Martin Parrs mode
I över femtio år har den brittiska fotografen Martin Parr dokumenterat det vardagliga och surrealistiska med sin kamera. Nu släpper han sin första modebok. F fick en intervju med honom. Det visade sig att han inte var helt lätt att ställa frågor till. Text: Jonna Dagliden Hunt
På en av bilderna i Martin Parrs nya fotobok ligger en kvinna med håret utspritt på en orange handduk. Huden är söndersolad och märkt av tidens gång. Blixten speglar sig i hennes vita solglasögon som täcker en stor del av ansiktet. Färgerna och uttrycket är ett typiskt Parr-ögonblick. Han är fotografen som har gjort strandkulturen till sitt signum. Han har utforskat framför allt det brittiska kustsamhället New Brighton i norra England under 1980-talet, men också stränder i allt från Cannes och Copacabana till Sanya och Skegness. Människor som solar, sover, läser, tränar och äter. Det är mycket kroppar och färgglada handdukar och badkläder. Ofta fångade med en viss ironi. Själv beskriver Parr sitt fotograferande som ett sätt att förstå sin omvärld, och sitt sammanhang.
– Att fotografera människor på stränder har varit som terapi för mig, ett sätt att undersöka motsägelsen och den hatkärlek jag hyser för Storbritannien. Men den här gången har det också varit ett sätt att addera ett element av verklighet till den glamorösa världen, den vi oftast möter i modefotografierna, säger han när vi hörs över videolänk från hans stiftelse Martin Parr Foundation i Bristol.
Hans allra första modebok Fashion Faux Parr, har precis lanserats. Martin Parrs relation med modevärlden började redan 1999 då han fotograferade sin första modekampanj för klädmärket Amica på stranden i Rimini i Italien. Sedan dess har lyxvarumärken som Gucci och Louis Vuitton och tidningar som Vogue och Elle stått på kö för att få ta del av hans blick och utforska hur den kan addera en känsla av autenticitet till de dyra varorna de vill sälja.
Men trots att bilden på kvinnan i solstolen innehåller allt det som är Martin Parr – mycket blixt, starka färger och en ironisk känsla – är situationen iscensatt. I serien för Gucci från 2018 mixas statister med professionella modeller. Genomgående i boken går det att hitta de surrealistiska och motsägelsefulla elementen, som bilden där modeller och turister samsas i ett tåg genom staden eller när modeller står i kö till ett snabbmatsställe.

England. London. Chaos 69. 2017. Courtesy of Martin Parr/ Magnum
För Martin Parr handlar det om att fånga modellerna i vardagliga situationer och få dem att leva ut tillfället. Han beskriver det som att lösa ett problem med fotografi. ”Hur kan du göra så att en hatt, en sko, en klänning eller en modell i en situation som i själva verket är en modefotografering, ser trovärdig ut?”, frågar han sig.
– När du tittar på bilderna kan du till och med luras att tro att det är ett dokumentärfoto snarare än en modebild. Det är den sortens spel som jag gillar att spela. Det handlar om att göra mode mindre glamoröst, att göra det trovärdigt och en del av den riktiga världen.
På frågan om vad autenticitet betyder för just honom, svarar han att det handlar om en intuitiv känsla. I Rimini minns han hur han kombinerade människor i omgivningen med modellerna. En man i Speedos spänner sina bicepsmuskler jämte en modell som tycks malplacerad på stranden i sin glitterklänning. Enligt Parr blev det de bästa bilderna i den kampanjen. På ett liknande sätt uppstod situationen i Cannes när Martin Parr fick syn på kvinnan i solstolen (som visserligen var en inhyrd statist).
– Jag såg att det här kommer att bli bra. Jag satte på henne glasögonen och wham bam så hade jag bilden. Jag visste inte att det skulle bli en så ikonisk bild, säger han och beskriver att företagen som anlitar honom gör det för att få en Martin Parr-bild.
– Vilket är den enda typ av bild jag kan ta, säger han.
Martin Parr växte upp i Surrey, England, och han var tretton år när han bestämde sig för att bli dokumentärfotograf. Hans farfar lånade ut sin kamera och tillsammans gick de ut och fotograferade. Redan då visste han att han skulle fotografera fram till den dagen han trillar av pinn. Det var också hans farfar som inspirerade honom att fotografera just i norra England. För att det är en plats där människor är ”genuinare, trevligare, öppna och varma”.
1983–1985 skulle han fotografera det som sedan skulle sätta prägel på hela hans framtida karriär, The Last Resort, vars scen var New Brighton, ett slitet, kustsamhälle där de flesta var arbetarklass. Parr fångade det stora nöjet människor hade här: strandlivet. Projektet genomfördes mitt under Thatcheråren – och har tolkats som en kritik mot klassamhället. Samtidigt är det fyllt av humor och man ser många barn och vuxna i dråpliga situationer. På en av de mest kända bilderna syns två barn äta glass – med hela ansiktet – på strandpromenaden, i en annan äter en familj fish and chips jämte en överfull papperskorg.
Martin Parr är en hyllad fotograf, men han har inte bara fått beröm. Han har fått motta kritik för den hårda, osminkade porträtteringen av just arbetarklassen, och har anklagats för att sakna empati för sina subjekt.
I The Cost of Living och Signs of the Times i början på 1990-talet skulle han i stället vända blicken mot medelklassen. ”När man tänker på hur Storbritannien representerades, hanterades inte riktigt medelklassen. Alla älskar de rika och de fattiga, så det var det naturliga att göra”, har han sagt i en tidigare intervju.
I förordet till Fashion Faux Parr beskriver designern Patrick Grant varför modevärlden är intresserad av Martin Parrs sätt att se på världen och hur den delar hans vurm för nöjesparker, bensinstationer, stränder och snabbmatsställen. ” Hans skor, handväskor och accessoarer poppar fram från sidan, precis som de livfulla glassarna och strandprylarna från The Last Resort.”

