Den här texten handlar om en del av fotovärlden som vi, i brist på bättre ord, kan kalla ”konstfotovärlden”. Denna värld är en mångfacetterad kultur som drivs framåt av individer som ömsom kallar sig ”fotografer”, ömsom ”linsbaserade konstnärer”, och som på eget initiativ arbetar med personliga projekt i syfte att nå en publik. Det är dessa självgående auteurers drivkrafter, sprungna ur stark lust eller inre tvång, som är själva råvaran. Allt bygger på deras behov att ständigt skapa allt från konceptuella normkritiska undersökningar och djuppsykologiska gestaltningar till poetiska naturskildringar och subjektiva dokumentära berättelser.

Utöver fotografer och linsbaserade konstnärer består konstfotovärlden också av lärare, utbildningsledare, kritiker, gallerister, kuratorer, museiintendenter, redaktörer förläggare, formgivare, konstsamlare, konstvetare, folk som sitter i jurys och stipendienämnder samt naturligtvis publiken — de som ser utställningarna och köper fotoböckerna. Alla dessa människor och de yrkesmässiga och vänskapliga banden dem emellan bildar en högkänslig väv. Ingen rörelse går obemärkt förbi. Vem fick ett stipendium? Vem gjorde en utställning? Vem skrev den negativa recensionen? Vem sitter i juryn?

I den komplexa väven finns vissa positioner som skänker innehavaren ett mått av trygghet och inflytande, till exempel en styrelseplats i en stipendiestiftelse, rektor eller lärare på en prestigefull utbildning, en ingång att skriva kritik för en stor tidning. Eller, för konstnären, ett långsiktigt avtal med ett galleri. Eftersom det råder stor konkurrens om de mest eftertraktade positionerna krävs hårt, långsiktigt arbete för att nå dit, men att komma in i konstfotovärlden i största allmänhet är inte svårt. Gränsen utgörs inte av en vägg eller mur, utan ett organiskt membran med mycket hög genomsläpplighet. Vem som helst kan få in en fot genom att självpublicera en fotobok eller delta i en grupputställning.

Och om råvaran i konstfotovärlden är konstnärernas/fotografernas obändiga skaparlust, så är valutan erkännande. Det skulle vara hopplöst att mäta framgång i ekonomi, eftersom det i de allra flesta fall inte finns någon ekonomi att tala om.

Å ena sidan har vi alltså fotograferna/konstnärerna, som söker erkännande i form av att få göra utställningar, ge ut böcker, få bra kritik och stipendier för att kunna arbeta koncentrerat med sin konst. Å andra sidan de som kan ge dessa erkännanden; lärarna, kritikerna, galleristerna, konstköparna, intendenterna. Vissa besitter positioner som ger dem formell makt att avgöra till exempel vem som antas till en viss utbildning eller vem som får ett särskilt stipendium. Andra har informell makt som grundar sig på att många lägger vikt vid deras omdöme.

Efterfrågan på formella erkännanden — utställningar, bokutgivningar, utmärkelser, priser, stipendier och så vidare — är betydligt större än tillgången. Många är kallade, få utvalda. Man skulle kunna tro att det leder till fiendeskap och missunnsamhet fotografer emellan, men tvärtom är en stor del av konstfotovärlden en varm plats där bildskaparna lyfter varandra. En vän har kallat det för ”kovärme”. Ett färskt exempel: jag bad nyligen en väletablerad konstfotograf att nämna någon som hen uppfattade som betydelsefull och intressant i konstfotovärlden. Tillbaka fick jag en lista med närmare fyrtio namn, varav trettio var aktiva svenska kollegor. Denna generositet med informella erkännanden är typisk. Konstfotografer är bra på att lyfta varandra, särskilt de som inte gått konsthögskolor utan är mer eller mindre självlärda eller har grundutbildningar som yrkesfotografer. Ju större avstånd till de finaste gallerierna och mest prestigefulla stipendierna, desto starkare är den kollegiala sammanhållningen.

Jag kommer att tänka på en psykologisk studie (Magda Osman, Queen Mary University of London, 2018) som visade att människor med lite pengar är mer benägna att dela med sig än de som har mycket. Det kanske också gäller i det här fallet, man ger och får erkännande av varandra. Fördelarna är att det ger energi, glädje, inspiration och sammanhållning. Nackdelen är att sammanhang kan uppstå där så mycket kretsar kring ett ömsesidigt utbyte av beröm att negativ kritik ses som ett uttryck för fientlighet eller avundsjuka snarare än som en källa till intellektuell stimulans och utveckling. Bristen på bra, konstruktiv kritik ett återkommande samtalsämne mellan skål och vägg.

