Människorna ser ut som om jag tittar på dem genom kikarsikte, omedvetna om att de blir observerade. Det betyder att de ofta ser lite dumma ut, som människor gör när kameraslutaren fryser dem i fel ögonblick. Jag märker att jag har blivit alltför van vid foton som är tagna och utvalda för att visa människor när de är som mest närvarande och uttrycksfulla, och därför reagerar jag först med förvåning – är det så här folk ser ut en stor del av tiden?

Praha objektivem tajné policie (”Prag genom hemliga polisens objektiv”) innehåller en särskild sorts gatufoto: den tjeckoslovakiska säkerhetspolisens övervakningsbilder från 1969 till 1989. Dissidenter och utländska besökare förföljdes regelbundet av spanare med dolda kameror. Det tjeckiska Institutet för studiet av totalitära regimer (ÚSTR) bedriver forskning om landets historia under kommunismen och under andra världskrigets nazistiska ockupation. Som ett led i arbetet har de publicerat ett urval bilder från säkerhetstjänstens arkiv; boken är nu gratis tillgänglig som pdf på sajten ustrcr.cz.

En tänkbar ingång är att betrakta dessa bilder som en skruvad form av naturfotografi. Regimen kunde helt enkelt inte förstå – vilka är dessa konstiga djur, som inte accepterar den allmänna korruptionen? Säkerhetstjänsten StB (Státní bezpečnost) fick i uppdrag att dokumentera och övervaka dem.

Tro inte att Östeuropa befolkades av ideologiskt övertygade kommunister. Vardagslivet bestod av lögn, korruption och tigande. Hade tjeckerna några illusioner om sin situation lär de definitivt ha försvunnit vid invasionen 1968. Sovjetunionen ingrep militärt för att sätta stopp för Pragvårens försiktiga liberalisering, tillsammans med trupper från grannländerna. När stridsvagnarna hade lämnat landet inträdde en period som regimen föredrog att kalla ”normalisering”: låtsas inte om era trauman, låtsas som om allt är normalt, trots att repressionen hårdnar. Det är i detta läge som bilderna tas.

Det viktigaste andningshålet i denna kvävande tillvaro var medborgarrättsrörelsen Charta 77. Den tog sin början 1977, med ett dokument som krävde att regimen skulle sluta kränka de mänskliga rättigheter som garanterades av grundlagen och av de internationella konventioner som Tjeckoslovakien hade undertecknat. Ett anspråkslöst krav, men att publicera dokumentet var brottsligt.

Security Services Archive, collection Surveillance Directorate of the SNB – Operative Files

En av initiativtagarna var filosofen Jan Patočka. Efter en veckas utdragna förhör hos säkerhetstjänsten – mellan sju och elva timmar, enligt de uppgifter jag hittat – fick han en hjärtattack och avled på sjukhus. En annan initiativtagare, den senare presidenten Václav Havel, greps när han försökte överlämna dokumentet till parlamentet, och tillbringade sammanlagt fem år i fängelse. Kring dokumentet samlades ett löst sammansatt nätverk av intellektuella. Över tusen personer skrev med tiden under Charta 77, fullt medvetna om de risker det innebar. De kunde bli avskedade, dömda, råka ut för misshandel, husrannsakningar, yrkesförbud och trakasserier. Deras barn kunde stoppas från högre utbildning. Det är dessa människor vi möter i bilderna – fotograferade i tunnelbanan, på bussen, med en matkasse i handen, under samtal med vänner.

I vår imagemedvetna tid är det en lättnad att upptäcka hur mod, integritet och samvete ser ut. Det ser inte ut på något särskilt sätt. Dissidenterna har inget gemensamt med de blankpolerade hjältar som underhållningsindustrin matar oss med – och det är mycket uppmuntrande. Vem som helst skulle kunna göra det de gör. De verkliga svårigheterna ligger inte där vi tror att vi ska möta dem; de finns inte utanför dig, utan inom dig.

Säkerhetstjänsten höll även ett vakande öga på kyrkan. Ärkebiskopen František Tomášek förekommer på några av bilderna liksom två samtalande nunnor med paraplyer. 1985 fotograferas den brittiske historikern Timothy Garton Ash när han skyndar iväg från ett möte i en lägenhet. Fyra år senare skulle han skriva Folket, det är vi, om de fredliga revolutionerna när Tjeckoslovakien och de andra östländerna gjorde sig av med kommunismen.

För chartisterna var utländska kontakter livsviktiga. En av dem var frilansjournalisten Peter Larsson. Han började resa till Tjeckoslovakien i slutet av 1970-talet och var en förbindelselänk mellan Charta 77 och tidskriften Folket i bild/Kulturfront.

– Många av personerna i boken är judar, förklarar han.

Liksom moderpartiet i Sovjetunionen använde sig den tjeckiska regimen gärna av antisemitiska fördomar för att angripa dissidenter.

– Den antisemitiska kampanjen var omfattande. Tv-program spred en blandning av hemkokta lögner och KGB-material om judarnas ondska och den världskonspiration de ägnade sig åt.

StB brydde sig inte om att dölja sin övervakning, berättar Larsson, som själv har blivit fotograferad av dem.

