Redaktionellt | 21 Sept 2020 | Moa Karlberg

Raderingskultur eller minskad manlig auktoritet?

Fotografen Moa Karlberg skriver om Breda Photo och fick som sista besökare se Erik Kessels ”Destroy My face”. Den togs ned då den kallats misogyn och skambeläggande. Ett uttryck för raderingskultur eller för minskad manlig auktoritet- det är frågan. Text och bild: Moa Karlberg.

Raderingskultur eller minskad manlig auktoritet? Foto: Moa Karlberg

När jag kliver upp från det mörka garaget och ut i solskenet i Chassé-parken i staden Breda, Nederländerna, möts jag direkt av stora tavlor med iögonfallande fotografi. Jag ser Todd Darlings svartvita bilder av aktivister i Hongkong. Jag ser sydafrikanska Mary Sibandes majestätiska självporträtt där hon klätt ut sig till hushållerska, en hushållerska som i generationer varit hennes släktingars yrkesroll. Jag ser enorma collage där Raquel van Haver representerar kvinnliga ledare från åtta colombianska regioner, och jag ser ett av de projekt som sätter sig allra starkast i mitt bildminne: ”Shroud” av Klaus Thymann och Simon Norfolk. De har rest till Rhône-glaciären i Schweiz, där man i ett desperat försök att stoppa isen från att smälta har täckt in glaciären i termiska filtar. Men isen har obönhörligt fortsatt att minska i omfattning. Efter några år ligger filtarna som löst hängande liksvepningar, exponerade av fotografernas medhavda belysning.


Foto: Moa Karlberg “Jag ser Todd Darlings svartvita bilder av aktivister i Hongkong. Jag ser sydafrikanska Mary Sibandes majestätiska självporträtt där hon klätt ut sig till hushållerska.”

En bit bort, mellan några bostadshus, sitter en stor vit duk där det står ”Go home, Polish”. En av festivalens kuratorer berättar senare att han har fått ett klagobrev där avsändaren bad festivalen ta ner det rasistiska budskapet. Han berättar också att en annan besökare har klottrat ”Welcome, Polish!” i hörnet av duken. Om de som reagerade hade bemödat sig med att gå till andra sidan av installationen så hade de kunnat läsa fotografen Michal Iwanowskis förklarande text och bilder. Efter att ha sett ett klotter som löd ”Go home, Polish” i sin hemstad Cardiff, Wales, bestämde sig Iwanowski för att bokstavligt lyda uppmaningen. Han begav sig iväg på en 105 dagar lång vandring från Wales till Polen, och fotograferade sig själv längs vägen.

Festivalen Breda Photo har pågått vartannat år sedan 2003 och vuxit för varje upplaga. Utställningarna finns både utomhus och inomhus, och är så omfattande att en dag knappast räcker för att se alltihop. I den stora kyrkan i stadskärnan finns en grupputställning med kinesiska fotografer. Bara att gå igenom de 20 olika verken, samt en samling med nutida kinesiska fotoböcker, tar sin tid. Tid som känns väl investerad. En röd tråd som går genom ”China Imagined” och flera andra delar av festivalen är att utmana stereotypa bilder av hur olika kulturer, minoriteter och platser brukar skildras. Många av konstnärerna gräver där de står och visualiserar sina omgivningar med både dokumentära och personliga tillvägagångssätt. Lyckas Breda Photo? Jag får nya tankar, insikter och inspiration, så mitt svar är ja. Förutom möjligtvis på en punkt: ett verk som orsakat det största mediedrevet i festivalens historia, och som togs ner bara några dagar efter att festivalen öppnat.

Efter Breda Photo 2018, började arrangörerna tänka kring nästa tema. Vilka ämnen skulle vara relevanta 2020? De funderade på alla snabba förändringar i omvärlden; växande populism, skiften i relationerna mellan USA-Europa och USA-Kina, ifrågasättande av ekonomisk tillväxt, globala klimatdemonstrationer, Metoo-rörelsen. I en text som festivalen skickade ut till fotografer och konstnärer ville man bland annat problematisera könsstereotyper. Man skrev också att det syntes tecken i samtiden på en minskad manlig auktoritet.

