Den årliga fotofestivalen i Arles startade 1970 av Arles-fotografen Lucien Clergue och året före pandemin hade festivalen hela 145 000 besökare. Sen tog det stopp men i år kindpussas vi som ingenting har hänt och den lilla stan kryllar återigen av besökare som i 30 gradig värme trängs i de smala gränderna och ser utställningarna som huserar överallt; till och med varuhuset Monoprix har en utställningslokal. Man vandrar runt med en karta i hand för att inte missa något.  Det är verkligen svårt att göra ett urval för intrycken är så många men Jonas Berggren får frågan vilka utställningar han uppskattat mest.

-Jag gillade bland annat  Klavdij Slubans arbete ”Sneg”, en samling svartvita bilder från nästan tjugofem års resor genom ett stort antal länder. Sneg betyder snö på slovenska och det är just snön som binder ihop berättelsen i det väldigt poetiska och inspirerande arbete Klavdij Sluban visar. Läs mer

En annan favorit som vi tyckte om båda två var Julien Gesters Cette fin du monde nous aura quand méme donné de beaux couchers de soleil.  Läs mer

Foto: Julien Gester

Festivalens konstnärliga ledare Christoph Wiesner, har sannerligen delegerat, det finns inte EN linje i Arles, utan massor och ibland känns det väldigt motsägelsefullt. Som när man just sett Arthur Jafas helgjutna verk Live Evil på Luma med sin kritik av historien och problematiserande av afroamerikansk identitet och norska fotografen Frida Orupabos porträtt som dekonstruerar den svarta kvinnliga kroppen och sedan hamnar framför bilder av Benoît Feron på en annan utställning vars porträtt bekymmerslöst exotiserar personerna framför kameran. Vänta nu, hade vi inte lämnat detta bakom oss? Är det 2022 eller 1992? 

Foto: Frida Orupabo. Big split, collage with paper pins, 2022

Foto: Curran Hatleberg ”But still it turns” 

En av de bästa utställningarna i år (enligt Jenny) var kurerad av fotografen och Hasselbladpristagaren Paul Graham. ”But still it turns” visade på det nya museet Musée départemental Arles Antique.  Graham skriver i utställningstexten att bilderna är ”postdokumentära” och att det inte finns någon redaktionell berättelse.  Att det är avsaknaden av berättelse som är själva berättelsen. Deltog gjorde fotograferna Richard Choi Curran Hatleberg, Gregory Halpern och Kristine Potter och Vanessa Winship som blev en av Jonas Berggrens favoriter.

 – Efter att ha fått Henri Cartier-Bressons Award 2011 reste hon runt ett år i USA, från Kalifornien, Virginia, New Mexico till Montana där hon fotograferade både miljöer och människor.  Jag upplever en stilla sorgsenhet men också en medmänsklighet i hennes porträtt, där de små gesterna, som till exempel en lätt hand på en axel bidrar till det, säger han. Läs mer

.
Foto: Vanessa Winship

I Arles samsas högt och lågt vilket är underbart men ibland även provocerande. Här verkar inte finnas någon som säger: ”Stopp, det där håller inte, det går inte att göra en stor utställning på det”. Ett exempel är dansbilderna av den franska fotografen/filmaren Babette Mangolte som fyller en den enorma Eglise Sainte Anne mitt i stan. Läs mer . Det är som att den som tar bilderna är viktigare än bilderna i sig, politik viktigare än konstnärlig kvalitet.  Ett annat exempel är Thierry Maindraults sympatiska men banala idé att fotografera människor med låglönejobb och som resulterat i en serie porträtt. Han har photoshoppat ansiktena så hårt att ”kuslighetens dal” vibbar uppstår. Begreppet (på engelska uncanny valley) syftar på att mänskliga iakttagare finner en viss typ av fejkade till exempel 3D animerade människor obehagliga.) Se dem här

Jag är alltid på jakt efter det jag kallar samtida fotografi. Ja, samtida är en inte så lite sliten fras men jag vill se vad som görs nu, vad de är unga intresserade av och är förtjust i bra modefotografi. Därför såg jag särskilt fram emot “Dresscode” med fyrtio fotografer från många delar av världen som gestaltar identitet och kläder på olika platser. Fotografer från bland annat Nigeria, New York, Mexiko och Togo. Utställningen kureras av Florent Basiletti på Foundation MRO. Där var det också högt och lågt. Läs mer

Foto: Mathieu Mamousse

Arles Book Awards är alltid en fröjd att ta del av: ett långt bokbord med de nominerade böckerna.  En bok som fastnade var“5 dollars for 3 minutes” av Cammie Toloui som innehåller bilder från när hon försörjde sig som strippa när hon studerade i San Fransisco. I boken syns bilder av hennes kunder som hon fotograferat där hon satt i sin peep show. Snacka om att vända tillbaka blicken. Snacka om att strunta i GDPR med mera. Här kan man se några av bilderna.  

Att fotofestivalen i Arles har blivit en angelägenhet för hela regionen ställer till det lite för oss som kommer åkande från när och fjärran. Flera av utställningar vi sett fram emot var i andra städer. ”Silent Language” visas inte ens i Arles utan i Mirabeau, 10 mil bort. Likaså utställningen med Mitch Epstein vars bild frontar hela festivalen, är långt utanför stan. 

I vårt instagramflöde har vi publicerat fler exempel och sparat några som höjdpunkter. Se fler bilder här under rubriken Arles 2022

Text: Jenny Morelli

Jenny Morellis bästa: Arthur Jaffa, Feminist Avant Garde, Julien Gester, Sanne de Wilde, Benedicte Kurzen, grupputställningen ”But still it turns ”signerad Paul Graham.

Jonas Berggrens bästa: Vanessa Winship, James Barnor, Klavdij Sluban, Julien Gester och Agence MYOP som lyfter fram bildjournalistiken.