På Konstfack i Stockholm samlades en fredagseftermiddag i oktober närmare 150 personer för att ta del av ”Tankar om fotografi – tre rundabordssamtal om aktuella frågor inom det fotografiska fältet”.

De tre samtalen behandlade rätt stora ämnen, och det första utgick från den riktigt maffiga frågan ”Vad är fotografi?”. Anna Dahlgren, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, ville ifrågasätta den traditionella synen på att fotografi ”uppfanns” på 1820-talet.

– Fotografi fanns mycket tidigare än så, för det handlar i grund och botten om att avbilda omgivningen. Det är i grunden inte en teknik, det är ett sätt att se, sade hon.

Vad är fotografi? Kristyna Müller, Anna Dahlgren, Ann-Sofi Forsmark, David Molander, Göran Segeholm och Andrea Hasselrot.

Ann-Sofi Forsmark, utvecklingschef på Stockholms stadsarkiv, närmade sig ämnet genom att peka på några av fotografins karaktärsdrag:

– Fotografi har genom tiderna präglats av både en vilja att beskriva och en önskan att bemästra. Man kan se tydliga drag av både begär och en slags kontroll.

Konstnären David Molander berättade att han upplevde att fotografi allt oftare har en tendens att övergå i en samlarmani som blir en besatthet. Göran Segeholm, fotolärare, skribent och fotograf, hängde på det resonemanget.

– Fotografi har blivit ett folkhälsoproblem; ett missbruk som tar över livet. Det är samtidigt ett konsumtionsproblem, för vi konsumerar ofta så mycket att vi mår dåligt av det, sade Göran Segeholm.

Han pekade på hur bruket av fotografi har förändrats över tid; från att ha varit ett verktyg för att upptäcka världen till att användas för att uppfinna världen. I dagens familjealbum har bilderna inte heller längre den dokumentära stilen, utan ser mer ut som kommersiella bilder.

Ann-Sofi Forsmark var inne på samma spår:

– Överlag har fotografi som samtidsdokumentation fått en sargad roll, sade hon.

Nästa samtal kretsade kring frågan ”Vilka är fotografins plattformar?”, och Anna Tellgren, fil. dr. och intendent för fotografi vid Moderna Museet, konstaterade inledningsvis att det har tillkommit många nya plattformar. Vilket å ena sidan är positivt, men å andra sidan gör det svårt att nå ut i bruset.

Samtidigt saknade hon en viss typ av plattform:

– Det är många mindre gallerier, och andra platser för fotografi, som har försvunnit. Moderna Museet är en ”jätteelefant” i sammanhanget, och vi har inte möjlighet att visa så mycket av det senaste som jag skulle önska. Det är ytterst få som kan få visa sina verk hos oss. Jag önskar att det fanns andra, mindre aktörer som kan arbeta snabbt och visa det oprövade, sade hon.

Ashik Zaman, editor-in-chief på C-print, var helt enig med henne om behovet av att visa oetablerade bildskapare i högre utsträckning.

– Jag saknar ”språngbrädesutställningar”. Även om jag har fullt förtroende för att Anna Tellgren har koll på vad som händer, så tycker jag att Moderna Museet står och stagnerar. Museet är inte så modernt när det gäller foto, sade han.

Fotografiska är en annan ”elefant” som var representerad i samtalspanelen. Paulina Benthede, VP Global Exhibitions Fotografiska och ordförande för Fotografiskas utställningskommitté, konstaterade att de hela tiden har haft målet att visa alla sorts fotografi. Men hon verkade känna sig en aning utpekad som alltför kommersiell i sammanhanget, och gick snabbt i försvar:

– Vår publik är väldigt bred, men det finns något fult i att vara en stor plattform. Det tycker jag är synd; trösklarna för att hitta in till fotografi borde vara lägre än vad de är i de flesta sammanhang, sade hon.

I panelen ingick också Linda Bergman, chefredaktör VERK tidskrift, och Louise Wolthers, forskningsansvarig/curator vid Hasselbladstiftelsen, och alla fem var rörande överens om att det vore givande om de skulle inleda samarbeten med varandra. I bästa fall kan detta rundabordssamtal leda till sådana initiativ; skulle det till exempel kunna bli något spännande om Fotografiska och Moderna Museet hittar på något tillsammans?

När panelen fick frågan ”Vad platsar inte hos er?” blev svaren väldigt svävande. Anna Tellgren konstaterade att ”vi följer konstnärerna” och Paulina Benthede sade att ”vi håller dörren öppen”. Ashik Zaman uttryckte det som att ”vi har ingen begränsning” och inte heller Linda Bergman ville definiera några gränser utöver det som står i deras programförklaring, det vill säga att de har ”fokus på nordisk linsbaserad konst”.

Men vilka är då fotografins plattformar? Ja, inte är det enbart de som fanns representerade i panelen, menade flera röster ur publiken och efterlyste framför allt nyhetssidornas bildjournalistik och fler av de många digitala plattformar som har vuxit fram det senaste decenniet.

Den avslutande delen av programmet – ”Vem är fotograf?” – kändes inte riktigt lika vital som de andra. Möjligen var berodde det på dagens ambitiösa program blev en aning mastigt, eller så engagerade inte frågeställningen lika mycket.

Vem är fotograf? Henrik Andersson, Karlsson Rixon, Petter Engman, Paulina Holmgren och Cecilia Strandroth.

– Min första reaktion när jag fick frågan om att vara med var ”Herregud, har vi inte lämnat det där?”. Frågan om vem som var fotograf kunde kännas viktig för ett par decennier sedan, fram till början av 2000-talet, men nu har vi kommit längre, sade Axel Karlsson Rixon, PhD och bildkonstnär.

Att det ändå finns en relevans i frågan bevisas kanske inte minst av att hen ändå valde att ställa upp i panelen. Där satt även Paulina Holmgren, förbundsordförande för Svenska Fotografers Förbund, som helt klart kan ha anledning att fundera över begreppet – om inte annat för att bestämma vilkas intressen förbundet ska värna.

– Man kan säga att det handlar om skillnaden mellan att leva på eller leva med fotografi. Det har också successivt skett en förändring från att fotografen var den som ägde och behärskade tekniken, som det var förr i tiden. Tekniken är oviktig ur det avseendet i dag, nu krävs det att en fotograf kan se bild och berätta i bilder. I förbundet driver vi frågan om att få in ”visuell läskunnighet” som ett ämne i skolan, sade hon.

De stora frågorna som diskuterades i rundabordssamtal fick inga tydliga svar, men det var knappast meningen heller. Syftet lär ha varit att se till att diskussionen lever, och det finns helt klart anledning att återkomma till ämnena och de följdfrågor som väcktes. Men då kanske med ett samtal i taget.

Peter Wiklund

Evenemanget arrangerades som ett samarbete mellan  Centrum för fotografi, Stockholms Universitet, Konstfack och Valand.