USA. NYC. Katz’s Delicatessen. 2018. Courtesy of Martin Parr/ Magnum
Att prata med Martin Parr kan ibland vara en sport i sig. Han är kontrollerad, och vill ogärna breda ut sina tankar eller resonemang. Att analysera sina bilder är han inte ett dugg intresserad av. Det får sådana som jag, det vill säga journalister, göra. På frågan hur det går till när han arrangerar sina modebilder, är svaret kort:
– I en av bilderna i boken från Moma i New York för Vogue är det en modell till vänster och det är två statister som pratar med varandra. Jag har placerat dem alla på plats, bett dem reagera på varandra på något sätt, och det är allt. Det är jätteenkelt. Jag vill inte låta mystisk, det är väldigt enkelt, väldigt rakt på sak. Du får det att låta komplicerat.
Som svar på frågan om det är något han tycker har förändrats de senaste åren, lyfter Martin Parr att människor har blivit mer vaksamma kring att fotograferas, speciellt på stränder. I dag skulle han alltid be om lov, medan han under 1980-talet inte behövde göra det.
– När jag fotade The Last Resort var det aldrig ett problem att fotografera barn. Nu skulle det vara ett stort problem att ta en bild utan tillstånd. Så, ja, tiderna har förändrats, säger han.
Men utvecklingen av AI, hur kommer det att förändra hans syn på autenticitet och dokumentärt fotograferande? Enligt Parr är det för tidigt att avgöra hur hans arbete kommer att påverkas. Vi kan bara veta att det kommer göra det och att det kommer att bli stort.
– Människor frågar mig alltid om AI. Men jag känner mig inte jättehotad av det, för om du låter AI göra en Martin Parr-bild skulle den inte riktigt ha den typ av komplexitet som en verklig Martin Parr-bild har. Det skulle vara ett enklare alternativ, men det kanske blir mer sofistikerat med tiden.
Under samtalet pågår full aktivitet på stiftelsen. Kvällen innan har de haft öppningsfest för en utställning med den brittiska fotografen Chris Killip, som hyllats av Parr som en av landets mest begåvade. Samtidigt ringer Parrs mobiltelefon. Det är fotohistorikern och kritikern Gerry Badger som ringer för att säga att den brittiska fotografen Paddy Summerfield har dött.

SENEGAL. Dakar. Fashion shoot for Rebel Magazine. 2001. Courtesy of Martin Parr/ Magnum
– Jag är på Zoom, men jag hörde om Paddy, säger Parr och lägger på.
Trots att han precis hunnit fylla 71 år, har han ingen tanke på att sakta ned på tempot.
– Du kan inte se allt som pågår framför mig, men det är stor aktivitet här, säger han till mig, för att i nästa ögonblick hälsa på en kollega som går förbi.
Bakom den medietränade fasaden gömmer sig dock ibland små leenden. Han lyser till exempel upp när han pratar om livet som dokumentärfotograf.
– Det redaktionella ger mer frihet och är roligare. Men det är klart, ju tråkigare det är, desto bättre betalt får jag.
Martin Parr hymlar inte med varför han tar på sig modeuppdragen.
– Det är bara att acceptera. Det är ett effektivt sätt att tjäna pengar på, så jag klagar inte, säger han.
I slutändan ligger hans passion trots allt i mötet med andra människor, oavsett om de är modeller eller om de är människor i en verklig situation.
– Jag gillar att fotografera människor, punkt slut. Vi alla är mycket oförutsägbara kring vad vi hittar på, även om vissa människor är mycket förutsägbara också. Det är den största utmaningen, att fotografera människor, och göra dem intressanta. Att få dem att sluta titta in i kameran.

Foto: Pete.M.Boyd
Namn: Martin Parr
Född: 1952 i England.
Bor: I Bristol.
Karriär: Sedan 1994 har Parr varit medlem i Magnum Photos. Han har gett ut cirka 40 fotoböcker och har medverkat i cirka 80 utställningar världen över – inklusive den internationella turnerande utställningen Parrworld. Bland fotoböckerna kan nämnas The Last Resort (1983–1985), Common Sense (1995–1999) och Life’s a Beach (2012). 2014 öppnade han Martin Parr Foundation i Bristol. Här finns ett arkiv över hans arbete, hans privata fotoarkiv av brittiska och irländska fotografer samt ett galleri.
Aktuell: Med sin första modefotobok Fashion Faux Parr.

Prenumerera på Fotografisk Tidskrift
Här tecknar du en prenumeration på Sveriges äldsta och mest aktuella fototidskrift. Fotografisk Tidskrift har engagerat fotografer sedan 1886. Läs mer
Foto: Jenny Gustafsson