Kritikern Sonia Hedstrand skrev en gång (Dagens Nyheter 21/8 2022) om skillnaden mellan ”konstfoto” och ”fotokonst”. Konstfoto, menade hon, är i första hand fotografi, i andra hand konst. Det utgår från idéer om bland annat ”estetiskt ljus” och ”närvaro”, som utgör en grund i till exempel traditionellt dokumentärt fotografi. Fotokonst å andra sidan är i första hand konst, som använder fotografiet som medium.

”Det finns en hemlig avgrund mellan fotokonst och konstfoto. Den fotobaserade konsten diskuterar och kämpar med mediets olika funktioner och historiska belastning. Det så kallade konstfotografiet framstår tvärtom ofta som oreflekterat.”

Avgrunden som Hedstrand beskriver är påtaglig, och inte så värst hemlig. Konturerna tydliggjordes för en bred publik 1992. Tuija Lindström, nytillträdd professor i fotografi vid Fotohögskolan i Göteborg, kallade då svensk pressfotografi ”dödstråkig” och pressfotografen Jacob Forsell  kontrade med att kalla henne okunnig och föraktfull. 

Tuija Lindström införde bland annat konsthistoria och feministisk teori som en del av utbildningen. Det räckte inte längre att bara göra estetiskt starka och känslomässigt berörande bilder. För att vara relevant skulle fotokonsten vara konceptuell, idébaserad, och gärna knuten till olika teorier från andra fält, som till exempel postkolonialism eller genusforskning. Den skulle, precis som annan samtidskonst, problematisera och ifrågasätta. Idéerna framstod ofta som viktigare än fotografierna. Konstnärens bakgrund och personliga historia tillmättes en allt större betydelse i projektbeskrivningar och presentationer.

Illustration: Emma Hanquist

Detta nya sätt att tänka kring fotokonst skapade en klyfta mellan de som gått Fotohögskolan (nuvarande HDK Valand vid Göteborgs universitet) och såg sig som ”linsbaserade konstnärer”, och de som var självlärda eller gått mer praktiska, yrkesinriktade utbildningar och såg sig som ”fotografer” med inriktning på till exempel dokumentär eller kommersiell fotografi. Många upplevde att fotografin ”akademiserades”, att bildspråket blev mindre viktigt än det skriftspråk som användes för att förklara, eller problematisera, bilderna. Det klassiska gestaltande och dokumentära fotografiet förlorade i populäritet.

HDK Valand är den mest prestigefulla fotoutbildningen i Sverige. I väven som utgör den svenska konstfotovärlden har Valand en mycket central, mycket stark, position. Eftersom det är en universitetsutbildning är de teoretiska kraven höga. Så här presenterar skolan sig själv.

”Undervisningen i fotografi på HDK-Valand sker i kritisk dialog mellan lärare, studenter och medstudenter. Fenomen såsom identitet, minne, representation och arkiv är vanligt förekommande begrepp. Det gestaltande arbetet pågår parallellt med fotohistoriskt lärande och teoretiskt skrivande. En viktig del i utbildningen är att lära sig att kommunicera sitt arbete till andra och sätta det i relevanta kulturella, historiska och konstnärliga sammanhang.”

Baserat på beskrivningen skulle man kunna tro att utbildningen riktar sig specifikt till blivande fotografer, men den är bredare än så. Nina Mangalanayagam, lektor vid Valand och ansvarig för kandidatprogrammet 2019–2023, ser det inte som en utbildning i fotografering, utan i fotografi.

Foto: Hendrik Zeitler

– Våra studenter blir inte bara konstnärer. De blir också kuratorer, konstkonsulenter, pedagoger på institutioner eller arbetar på bokförlag, Vi säger till dem att det är viktigt att inte snöa in på att bara kunna leva på sin konst, säger hon

Valand förser således inte bara konstfotovärlden med nya fotokonstnärer, utan också med personer som hamnar på positioner där de ska bedöma andras konst. Då uppstår naturligtvis frågan; om man på HDK Valands utbildning i fotografi lär sig att ”kommunicera sitt arbete till andra och sätta in det i relevanta kulturella, historiska och konstnärliga sammanhang”, hur påverkar det möjligheterna till formella erkännaden, stipendier och utmärkelser för dem som inte delar den akademiska bakgrunden? För dem som inte kan språket och koderna?

