Redaktionellt | 10 Dec 2021 | Jenny Morelli

"Min plikt att hitta det sakrala i det vardagliga"

Anna Clarén är aktuell med ett nytt arbete där hon undersöker människans behov av att vara behövd. Jenny Morelli har intervjuat henne.

Foto: Anna Clarén. "The Need to be needed"

När jag var tonåring på 80-talet var frihet något av en religion. Frihet innebar att hysa en förhoppning, det var ett ljus längre fram i livet som jag längtade efter och så småningom skulle nå fram till. Tänk att få slippa oket av andra människors omtanke, tänk att vara fri att göra dumheter, resa, byta spår, röka … med mera, med mera. Livets mening: att ingen skulle behöva mig och jag inte skulle behöva någon.

Sedan gick åren. Och så en dag när jag var i den övre medelåldern och barnen på väg bort kom insikten: Jag hade haft fel som ung. Det är att vara behövd som är livets mening. Vad tomt rymden ekar när ingen längre behöver en. Jag vill inte alls vara fri!

Under många år har fotografen Anna Clarén intresserat sig för just detta: vårt behov av att vara behövda. Förra året ställde hon ut The Need i Höganäs konsthall, en retrospektiv utställning med fotografier från tidigare serier. Men det var också början på ett större arbete med ett helt nytt material.

Fast hon är trogen sitt inarbetade arbetssätt. Precis som i sina tidigare arbeten (Holding, Close to Home, När allt förändrades) tar hon avstamp i sin egen omgivning och riktar kameran mot sin närmaste familj och den verklighet hon har omkring sig. Det betyder människor, miljöer, platser, byggnader och parker i den lilla förorten Bålsta där hon i dag bor och verkar som konstnär, lärare och förälder. Hon undersöker det alldagliga, det vanliga i sin konst och kanske just därför det som vi inte tänker på, det som är osynligt.

Foto: Anna Clarén.

– Jag tittar på familjen som konstellation, dess inneboende kraft att hålla samman familjemedlemmarna. Jag ställer frågor som vem som behöver vem, inom ramen för en familj. Varför ingår en människa i familjekonstellationen, vad driver henne dit och vilka behov vill hon tillfredsställa? Vilka krav ställer familjen på medlemmarna i den? Vem blir jag i familjen? Vem är jag utan den? Familjen är en symbol för meningsskapande, trygghet och tillhörighet, säger hon.

 Tillhörighet, hur hänger det ihop med att känna sig behövd?
– Vi vill känna oss betydelsefulla, även om det bara är för en enda person. Jag har använt mig av Abraham Maslows teorier, de har varit intressanta just för mig, säger hon.

Den amerikanska psykologen Abraham H. Maslow (1908–1970) beskrev den mänskliga behovshierarkin som en triangel i fem olika stadier. I botten finns de mest grundläggande behoven: mat, sömn, sex och luft att andas. I triangelns andra stadium finns behovet av trygghet och skydd från yttre faror. I det tredje av triangelns stadier finns behovet av gemenskap och kärlek i ett sammanhang.

– Det är det tredje stadiet i behovshierarkin jag intresserar mig för och har använt mig av, vikten av att uppleva att man är en del av ett sammanhang större än sig själv, säger hon.

 Behovet att vara behövd alltså, i en familj, i en organisation, i ett samhälle.

Under samtalet med Anna Clarén kommer jag faktiskt att tänka på terroristen Ulrike Meinhof och en fras hon yttrade eller skrev när hon satt fängslad: ge mig ett sammanhang där jag kan verka med kraften av mitt fulla jag. Behovet Anna Clarén talar om kan väl även vara ett större politiskt behov …?

– Ja, absolut! Vi vill känna att vi har en viktig roll att fylla, vare sig det är i en organisation, på ett jobb, i en familj eller i någon annans liv. Behovet av att vara behövd är förankrat i en längtan efter att få bidra till något större, bortom oss själva.

Men om jag nu fattade detta sent i livet – har du alltså förstått det här länge?
– Ja, det är ett tema som går igen i alla mina arbeten ända sedan jag gjorde Holding. Men under många år försökte jag ifrågasätta det här behovet hos mig själv. Jag har tidigare trott att det räcker att vara själv. Att frihet är att ingen behöver en och att jag inte ska bry mig om någon, att jag ska sträva efter totalt oberoende. Men total frihet betyder ju total ensamhet.

Berätta mer om ditt arbetssätt? Vad har du för metod?
 – Jag samlar fotografier, processen pågår ständigt. Jag arbetar ofta i cykler om fem år, då finns ett material stort nog att sammanställa i bokform och utställning. Jag arbetar med två olika kameror, dels en gammal Hasselbladskamera som jag laddar med negativ färgfilm, dels kameran i en enkel smartphone. Jag tycker om kontrasterna mellan det långsamma och det snabba som finns inbyggt i arbetssätten med de olika kamerorna.

Foto; Anna Clarén

– Och som sagt, jag har ju alltid intresserat mig för mina närmaste. Med detta sagt vill jag verkligen säga hur mycket jag värdesätter andra fotografer som reser i väg, berättar andra människors berättelser och delar dem med mig. Men jag själv lever ju ett väldigt vanligt liv i en vanlig villa, i en vanlig förort, där ingen dricker för mycket och ingen skrattar för högt. I detta som är mitt liv försöker jag berätta om saker som jag tror är allmängiltiga. Det är extremt svårt och det är inte alltid jag lyckas men jag försöker.

Och vad är det då vi ser? På en av bilderna i den nya serien syns en man som står och håller upp ett barn i en sjukhuskulvert. Kropparna och gesterna är mjuka, runda och omslingrade. Medan miljön är den motsatta, kall och olycksbådande. Pappan har sitt ansikte nedvänt mot pojkens nacke.