Skateparken där Erik Kessels ställde ut ”Destroy my face” är stängd men innan verket tas ner ska de lokala ungdomarna få sin sedvanliga skatelektion. Jag kommer in som en av de allra sista besökarna. I den stora salen hörs ljudet av rullande brädor och uppmuntrande ledare. Ett tiotal barn tränar på ollies och kickflips. Under dem, över hela skateparkens golv, ligger 60 stycken 4×4 meter stora porträtt av deformerade kvinnoansikten. Den namnkunnige nederländske bildkonstnären Erik Kessels har länge fascinerats av, och på olika sätt arbetat med, människors självbilder och det enorma bildflöde som finns i cyberspace. Nu har han samlat in 800 foton av plastikopererade ansikten som gått lite för långt, blivit lite för absurda, och låtit en algoritm skapa 60 nya bilder utifrån de han hittat. Skejtarna bidrar till att ytterligare slita ner de ansikten som redan låtit sig förstöras.

Kritiken lät inte vänta på sig. Den löd: ”Projektet är misogynt och uppmanar till våld mot kvinnor. Det sparkar på en grupp som redan är utsatt och som redan har böjt sig för patriarkatet. Det förstärker klichéer i vår visuella kultur och skambelägger de val som människor har gjort med sina egna kroppar. Vi känner oss inte bara objektifierade och attackerade av projektet, utan även besvikna på att det kunde gå igenom hela processen från idé till färdig utställning utan intern diskussion. Festivalens ledning måste ta ansvar för den samhälleliga kontext de placerar sina verk i. Skateparker och andra offentliga utrymmen bör vara platser som är öppna och fria att använda för alla som vill komma dit, och där människor inte bör förlöjligas eller dömas utifrån hur de ser ut.”

Ett anonymt upprop med över 2000 underskrifter uppmanade festivalens ledning att ta ner verket, att ta ansvar för sina misstag och att redovisa hur de ska arbeta för strukturella förändringar som förebygger att något liknande händer igen.

Erik Kessels sa: ”Syftet med detta verk är ironiskt och avser väcka en dialog om självacceptans. Naturligtvis menar det inte att uppmuntra till våld mot kvinnor. Jag ville aldrig förolämpa någon med detta verk, men när jag läser kommentarer online så förstår jag att jag har gjort det, och jag ber om ursäkt för det. Enligt min åsikt är konstens funktion i samhället att starta dialoger och jag fortsätter att tro på det.”


Foto: Moa Karlberg
Skateparken Pier 15 sa: ”Vi ber ärligt om ursäkt till alla som känt sig sårade av projektet. Vi hör er och förstår kritiken och tar vårt fulla ansvar. Vi förstår diskussionen om konst, vad konst kan vara och vad det kan ge upphov till. Dock är vi först och främst en skatepark. En skatepark där människor kan känna sig trygga och vara sig själva.”

Festivalen sa: ”Vi har tagit del av beslutet och beklagar det, men förstår den position som Pier15 befinner sig i.” … ”Vi förstår att människor inte gillar eller håller med om det här arbetets form och/eller innehåll. Detta är öppet för diskussion. Breda Photos val att visa detta projekt i en skatepark är ett medvetet val. Det är konfronterande och skapar friktion.” .. ”Däremot är den nuvarande polariseringen av debatten och cancel-kulturen inte vad Breda Photo står för.”

Arrangörerna för Breda Photo kunde knappast förutspå vilken kontrovers de skulle skapa, den där gången för två år sedan när de försökte ta tempen på framtiden. Kanske är diskussionen om ”Destroy my face” bara ett uttryck för den så kallade cancel-kultur* som vuxit sig stark i vår digitala samtid. Men kanske, kanske är den också ett exempel på vad Breda Photo skrev om i sin pamflett: ett tecken på minskande manlig auktoritet.

Moa Karlberg, fotograf

Faktaruta:
BredaPhoto är den största fotofestivalen i Benelux och pågår till den 25 oktober 2020. Läs mer och se bilder på http://www.bredaphoto.nl. Här finns även livestreamade artist talks och seminarier.

*Fotnot cancel-kultur: Enligt IDG.se ”raderingskultur – strävan att radera kända personer som har beskyllts för skandalösa handlingar från internet och andra forum. De ska inte nämnas, och deras verk ska ignoreras. De ska bli opersoner. Man talar också om call‑out culture (callout culture): då menar man kampanjer för utradering.”

 Se Moa Karlberg rapportera direkt från Breda.