I en debattartikel i Fokus (28/2 2021) skrev konstnären Dan Wolgers kritiskt om att nya krav på en ökad teoretisering inom konsthögskolorna smalnar av rekryteringen, och likriktar studenterna.

”Fram tills för några år sedan var det möjligt för vem som helst att ta sig in på konsthögskolorna, bara man hade konstnärlig talang. Det var möjligt för dyslektiker, för enstöringar utan språk, för alla oberoende av socialklass eller samhällsställning eftersom man sökte med endast arbetsprover. Nu fordras skriftliga analytiska ’högskolemotiveringar’, helst på engelska – och de ska vara absolut politiskt korrekta.”

Wolgers fortsätter:

”De verkligt fria själarna som konstskolor vill rekrytera, eller borde rekrytera, varken kan eller vill delta i det snacket.”

Anna Clarén är konstnär och lärare, tidigare utbildningsledare, på Nordens fotoskola, som är en yrkesinriktad utbildning. Som konstnär har Anna Clar fått många erkännanden. Hon är representerad i Moderna Museets samlingar och har fått stipendier både från Författarfonden och Konstnärsnämnden.

Foto: Emil Nordin

– Rent ekonomiskt har stipendierna underlättat, men lika viktigt var att jag fick ett kvitto på att någon tyckte att det jag gör är viktigt. Att någon vill att jag fortsätter att berätta med min röst, säger hon.

När jag frågar Clarén hur hon tycker att synen på konstfotografi förändrats under hennes tid, så menar hon att det skett en förskjutning från det humanistiska och psykologiska till det intellektuella och kritiska.

– När jag utbildade mig på Nordens Fotoskola lärde jag mig att söka det psykologiskt autentiska, att använda fotografiet som en själens resonanslåda. Den typen av fotografi lyfts inte fram lika mycket längre.

Vad tycker du är det viktigaste för en fotograf som vill få erkännande idag?

– Du måste lära dig att förstå och använda ordets makt, på något sätt tillägna dig kunskapen att formulera till exempel en stipendieansökan på rätt sätt. För många fotografer är det en stor utmaning. De valde bana för att de var bra på bildspråk, inte skriftspråk, säger hon.

Det ser ut som en självmotsägelse att den som vill använda sitt bildspråk för att göra konst måste tillägna sig ett särskilt sätt att tala och skriva för öka sina chanser att nå ett erkännande. Men det kanske är rimligt? Jag ställer frågan till Linda Fagerström, erfaren konstkritiker och docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Foto: Linnéuniversitetet

– Nej, nej, nej, nej, nej, svarar hon.

Varför inte?

– Det är inte konstnärernas jobb att uttrycka sig i ord. De är experter på bilder, på att skapa bilder. Det är väldigt olyckligt om de ska tvingas formulera sig verbalt eller i skrift. Om de inte vill dränka sina bilder i en massa ord så måste man respektera det.

Linda Fagerström menar att hela vår kultur bygger på ord, och att vi borde ge större utrymme åt bilder.

– Det är en stark princip för mig. Vi lär oss att läsa och skriva innan vi lär oss tolka bilder. Om vi överhuvudtaget lär oss det. Kommer du ihåg att du hade någon lektion i bildtolkning i lågstadiet?

Nej.

– Bilder har makt, och vi står skyddslösa om vi inte kan läsa dem. Vi behöver en starkare bildkultur.

Om bilden behöver stå fri från orden, är det olämpligt att framtidens bildkonstnärer och bildkritiker går samma utbildningar?

– Ja. Du kan inte kräva att en bildskapare ska behärska ord lika skickligt som visuella uttryck. Ingen kräver av mig som konstkritiker att jag ska kunna uttrycka mig i bild lika skickligt som i text, det vore absurt. Varför skulle jag formulera en recension i bild? Jag tror att det är viktigt att skilja på uttryckssätten. Krav på att konstnärer ska debattera, forska och formulera sig i text är ett sätt att underkänna bilden som kommunikationsform. Om du behärskar visuell och språklig kommunikation lika bra så grattis! Det är lysande, men det kan inte vara ett krav.

