"Mitt hav bär mig på sin rygg"

Jag tänker på flickan på Skagen Sønderstrand. Hon som stod med händerna knäppta bakom sin rygg. Täckt av en mörk långärmad klänning fick hon stanna kvar på stranden och betrakta jämnåriga nakna pojkar som badade i havet. Flickans sorgsna blick fångades av konstnären Søren Krøyer.

Jag är ett hav.

Jag tänker på den lilla flickan vid Röda havets strand. Hennes bröder kastade sig i vattnet. De dök ner i vågorna medan flickan fick stanna kvar på stranden, täckt av en svart klänning från topp till tå. Med ryggen mot en palm som skuggade henne från den brännande solen betraktade den lilla flickan hur hennes pappa och hennes bröder plaskade, hur de stänkte vatten på varandra och skrattade. Allt hon önskade i den där stunden var en egen strand.

Jag är ett hav.

En kall bris sveper in. Fåglarna kvittrar i morgondimman. Nu tänker jag inte längre. Nu sitter jag på vattnet. Den djupa blå himlen är mitt tak. Allt ligger framför mig, och intet ligger framför mig. Jag är dotter till gudinnorna. Jag står inte längre vid utkanten av sorgen. Jag tvättar fläckar ur minnet. Jag lutar mig på Havets väldiga ryggar. Jag stirrar inte på mina bröder. Jag sluter ögonen och dansar med blågröna vågor.

Vågens skum och vinden kastar mig i min modersfamn. Min mor är havsgudinnan. Min mor är flodernas gudinna. Min mor är sjöarnas gudinna. Min mor är regnets gudinna.

Jag är ett hav.

Jag är ett vatten, jag rider på vågorna. Jag stiger upp ur havet och i havet somnar jag till ro. Jag är ett minnesmärke. Jag är kvinnan vid havet.

Tusen måsar vilar på mina axlar.

Den där kvinnan är Sjömanshustrun.

Hon fick inte ett bättre liv.

Hon fick ett monument.

Nu har havet skrivit sitt testamente.

Jag är havets arvtagare

Havet är mitt rike.

Jag är ett hav.

Jag vaknar varje morgon till ljudet av havets invånare. Jag lyssnar på bortglömda sagor ur havets djupa botten. Jag vakar över havet. Jag vakar över de omkomna sjömännen. Jag vakar över utvandrarna, över flyktingbarnen och havets martyrer.

Varför gapskrattar havet?

Pojkarna badar under min tron. Jag hör det lilla ropet från en man till en man. Jag sjunger med Homeros. Havet fyller oss med upprymt lugn och med glädje.

Långt bortom synranden ser jag min mor, havsgudinnan.

Min mor ammar valarna. 

Jag är odödlig. Jag dricker av havets själ som skänker ”glömska, glömska av stora synder och stora sorger”. Jag dyker i havets sånger.

Jag vallfärdar mot de sju haven.

Kriget är bakom mig och havet är framför mig. Jag kommer från ett gudsförgätet olyckligt Arabien.

Jag ljög. Jag är inte dotter till havsgudinnor. Jag är en drömmare. Jag sjunker i stunden.

Jag reciterar ur havsgudinnornas heliga skrift. Att betrakta havet är förfriskande.

Jag går till min beskyddare.

Min pappa sa: Akta dig, havet är förrädiskt. Jag sa: Det är bara på dåligt humör. Mitt hav är livgivande. I havet tömmer jag minnet. Mitt våldstrauma sköljdes bort av havet. Det begravdes långt nere i mörkret.

Hur kan man ha semester vid havet?

Mitt hav bär mig på sin rygg. Det matar mig. Det vaggar mig till sömns. 

Havets böljande ström viskar bilder ur min barndom, mina hemligheter, mina kärleksbrev. 

Jag läser medan fiskarna fnissar.

Havet är platsens själ. Havet är min trygga famn och tillflykt. Havets vindar skänker mig stillhet.

Jag sitter kvar vid kanten av ett majestätiskt hav – Jag har allt jag önskar.

För att jag och havet är ett.

Jag är ett hav.

 
Text: Hana Al-Khamri

Foto: Ida Borg

Jag är skribent och författare uppvuxen i Saudiarabien vid Röda havet, men nu är jag bosatt och verksam i Stockholm vid sjön Mälaren. I det här numret har jag skrivit om en bild av den jemenitiska fotografen Amira Al-Sharif. Det fredliga och stillsamma havet i bilden för mig tillbaka till min barndomsstad, till ett hav som blev stulen från mig. Men nu tar vi havet tillbaka.