Redaktionellt | 23 Sept 2021 | Martina Strand Nyhlin

På jobbet med hundfotografen

 När familjens älskling ska fotograferas är det ibland Tuss Bennergård som står bakom kameran. En fotografering av en hund kan nästan vara jobbigare för ägaren än för hunden och fotografen, visar det sig när Fotografisk Tidskrifts reporters hund blir fotad av Tuss. Text: Martina Strand Nyhlin. Foto: Anders G Warne.

På jobbet med hundfotografen Foto: Anders G Warne.

Tuss Bennergård är husdjursfotograf.

– Vissa ägare vill man nästan säga åt att gå ut, men det kan man ju inte, säger Tuss Bennergård.

Tuss studio finns i en mexitegelvilla i Huddinge utanför Stockholm. I den svala källaren omger fyra nyinköpta blixtar den enkla, tygklädda studiobänken. Upp på den försöker Tuss nu locka dagens fotomodell Winston, reporterns nio månader gamla Jack russel, som kanske inte är Sveriges mest väluppfostrade, än. När Tuss lockar med godis på bänken ställer han sig först bara på baktassarna och nafsar i sig godiset hon lagt på bänken.

– Det är bra om de hoppar upp självmant, säger Tuss.

Matte lyckas få valpen att hoppa upp på bänken och väl däruppe sitter han ganska prydligt så länge godiset är i sikte. Tuss börjar genast fotografera och locka och pipa för att få honom att titta åt hennes håll.

– Åh, vad söt han är. Wow, titta! Vilka uttrycksfulla ögon! Och de här ögonbrynen är ju bara så gulliga! Kan man vara sötare? kuttrar Tuss och matte spricker av stolthet.

För att ta maximalt gulliga bilder vill Tuss att Winston ska lägga sig så tassen hänger ner från bänken. Och tro det eller ej, med godis och tålamod så händer det. Tuss piper med en liten leksak så Winston tittar snett på henne.

– Titta, vad söt du är, puss, puss. Här ska du få, älsklingen, säger Tuss och bjuder på godis och pussar när han kommer ner i hennes famn på golvet.  

Tuss Bennergård är helt inriktad på att fotografera djur. Förutom hundar tar hon även många porträtt på hästar och katter. Professionell fotograf blev Tuss först efter fyrtio. Som tioåring hade hon visserligen fått en Leicakamera och fotograf var drömyrket, men betygen hon behövde då fanns inte. I stället flyttade hon till Italien, utbildade sig till zonterapeut och lärde sig att läsa auror, vilket hon sedan jobbade med. Men för tretton år sedan blev längtan efter att fotografera för stark.

– Jag drog ner på mitt andra jobb och tog upp mitt gamla intresse. Sedan började jag känna att jag bara ville fota djur, för det var det jag tyckte var roligast! Så jag började gå specialkurser och lära mig mer om att driva ett företag.

Tuss har nu bland annat gått kurser med djurfotografer som italienske Claudio Piccoli, polska Alicja Zmyslowska, Haron Haghuis och Audrey Bellot. Med Audrey Bellot skulle hon ha ordnat en workshop, men pandemin kom emellan.

– Jag gillar en naturlig stil, med naturlig redigering där man bara förstärker det som finns i bilden. Jag är 60 år och lärde mig fota när Photoshop inte fanns, jag vill inte redigera sönder bilder, säger hon.

Det som lockar med att fotografera hundar är framför allt att det är så mysigt att träffa dem och att de inte är lika självmedvetna som människomodeller. 

– Men det är också en rolig utmaning att lyckas fånga deras personlighet och att jobba med ljuset och posen och få dem att se stolta ut där de sitter, säger Tuss.

Tuss får ofta höra att hon är ovanligt bra på att komma nära hundarna.

– Folk blir helt paffa: ”Hur lyckades du med det där? Han sitter aldrig stilla. Nu bara sitter han så här”, säger de. Jag tror att det har att göra med mitt tidigare jobb där jag läste av människor, det är en kunskap jag även kan använda på djur, säger hon.

Skribentens hund Winston förevigas av Tuss Bennergård.

Men det är inte alltid hon och ägaren har samma uppfattning om vad som är en bra bild.

– Jag kan tycka att ljuset och uttrycket är perfekt, men ägaren tycker att ”det där känns inte som min hund”, så då är det bara att fortsätta, säger Tuss.

Hon bokar ofta en halvtimme för fotografering, men det blir minst en timme.

– Ju mer bekant jag blir med hunden, desto bättre blir bilderna och det är ju de bra bilderna hundägarna köper, säger hon.

Tuss låter Winston få en paus i fotograferingen och vi intervjuar medan han ger sig av på en liten upptäcktsfärd i källaren. Plötsligt hörs skall från våningen över. Winston har klättrat upp för trappan och lyckats få upp dörren in till Tuss hem och får en utskällning av Tuss egen hund, Puma. Intervjun avbryts och Winston hämtas ner i källaren igen, och får klappas om lite innan fotograferingen kan fortsätta.

För den som vill fotografera djur är det inte bara att skapa en studio, bygga en hemsida och köra i gång. Att leva på enbart privatkunder är väldigt svårt. Tuss har genom åren kompletterat hemmastudion med att fotografera hemma hos uppfödare, flytta ut fotoverksamheten till hundmässor och hundevenemang och även ute till djurbutiker. Hon har även jobbat för tidningar och reklambyråer och gett fotokurser till privatpersoner som vill bli bättre på att fota sina djur. 

