Mitt i scenen i There will be blood där fadern och sonen skriker åt varandra över ett tungt skrivbord ringde det. Det är sällan det gör det efter midnatt, men jag pausade filmen och fick två sekunder senare veta att min far var död. 

Jag känner mig patetisk som tar upp en sådan händelse, att föräldrar dör händer de flesta, men samtidigt hämtar man sig aldrig. Så gnälla är det man får göra. Det är det enda man har kvar. 

En dag eller två senare samlades familjen i det lilla torpet i en småländsk by vi knappt visste någonting om men där min far hade bott. Väl medveten om hur långsamt det går att ta sig igenom sorg valde jag att inventera hans hem, torrt och sakligt, med min kamera.

Men de viktigaste projekten blir aldrig av. Det mest personliga är inte riskfritt att berätta om. Än svårare är det att paketera, kommunicera och omvandla till någon form av verk. Jag gav upp. Vissa saker kan man inte tala om. 

Ett par år senare, under den sedvanliga vår-depressionen som alltid kommer samtidigt som omställningen till sommartid, drog jag mig undan folk och skapade en liten hyllning till far, eller pappa, som jag kallade honom medan han levde.

Bland annat fotade jag av dessa märkliga ting jag skapat på slöjdlektionerna för att ge honom (min mor fick aldrig några), prylar som jag förstås sedan fick tillbaka när han dog, så där som man får tillbaka allt man någonsin har gett till sina föräldrar. Nåväl, resultatet blev en liten bok. Jag tror jag visade den för en enda person. 

Flera år senare gjorde jag det igen, en ny bok, i vilken jag utgick från sovrummet, och läsaren fick vandra från rum till rum i ett hus som lämnats mitt i steget. Självklart gavs den aldrig ut. 

Långt senare, frustrerad, arg och nybliven far blev jag tvungen att befria mig från berättelsen som jag var skyldig mig själv att berätta. Vid denna tid var kollaget min främsta teknik, någonting som låg nära min impulsivitet och glädje över att blanda kreativitet med någonting destruktivt. Bilderna fick nytt liv när de blandades med ord och bilder där mina tankar fick uttryck. Jag tog en klunk vin och skickade boken till tryck. Den boken ligger fortfarande kvar i tryckeriets kartong, och där får den nog ligga. Vissa saker går bara inte. 

För några månader sedan, inför en flytt, städade jag ur gamla kartonger och hittade en bunt med färgkopior från livet i mörkrummet. De är från tiden innan jag lät mig fösas in i den mörka form av fotografi som jag sedan kom att ägna mig åt. Vad jag fann var små poetiska bilder med vackert ljus. Självporträtt av min far och mig själv, en trevlig skildring av en visserligen komplicerad relation. En slags gemytlighet som cynikern i mig senare förkastade, en syn på världen som försvann för mig samtidigt som min far. 

Jag hoppas att det blir en bok nu. Att jag vågar försöka berätta om det som inte går att tala om. 

Simon Mlangeni- Berg