I den amerikanska science fiction-serien Star Trek: Voyager som sändes 1995–2001 stöter besättningen i rymdskeppet ibland på en population som kallas borger. Borgernas kolonier befolkas av kidnappade människor och andra människoliknande varelser som är uppkopplade mot en enda stor hjärna. Hos invånarna är alla individuella minnen borttagna, i stället hör alla varandras tankar. De bildar ett kollektivt ”vi”, som styrs av en drottning i det de kallar sin bikupa. På många sätt är livet enkelt i kupan. Alla vet vad de ska göra. Samtidigt finns där ingen glädje, ingen sorg, bara överlevnad. När några av borgerna blir fria från kollektivet upplever de till en början en fruktansvärd plåga, en djup ångest eftersom de då måste förhålla sig till sig själva. Minnen som de burit på sedan de var små och ännu inte fångats in i bikupan kommer så småningom fram. Dessa fragmentariska minnen väcker känslor och kan vara svåra att ta ansvar för. När de får nya erfarenheter ställs individen plötsligt inför valmöjligheter: Minnena rör till och vardagen kräver både empati och interaktion med andra. I serien står borgernas ledarskap som representanter för totalitära regimer och borgerna själva är de lydiga undersåtarna.

Foto: Maria Lantz

I en tid där allt fler länder förtrycker kritiskt tänkande, kreativitet och egensinnighet är allegorin med borgerna fortfarande aktuell. Men vad är egentligen ett totalitärt samhälle och hur uppstår det? Det undrar jag när jag ser om serien nu, 2024. För jag läser även borgernas skräcktillvaro som en kritik mot ett ständigt uppkopplat tillstånd. Förvisso har vi alltid sökt gemenskaper och delat tankar med varandra på olika sätt. Men med en ökad uppkoppling där vi samtidigt övervakas i allt vi söker eller delar på nätet, ser jag mig själv som något av en borg. Vad är jag utan min mobil, min uppkoppling, mina appar? I Star Trek: Voyager är borgerna så fulla av implantat att de fungerar precis som våra mobiler och datorer; de måste laddas med jämna mellanrum. När de människoliknande varelserna laddar ser de ut att sova, men i själva verket uppdateras deras programvaror. Sömn och programmering i samma bild, faktiskt ganska likt hur det ser ut när jag själv sover sida vid sida med min mobil på laddning, en apparat som samtidigt kan mäta sömnaktiviteten i någon app – och spara all data om min position, rörelse och vila.

Jag tänker också på borgernas tillvaro när notiser i sociala mediaflöden dyker upp med uppmaningen och frågan: Vill jag ”… dela ett minne som än så länge bara jag kan se”? Det kan tyckas som en oskyldig sak att ta ställning till. Som en kul grej som stimulerar vårt belöningssystem: ”Javisst ja, den bilden la jag upp på Facebook för ett antal år sedan.” Men, vid närmare eftertanke innebär denna simpla funktion både ett språkligt, psykologiskt och rent av politiskt problem. För vad är det för sorts minne som presenteras via en digital logaritm? Och vem bestämmer vad vi ska minnas, och när? Och om vi vill glömma – vad har vi för rätt till det?

Den första frågan vi kan ställa oss kring de bilder som Facebook levererar som våra ”minnen” är vetenskapsfilosofisk: Är en bild som jag en gång delat med mig av på Facebook, och som nu återpubliceras, verkligen ett minne? Eller är det något annat?

Foto: Maria Lantz

Minnet är en komplex historia. Och det är också glömskan. Nyfikenheten och fascinationen över minnets konstitution och mekanismer är urgamla. Under antiken kopplades ett gott minne framför allt ihop med talekonsten. I läroboken Retorica ad Herrenium (från år 85 före vår tideräkning) presenteras olika tekniker för att minnas, något som läkaren och minnesforskaren Peter Wetterberg beskriver i Hukommelsesboken (2005). Mnemonik är namnet för hågkomst-tekniker och en av dessa kallas för locimetoden. Den går ut på att man i tanken placerar olika saker som man behöver minnas i en känd miljö/på en plats (locus).

Behöver man erinra sig dessa saker tänker man på platsen och låter objekten framträda i miljön. Man ”ser” dem där de placerats. Ad Herrenium var populär också under medeltid och renässans. När locimetoden praktiserades vid denna tid ansågs en kyrka vara en optimal plats att placera ut det man behövde minnas – det kunde vara abstrakta saker som behövde kommas ihåg, eller konkreta objekt.

Själv testade jag att placera varorna på en inköpslista i en byggnad jag känner till. Och jodå, knepet fungerar! Visserligen handlade det bara om ett fåtal matvaror, men metoden är fullt begriplig och kan sannolikt tränas upp. Till skillnad från en inköpslista i form av en papperslapp är locimetoden inget man tappar bort när den väl lärts in. Nackdelen är förstås att banala saker som kaffe och mjölk vid nästa inköpstillfälle kan vara äpplen och tvättmedel. Risken att blanda ihop gamla och nya inköp är överhängande när toalettpapper och kaffe samsas i predikstolen.

Men det finns många andra sätt att minnas. Att söka efter ett namn genom att gå igenom alfabetet och låta den första bokstaven bli ledande, har nog de flesta praktiserat. Ett annat mnemotekniskt knep är att använda handens knogar för att räkna ut vilka månader som har 31 dagar. Januari med sina 31 dagar placeras på vänsterhandens vänstra knoge, februari har 28 dagar och hamnar mellan knogarna, mars på nästa knoge har 31 dagar, april mellan knogarna har 30 och så vidare.

Foto: Maria Lantz

Minneskonstens olika tekniker visar oss att det finns massor av sätt att minnas, utan några externa hjälpmedel. Hur minnet har förändrats med hjälp av papper och penna, tryckkonstens, fotografiets och datorernas inverkan kommer jag till – men först till frågan vad som egentligen är viktigt att minnas.
Metoderna adresserar det pragmatiska minnet, det som hjälper oss att navigera i vardagen och som är rumsligt förankrat och ganska rudimentärt, som inköp, vad jag ska säga till en grupp eller var min arbetsplats ligger. Mer komplext är att spela ett instrument, att lära sig ett nytt språk eller att minnas decimalerna i pi.

Det till synes meningslösa och onödiga i att var och en ska minnas sådant som vi lika gärna kan skriva ner eller samla för att ha tillgång till gemensamt, som decimalerna för pi, var något som Denis Diderot och Jean Le Rond d’Alembert tog fasta på när de skapade Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers (1751 och 1772). I de 33 banden samlades allt man kunde komma på av kunskap om världen, ett otroligt projekt, centralt och typiskt för upplysningstidens ambitioner att förstå världen och samla in kunskap. De först utgivna volymerna innehåller enbart text men i de senare finns rikligt med illustrationer: Bilder av maskiner och processer, beskrivningar av gruvdrift, glasblåsning och tillverkning av gåspennor och spelkort. Här finns också bilder av djur och växter från fjärran länder. I dag ser vi glappet i bilderna mellan det vi lärt genom fotografier: Giraffen ser mer ut som en ödla än ett däggdjur, primaterna har fått lite väl mänskliga drag. Det blir komiskt, men talar också om för oss att bilder alltid är ungefärliga tolkningar, aldrig helt och hållet överensstämmande med verkligheten.

Läs hela texten i nya numret av F nr 4, 2024. Du hittar det här.

Foto: Maria Lantz

Namn: Maria Lantz.
Gör: Konstnär, skribent och professor på Malmö universitet.
Hemsida: Maria Lantz

Denna text har i en längre form varit publicerad i tidskriften Hjärnstorm.