska på samma gång. De färgtoningarna som uppstår vid solens upp- och nedgång finns i flera av bilderna.
– Allt som händer i boken sker hela tiden i exponeringsögonblicket, säger Niclas Lindergård.
– Det är viktigt för oss att den sten vi fotograferar faktiskt var färgad i en hundradels eller tusendels sekund och att det bara gick att uppleva med hjälp av kameran, säger Inka.
– Ja, det finns inget annat sätt att uppleva att stenen varit färgad än genom fotografiet, säger Niclas.
De har också arbetat med material som reagerar på kamerans blixt. Iförda reflexdräkter tog de familjebilder i fantastiska landskap. Blixten gjorde dem lysande och anonymiserade dem.
– Det stod som ett sken omkring oss. Även de verken är en kommentar till vårt sätt att resa som en nutida ritual och fotografi som en souvenir – ett sätt att visa att vi varit där, säger Inka.
Niclas menar att vi i dag konsumerar landskap genom att fotografera dem. Vi googlar en plats, ser bilderna från platsen och får ett begär att åka dit – för att sedan ta en bild av oss själva på samma plats.
– Vi var i de mest kända nationalparkerna i USA, med extraordinära vyer och stora vackra berg. Alla de här vyerna har vi redan sett på skärmarna på våra datorer, i böcker, på planscher eller på andra ställen. I nationalparkerna står människor och fotograferar exakt överallt, hela tiden, säger Inka.
På varje plats de besökte i USA:s nationalparker stod redan minst 50 personer och tog en bild, samma bild som hundratals människor hade tagit dagarna innan de var där.
– Vi fick en känsla av att en sliter ut landskapet med de här fotografierna, säger Niclas.
Vid utsiktsplatserna med de vackra vyerna fanns ofta kikare. För ett quarter-mynt gick det att studera landskapet närmare.
– Vi använde ett sådant quarter-mynt och klistrade fast det på kamerans lins, så det täckte landskapet vi fotade. Vi hade kvar myntet på linsen när vi åkte runt. Regeln var att ifall vi körde förbi en skylt med en bild på en kamera eller med texten Vista point, alltså där en tipsade om att det fanns en vacker vy, så skulle vi åka dit. Och såg vi andra som tog bilder på en plats, skulle vi ta en bild där också, säger Niclas.
Egentligen fotograferade de själv precis samma sak som alla andra, fast deras bilder skymdes delvis av myntet som avtecknade sig som en svart rund blobb någonstans mitt i.
– Det intressanta är att vi är så vana att se de här vyerna att hjärnan fyller i det som saknas. Vi vet ändå vilka landskap som döljer sig där bakom, säger Inka.
– Vi arbetar mycket med fotografiska klyschor och diskuterar varför vi människor aldrig tröttnar på dem. Det är bilder som egentligen aldrig behöver fotograferas, eftersom de redan finns i hur många versioner som helst, säger Niclas.
Vissa bilder i boken består också av tredimensionellt fotografi, där de överfört fotografi på objekt kopplade till naturen.
– Det kan vara stenar, grenar eller egentillverkade gipsobjekt som är täckta av fotografi, Adaptive Colorations. Bokens omslag blinkar till de objekten och vi har låtit omslagsbilden gå ut över snitten så att framsidan och baksidan går ihop, omsluter boken och loopar, säger Inka.
Båda deras böcker har släppts i samband med en utställning. Utställningar ger dem möjlighet att visa upp de tredimensionella objekten, få upp fotografierna i större format och arbeta med dynamiken i rummet.
– Å andra sidan varar en utställning under en kort period och med en bok kan vi nå människor i hela världen, det är väldigt roligt, säger Inka.
Verken i boken har fått styra bokens utseende. Bland annat krävde vissa fotografier ett större format, så boken fick bli lite större.
Vad som blir nästa projekt är inte lika självklart. Kanske kommer paret att fortsätta röra sig kring våra föreställningar om natursköna landskap, kanske inte.
– Det är ett spännande sätt att arbeta på, att resa till platser och arbeta intensivt i naturen i längre perioder, säger Niclas.
– Men vi vill alltid lämna en dörr öppen om något helt nytt skulle uppstå, säger Inka.

Namn: Inka och Niclas Lindergård
Ålder: Niclas 33 år, Inka 32 år
Familj: De är ett par och har sonen Nico ihop.
Bor: I Stockholm
Nominerade för: The Belt of Venus and the Shadows of the Earth, Kerber Verlag
Formgivare: Sepidar Hosseini