I en studio i centrala Stockholm smattrar blixten. Framför den nedrullade fonden står en svensk sångare. Hennes aura, som är bestämd och hård, mjukas upp med en fluffig jacka i pastellfärg.

– Kan vi få ett leende? Det är jag som i egenskap av redaktör uppmanar henne att se lite gladare ut. Vi är här för att fotografera en omslagsintervju och tidningen kräver att hon ska le.

– Nej, jag ler inte på beställning, svarar hon.

Stajlisten och jag försöker lätta upp stämningen, men inget fungerar.

– Okej, men då blir det inget omslag.

– Okej, svarar hon.

Scenen utspelar sig för mer än tio år sedan. Då krävdes det att kvinnorna vi skulle porträttera på omslaget skulle le, och det var högst ovanligt att någon vägrade. Den här gången fick vi byta omslagsbild till ett av modejobben i tidningen där modeller betalades för att le. Förklaringen vi fick från den ansvariga utgivaren var att leenden sålde magasin.

Leenden på bild tycks vara en laddad fråga. För mig, och förmodligen många andra, började det med en skojfrisk skolfotograf i grundskolan som uppmanade oss barn i klassen att se glada ut. Han tycktes agera både clown och fotograf i ett. Det var som om det var ett misslyckande om leendet och skrattet inte hade infunnit sig när kuvertet sedan dök upp i brevlådan.

För den amerikanska fotografen Sam Wood, som har beskrivit sina tankar om just detta i en artikel på Medium, skapade dessa fototillfällen närmast ångest. ”Det var min tur att fotas. Fotografen försökte desperat få fram ett leende från mig: ’Kom igen nu, le för din bild!’ Jag hatade det, jag hatade det verkligen”, beskriver han. ”Jag fokuserade på min mun och försökte komma ihåg hur man ler. Musklerna i mitt ansikte verkade plötsligt främmande.” Han ställer också frågan: Varför förväntas vi le som maskiner? 
 ————————————————————
Vill du läsa hela texten? Här kan du köpa lösnummer. Här kan du skaffa en prenumeration.