Simon Mlangeni-Berg är utbildad fotokonstnär. Han beskriver sig själv som en produkt av Valand där han gick masterprogrammet och blev klar 2012.

Foto: Irma Östlund

– Jag var stolt när jag kom in på Valand, såg det som ett så stort erkännande att det inte spelade någon roll om jag skulle flunka som konstnär. Jag skulle ändå alltid ha min examen.

Simon upplevde att han fick mycket teoretisk träning på utbildningen, särskilt de första tre åren. Hans självförtroende växte, delvis för att uppfattade att institutionen som sådan hade ett stort självförtroende. Åtminstone när det gällde teorin.

– Samtidigt var självförtroendet inte lika bra när det gällde fotografi. Jag tyckte att det var lite märkligt att våra forskningsprojekt var väldigt ”ofotografiska”. Här hade vi ändå några av Sveriges bästa fotografer, men istället för att fördjupa och förbättra våra fotografiska uttryck arbetade vi tvärvetenskapligt.

Idag är Simon Mlangeni-Berg kursföreståndare och lärare på kursen Gestaltande fotografi på Gamleby Folkhögskola. Han tycker att det är viktigt att den som ska arbeta med fotografi har en teoretisk grund som gör det möjligt att se den fotografiska bilden i ett större sammanhang.

– Det finns så många exempel på hur fotografer oreflekterat drar ner färgmättnaden i bilder från förorten, och sedan åker och tar ett glassigt och snyggt porträtt av en art director på Söder. Jag tycker det är så dåligt.

Men Simon Mlangeni-Berg tycker samtidigt att den kritiska hållningen kan slå över, så att rädslan att göra fel är så stor att man inte gör någonting alls.

– Det är inte heller bra. Att vara konstnär är att göra fel. Eller att göra någonting som man inte själv vet vad det är. Man måste våga hänge sig åt många olika saker, även om de inte är ”moraliskt uppbyggliga”.

Simon gör en paus.

– Även om det är viktigt att veta vilken makt man har som konstnär, så är det ännu viktigare att tillåta sig själv att vara dum eller dålig. Så fort det finns en grupp som vill att konsten ska uppfylla deras syften så ska man akta sig lite.

När jag började skriva den här texten hade jag bilden av att konstfotovärlden, eller fotokonstvärlden om man föredrar det, var en komplex väv. Så ser jag den fortfarande, men med en stor reva. På den ena sidan finns den akademiska fotografin där texter — i form av tvärvetenskapliga teorier och kritiska intellektuella analyser — spelar en avgörande roll. För att få erkännande från den delen av väven måste en konstnär kunna klä sina projekt i den typen av språkdräkt. Det är en viktig del av vad en student lär sig på HDK Valand.

På den andra sidan finns en fotografi som fortfarande i mycket högre utsträckning utgår från bilden själv. Där är det inte viktigt att kunna översätta bildspråket till textspråk. För att få erkännande krävs bra bild, ett levande och intressant bildspråk.

Illustration: Emma Hanquist

Många av det tiotal personer jag pratat med under arbetet med den här texten har menat att det är den konceptuella, idéburna fotografin som får mest erkännande och uppmärksamhet. Den så kallade ”akademiska fotografin” står stark, och ordet spelar en stor roll i den samtida fotokonsten. Men några ser också tecken på en rörelse i motsatt riktning.

Till exempel har Simon Mlangeni-Berg I sin roll som lärare på Gamleby folkhögskola de senaste åren uppfattat att unga elever allt oftare aktivt och medvetet väljer att arbeta med estetiska snarare än teoretiska utgångspunkter.

Det knyter an till vad kritikern och konstvetaren Linda Fagerström svarade mig när jag frågade vilket råd hon skulle ge till en konstnär som söker erkännande och uppskattning.

– Minns att allt är föränderligt, svarade hon. Därför är det ingen mening att stirra sig blind på vad som efterfrågas och belönas just nu, för det förändras hela tiden. Nya aktörer tar plats i konstfotovärlden och gamla aktörers inflytande försvagas och omformas. Koncentrera dig på att göra det du kan och vill, och gör det så bra du förmår.

Göran Segeholm är skribent och lärare. Han driver Bildspråket som du hittar här.

Rättelse: i en tidigare version kallades HDK Valand  felaktigt för Akademi Valand.