– De hade ögon och öron i Sverige, och mötte mig alltid på stationen. Sedan följde de mig tills jag vinkade av dem genom kupéfönstret.

Security Services Archive, collection Surveillance Directorate of the SNB – Operative Files

På 1970-talet var övervakning ett hantverk, inte en datoriserad storindustri. Säkerhetstjänsten måste skicka ut medarbetare som nötte på skosulorna, och som efteråt knackade ner sina rapporter på skrivmaskin. Jag tittar tillbaka på deras arbete från ett samhälle där vi är invävda i övervakning, 24 timmar om dygnet. Varje företag och institution som kommer i beröring med digitala data förvandlas till en underrättelsetjänst. Det är ingen principiell skillnad på Google, Spotify eller NSA: alla samlar och analyserar data om miljontals människors beteende. Det är en underbar ironi att ett samhälle där man har läst Foucault lika vördnadsfullt som om det var Bibeln samtidigt har byggt upp ett digitalt panoptikon som är mer omfattande än någon av de fängelseliknande institutioner han beskrev.

Nya laptoppar har fått en liten lucka som kan skjutas framför kameran om man inte litar på att den är avstängd. Men det gör ingen skillnad om luckan framför kameraögat är stängd eller öppen: den information som samlas in om oss kommer inte den vägen.

Film slutar inte framkallas när den har lämnat mörkrummet. I stället börjar en långsam process där tidens gång vaskar fram nya detaljer i bilderna. Allt det som säkerhetstjänstens spanare inte såg har tagit ett kliv framåt ur bilden och börjat tala till oss – där ligger fotografiernas dokumentära värde. Förfallna fasader, som ibland inte verkar ha fått något underhåll sedan 1939, men graffiti och nedskräpning är okända företeelser. Illasittande sjuttiotalskläder. Livsrytmen i en stad vars tempo inte bestäms av shopping. Sirapsaktig sommarluft, gropiga trottoarer, stadsbor som alltid är på sin vakt.

Just det faktum att bilderna har tagits helt utan fotografiska ambitioner gör att de i efterhand fungerar ännu bättre som tidsdokument. Med dolda kameror blir det ingen medveten bildkomposition. Spanarna skjuter från höften och hoppas att ”objektet” – den övervakade personen – ska hamna någonstans inom bildrutan.

Ibland fastnade säkerhetspoliserna själva på film. I en serie bilder av författaren Milan Kundera har en spanare råkat fotografera sina kollegor på den motsatta trottoaren: två män som håller sina portföljer högt uppe under armen på ett onaturligt sätt. Där var deras miniatyrkameror gömda.

Hur borde jag reagera om jag finner mig omringad av män med portföljer? Suzette Gazagne, hustru till en av dissidenterna, har blicken riktad åt ett annat håll, men dottern som hon håller i handen har vridit på huvudet och tittar rakt in i kameran. Hennes ansikte är slätt och oberört, som om hon fått syn på en ovanlig produkt i ett skyltfönster. På de få bilder där folk är uppenbart medvetna om övervakningen ser de inte rädda eller arga ut, snarast sårade. Två rökande kompisar i kortärmade skjortor ler vasst och förtjust när de har upptäckt sin övervakare: Jaså, där är du, ditt kryp!

Allt det som 40 år senare går att upptäcka i säkerhetstjänstens foton håller digitaliseringen på att ta ifrån oss. Vi driver den tekniska utvecklingen i en riktning som gör att digital bild kommer att förlora allt värde som historiskt källmaterial.

Den som har följt fotonyheterna de senaste åren har sett en lång rad artiklar om program som fejkar ögonkontakt i efterhand, som byter väder eller belysning, som trollar bort störande staket och lyktstolpar. AI-program som förstorar eller förbättrar bilder gissar sig till strukturer och detaljer som kameran aldrig fångade. När upphör en sådan bild att vara ett fotografi? När andelen AI-genererade pixlar är fler än 50 procent? Föreställ dig den samlade effekten av alla dessa små framsteg: digital bild kommer inte längre att ha mer gemensamt med verkligheten än en skärmdump från ett dataspel. Lägg därtill AI-program som kan producera fotorealistiska bilder och videoklipp av vad som helst, med kända eller okända människor, döda eller icke-existerande, och du börjar ana vad digitaliseringen egentligen är: en teknologi för minnesförlust.

Jag tror mig inte om att vara särskilt bra på att läsa ansikten, men ett par saker kan jag urskilja. Dissidenternas principer, intressen och drivkrafter gör att de skiljer sig rejält från de ansikten jag möter i massmediernas bildflöde i dag. Deras mentala tyngdpunkter är annorlunda än våra. De här personerna kunde kanske klara av StB, men i 2020-talets svenska kulturella offentlighet skulle de inte ha en chans. De skulle inte vara hotade, de skulle vara nobodies.

Samtliga bilder från: Security Services Archive, collection Surveillance Directorate of the SNB – Operative Files (SL): arch. no. SL-331 MV, arch. no. SL-1781 MV, arch. no. SL-1783 MV, arch. no. SL-4276 MV, arch. no. SL-5032 MV, arch. no. SL-6814 MV.