Berätta om bilden – vad kan du säga om den?
– Det är min man som bär på vår yngsta son efter ett besök på BUP. Vår son har en grav funktionsnedsättning och kan inte prata. Man kan inte fråga honom hur han mår eller hur han har haft det. Det är en gåva att ha fått ett barn som älskar oss så mycket. Men samtidigt så mycket oro. Bilden är både vacker och smärtsam att se på för mig.

När allt förändrades (Max Ström 2018) handlar om en familj som ställs inför det oväntade och till synes omöjliga. Det yngsta barnet som får diagnosen autism. Handlingen kretsar kring relationerna i familjen, en flicka som tar ett för stort ansvar, en mellanpojke som glider bort  från föräldrarnas uppmärksamhet.

I de nya bilderna i The Need lyfts detta fokus vidare. Clarén undersöker även de vuxnas relation som ligger till grund för familjens existens.
– Vad händer mellan mannen och kvinnan i en kärleksrelation där behovet av att vara behövd för länge sedan bytt fokus, från att vara riktat mot varandras åtrå till att riktas mot barnens behov att omsorg och kärlek? säger hon.

På en annan bild syns en liten pojke som blickar upp mot en större flicka ute på en altan. Hon tittar ned i en godispåse och har solglasögonen i pannan, i en vuxen pose och med vuxenattribut. Mitt i betongen och den lite tafatta planteringen pågår ett vuxenblivande. Flickan är snart på väg ut i den vuxna världen medan lillebror fortfarande är kvar i barndomslandet.

Och i bilden från en affär med smycken och stenar syns en ung flicka som vänt sig bort från fotografen och i stället utforskar kvinnlighetens attribut som är till salu i vitrinskåpen. Någon som längtar bort och ut? Efter frihet?

– Ja, och vad händer med oss vuxna när barnen inte finns hos oss längre? Min äldsta dotter befinner sig mitt i en brytpunkt. För henne är steget bort från barndomslandet och familjen inte långt borta. Var och tillsammans med vem eller vilka finner hon ett nytt sammanhang? Hur ser hennes strävan och längtan efter det egna sammanhanget ut? Hur ser tvivlet och rädslan ut då hon stundtals släpper taget om familjen utan att finna ny tillhörighet och mening? Och hur hjälper man ett funktionsnedsatt barn att tro på sina egna krafter, hur klarar föräldern att släppa taget? Hur ser den smärtsamma kombinationen av kärlek och uppgivenhet ut? Det här är känslor och upplevelser från en vanlig förälders liv; jag tror ju att genom konsten kan vi dela sådant här.

Foto: Anna Clarén.

Hur politisk är du egentligen? När du gav ut din förra bok blev du till exempel ett språkrör för föräldrar med funktionsnedsatta barn. Berätta.
 – Jag är ingen aktivist, driver ingen politik. Ja, jag har hållit seminarier och föreläsningar på bland annat Anhörigas riksförbund. Men jag ser det som att mitt jobb är att dela min erfarenhet och diskutera den med andra, utan att jag har några givna svar. Jag har ingen ism som jag måste följa. Jag har bara mina upplevelser, och om dessa kan jag berätta. Så länge jag har fotograferat har jag gjort samma sak. Bilder hjälper mig att förstå, de är vittnesmål, bevis om existens i ett större sammanhang. Och alltings förgänglighet är förstås en stark drivkraft. Att via fotografi nagla fast ögonblicken, titta på dem och söka begriplighet. Jag letar efter frågorna som finns inom oss alla och som förenar oss, säger hon.

 På en annan bild syns ett växthus i en mörk trädgård. Gunnebostängsel i förgrunden. En gatlykta långt bak i bild lyser upp det lilla tomma växthuset. Det är något väldigt sakralt med hur ljuset faller i det vardagliga motivet.

– Att se det sakrala i det triviala är en krock i sig. Känsloförnimmelser som ryms i den konkreta världen är viktiga för mig och det gäller att vara lyhörd för dem och plocka upp dem. Längtan efter ett liv som ger samhörighet, ljuset. Ljuset måste användas. Ikonmålningar och helgonporträtt inspirerar. Detta är det liv jag fått. Det är min plikt att se det.

 Vad intressant att du använder ordet plikt! Du låter nästan lite gammalrysk, jag tänker på Dostojevskijs fromma dårar, att du som konstnär har en plikt.
– Ja, fast inte som konstnär, även som människa. Jag har ett ansvar att fixa ett bra liv. Ta hand om de barn som blivit mig givna. Jag måste klara av att se det vackra i den här vardagen. När jag inte klarar det blir jag arg. Det finns en drivkraft i det, i den akuta vardagen. Som det tomma växthuset: det är mitt jobb att göra det sakralt!

Foto: Erik Lindeman

Namn: Anna Clarén
Hemsida: annaclaren.com
Representerad:  Moderna Museet i Stockholm, Statens Konstråd, Västerås Konstmuseum, med flera.
Böcker i urval:  »Holding«, Journal, 2006, »Puppy Love«, Journal, 2009, »Close to Home«, Max Ström, 2013, »När allt förändrades«, Max Ström, 2018.

 

 

Nya numret av Fotografisk Tidskrift

Vi intervjuar Hilde Honerud,  Andreas Varro och skriver om Magnum-fotografen Jonas Bendiksens kontroversiella bok. Vi rapporterar från Paris Photo, recenserar böcker, skriver om juridik och teknik och snackar med en säljcoach. Med mera! Foto: Jonas Bendiksen Läs mer