Det stora, nyrenoverade glaspalatset Grand Palais (byggt för världsutställningen 1900) öppnade i år upp igen för Paris Photo. Lika magnifikt som tidigare men rymligare och säkrare. En trappa upp från mässgolvet, där hundratals gallerier trängs, fortsätter utställningarna längs med de långa, renoverade fasadbalkongerna. Här finns bland annat böckerna i Apertures årliga boktävling att bläddra i och här finns en ny ”Emergence”-sektion med mindre och nyare gallerier, vilket ger mässan ny energi.

För visst blir man snabbt matt av att se den internationella fotomarknaden in action; samma verk säljs om och om igen, år ut och år in. Paris Photo är de riktigt stora namnens mässa: Richard Avedon, Robert Frank, August Sander, Cartier-Bresson med flera. Men det är också fascinerande och lyxigt att se vintageprintar. Det allra största skälet att vara här är kanske framför allt att förstå vilket otroligt stort intresse det finns för fotografi!

Jag skymtar Roger Ballen. Han är en synnerligen välrenommerad och internationellt känd sydafrikansk fotograf som har ställt ut på Fotografiska och hållit ett artist talk med SFF ett år. Några timmar senare på Instagram ser jag hur han visar presidentfrun Brigitte Macron runt på mässan.

Känslan är att alla är här. Och det gäller även näringslivet: J.P. Morgan, Louis Vuitton, BMW och sist men inte minst det lyxiga champagnehuset Maison Ruinart. Och årets ”husgud”: filmaren Jim Jarmusch som har kurerat en serie med bilder. Publiken står i långa köer för hans boksignering.

Foto: Tyler Mitchell

Galleriet Gagosian brer ut sig på en central plats (likt flera av de stora kommersiella amerikanska gallerierna) och där har den 29-åriga modefotografen Tyler Mitchell kurerat bilder av Richard Avedon. Ett smart grepp när man vill fortsätta visa och sälja de stora gamla namnen är att visa på deras samtidsrelevans och låta olika generationer samspela och mötas.

The Generals of the Daughters of the American Revolution Foto: Richard Avedon

Det är lätt att bli utmattad av alla disparata intryck (och av trängseln!) men i år har jag en plan. Jag använder samma grepp som jag använde redan 2010 och hugger sålunda tag i alla fotografer och gallerister som verkar intressanta och som vill prata med mig.

En av de första jag möter är den kinesiske fotografen Chen Ronghui på taiwanesiska Up Gallery. Ronghui har ett förflutet som pressfotograf men anser att det är inom den konstnärliga världen man numera kan visa upp sanna bilder, i pressen är allt förljuget. Han berättar om bilden av en transvestit som är känd i Shanghais hbtqi-community.

– Titta hur han har både västerländska attribut och några slags tyg . Och titta på hans ögon, han är så sorgsen, det finns ett utanförskap i honom som jag känner igen mig i, säger Chen Ronghui.

Foto: Helene Amouzou

Fransyskan Carole Kvasnevski är gallerist med både Paris och New York som bas. Hon visar den togolesiska fotografen Hélène Amouzous finstämda bilder. Kvasnevski berättar att konstmarknaden är i en tuff fas just nu och att det är stor skillnad på amerikanska och europeiska konstköpare.

– När amerikaner gillar något säger de snabbt ”I will take it”. Européer är mer eftertänksamma och med dem måste man bygga längre relationer för att de ska köpa något, säger hon.

Men att vara i Paris i november är inte bara att hänga runt i Grand Palais. Hela staden bjuder på fotoutställningar. Centre Pompidou och Le Bal visar amerikanskan Barbara Crane och japanen Yasuhiro Ishimoto. Det finns så många institutioner för fotografi, man har en känsla av att man bara ser en bråkdel.

Foto: Kalev Erickson

På Maison Européenne de la Photographie (MEP) huserar den helt otroliga Science/Fiction – a Non-History of Plants. MEP:s konstnärliga ledare Clothilde Morette har med sin stab lyckats skapa en helgjuten utställning som i grunden handlar om människans minst sagt mångfacetterade förhållningssätt till naturen och om hur våra idéer om natur har förändrats.  Naturen som vetenskap, naturen som fiktion. Naturen som skönhet och som skräck. Den tar avstamp i 1800-talets tidiga naturbilder och tar sedan med besökaren på en vindlande färd genom tid och rum och olika fotografiska och filmiska uttryck.

Utställningen är så fullödig att jag hade kunnat spendera en hel dag bara där. Jag brukar ju klaga på kuratoriell mumbo-jumbo men här råder motsatsen: välskrivna och stringenta texter som fördjupar min förståelse för verken. För den som besöker Paris innan den 19 januari 2025 då utställningen stänger kan jag bara rekommendera ett besök.

Tillbaka till Paris Photo. Det är bra att inta mässan i mindre doser och inte allt på en gång. Denna gång fokuserar jag på den nya digitala sektionen, här ska visas verk i framkant (läs: AI). Jag ser mest kitsch, men det finns några guldkorn. En amerikansk fotograf, Erika Weitz från Los Angeles, visar kollodiumfotografi som föreställer pentatoniska mönster, ljud som blir bilder, hon vill ”böja” den allra modernaste tekniken med det allra tidigaste fotografiska uttrycket.

Foto: Erika Weitz

– Jag vill att det ska mötas i mina verk. Det är 1800-, 1900- och 2000-tal på en gång, säger hon.

Jag lovar att skicka kemiska recept till henne från de allra tidigaste numren av Fotografisk Tidskrift. Analogt är hett. Även i AI-åldern. Eller snarare kanske på grund av AI-åldern. 

Ett annat bra exempel är det tyska galleriet Office Impart, som bland annat visar bilder av svenska fotografen och konstnären Jonas Lund. Han gör både roliga och insiktsfulla verk som inte bara handlar om AI men som även handlar om AI-mediet, mediekritisk konst sålunda.

Uppe i ”Emergence”-sektionen där jag hämtar luft träffar jag den energiska franska fotografen Jonathan Llense som visar bilder från sina tio år som fotograf, på schweiziska Espace Jörg Brockmann, och håller på med sin fjärde bok. Det han själv gillar mest på mässan är August Sander och Edward Weston. Precis som Martin Parr har han gjort en bok i Louis Vuittons design.

Foto: Jonathan Llense

– Ja, jag jobbar både kommersiellt och konstnärligt och är helt trygg med det. Jag har ju min stil och jag behöver dollar! säger han.

Men så är det dags att lämna mässan igen för att göra ett besök hos Tina Barney. 79 år gammal har denna amerikanska grande dame och stjärnfotograf en separatutställning på Jeu de Paume (jämte Chantal Akerman). Barney är känd för sina stora färgporträtt av sin egen och andras familjer från den amerikanska överklassen. Man kan säga att det är överklassfamiljers olika ritualer som hon gestaltar i sina bilder. Och de är fascinerande eftersom de flesta av oss inte brukar få vistas så här nära de rika. Sättet de stora printarna är utställda och med de porträtterade människorna i skala 1:1 gör att man kommer dem verkligt nära. Jag faller bland annat för bilden av hennes syster och förmodligen systerdotter där de står i ett badrum.  

Foto: Tina Barney

Sammanfattningsvis: Behöver man påminnas om hur viktigt och hett fotografi är som konstform ska man bege sig till Paris. Och på  alla samtal om fotografi som vanligt för främlingar samman.