– Det går inte att leva på bara privatkunder. Jag måste jobba även redaktionellt och jag behöver jobba med reklam. Så jag har jobbat med tidningar som Härliga hund och Hundsport. Och nu vill jag satsa utomlands faktiskt. 

Tanken är att sälja till reklambranschen utomlands.

– Det spelar ju ingen roll om bilderna tas i Sverige, om det nu inte är så att hundmaten måste visas framför just Eiffeltornet förstås, säger Tuss.

Ett jobb Tuss är väldigt nöjd med är när hon fotade Zookompaniets kunder. Då fotade hon 86 kunder och fick både betalt för jobbet från zoobutiken och en summa per bild av kunderna, plus extra kopior. Dessutom finns bilderna på kundernas hundar nu för beskådan i butiken.

– Det var jättekul, men det är ett hårt arbete att fota så många hundar på så kort tid, säger hon.

Att ta ordentligt betalt är annars inte helt lätt. Tuss kände sig till och med tvingad att sänka priserna för ett år sedan. Hennes minimifotografering kostar nu 1 900 kronor och då ingår fotografering plus 5 lågupplösta bilder.

– Sedan jag sänkte priserna kommer många fler hit, säger hon.

Fototekniskt är utmaningen för Tuss att hundar rör sig snabbt och att det ibland kan vara svårt att få till skärpan. Rufsiga hundar med buskiga ögonbryn är extra svåra att fota, för man vill ju se ögonen. Svarta hundar är svårast att fota utomhus, men vita hundars päls flyter lätt ut i blixtljuset. 

Tuss kompletterar oftast sin studiofotografering med en fotostund utomhus. Hon för oss till ett vackert grönområde nära hemmet, där ljungen står lysande rosa. Nu blir det spännande, för tanken är att Winston ska fotas utan sele och koppel.

– Ja, precis där ska du sitta, säger Tuss när Winston har satt sig i perfekt position på en sten. 

Men lika fort som han satt sig flyttar han sig igen, innan Tuss hinner få upp på kameran. Godiset åker fram och Winston sitter snart på rätt plats igen och Tuss lyckas fånga honom inramad av den ljuvliga ljungen. Tills en Golden retriever dyker upp på gångstigen och allt vad fotografering heter plötsligt är bortglömt hos valpen. Matte lyckas fånga honom i famnen innan han smiter, men en liten stund senare lyckas han ta rygg på den förbipasserande hunden.

–Winston, Winston! hojtar Tuss hjälpsamt medan matte jagar ifatt hunden.

Hjärtat klappar när fotograferingen börjar om igen. Det gick bra, han försvann inte för evigt i Huddingeskogarna.

Tuss tar in stressen.

– Om du bara är lugn så ser vi om det går att börja om. Jag förstår, det är jobbigt för dig också det här, säger hon för att lugna.

Hundägare är ofta ganska nervösa och stressade inför en fotografering. Tuss brukar bemöta det genom att vara tydlig med vad hon behöver, var ägaren ska stå och hur den bäst hjälper till.

– Är de för besvärliga så säger jag till: Säg ingenting, stå bara där, säger hon.

Vissa hundägare kommer faktiskt med en ganska nervös grundinställning.

– De vill ha fina bilder men vet inte om deras hund klarar av det. Då kommer min kunskap om att lugna hund och ägare in, säger Tuss.

Ett av porträtten på Winston. Foto: Tuss Bennergård.

Tuss hälsar alltid på en hund utan att locka på den, och ganska snart brukar den ta kontakt. 

Med riktigt vilda hundar händer det att ägaren får hålla hunden just innan fototillfället, släppa en sekund och då får Tuss ta bilden. En rädd och orolig hund har Tuss kanske bara en eller två chanser att fota.

– Men det brukar bli bra, jag har aldrig varit med om att det inte blivit några bilder alls på en hund, säger hon.

Tuss vill att Winston ska stå med tassarna på en stock, men det är inte hans grej, han springer fram till kameran så fort den knäpper till för att få sin godis. Desto roligare är det att få springa i full fart fram mot kameran och mattes famn. Men sedan börjar han trixa och nafsa. Då bryter Tuss. Trött hund, trött fotograf och trött matte betyder att det är nog för i dag.

– Det är väldigt intensivt att fota hundar, säger hon.

Tuss har fotat otroligt många hundar i sitt liv. Så många att hon inte vet hur många de är.
– Jag minns dem inte allihop, men när jag ser bilderna på dem väcks alltid minnet om hur det var att träffa dem, säger hon. 

Text: Martina Nyhlin

Foto: Anders G Warne

Namn: Tuss Bennergård.
Bor: Huddinge.
Hemsida: Tussochtass.se.
Kuriosa: Tuss har själv labradoren Puma och katterna Nosse, Ultra, Lindy och Sessan.

Nya numret av Fotografisk Tidskrift

I höstnumret visar vi bilder av och intervjuar av Simon Johansson och Julia Peirone, skriver om hundfotografi och fotografi och minne, gruppfotografiets psykologi, recenserar böcker, skriver om teknik och juridik. Med mera. Foto: Simon JohanssonLäs mer här.