Det tar en stund att förstå vad det är jag ser. Fem pojkar, samtliga blonda, utom han i mitten längst fram, vars hår lyser intensivt orange. De har rosa skjortor och blå byxor. Varför har de blonderat håret? tänker jag. Vad är det här för rockband? Vad är det för konstigt med deras ögon?

Brent Stirtons bild är tagen i Indien. De fem pojkarna bor på en internatskola för fattiga, som drivs av en välgörenhetsorganisation. De är blonda för att de är albino. Det är ett tillstånd som ofta hänger ihop med nedsatt syn, ryckningar i ögonen och stark känslighet för ljus. Hos de fem pojkarna på bilden är problemen med synen större än så: de är blinda. Om inte de i skolan hade förbarmat sig över dem skulle de antagligen ha fått tigga på gatan. De spelar inte i ett band.

Porträtten i konsthistorien är oändliga. På de flesta av dem möter man den avbildades blick, eftersom de tittar på konstnären eller ser in i kameran. 

Jag tänker ibland på morgnarna i tunnelbanan att det är nästan omöjligt att undvika att möta någons blick. Även om jag aktivt försöker en morgon händer det när jag vrider lite på huvudet, en kvinna har tittat på mig utan att jag har märkt det. När vi möter varandras blickar bekräftar vi samtidigt varandra: Jag ser dig, säger vi outtalat till varandra. I samma stund som man ser den andre blir man också sedd. 

När det känns som att vi möter blickarna på museernas porträtt, på reklamtavlor på stan eller på tidskrifternas omslag i Pressbyrån är det givetvis en lögn. Det går inte att bli sedd av en bild. Det är ett envägsbetraktande.

Den känslan blir extra påtaglig i Brent Stirtons porträtt av de indiska pojkarna. De kan inte se mig, givetvis inte, eftersom de inte är levande. Men inte ens i verkligheten hade de kunnat se mig. 

Det ger en märklig laddning åt bilden. En känsla av att tjuvkika upphöjd i två, en lätt obehaglig känsla av att tvingas in i rollen som voyeur, betraktande människor som befinner sig i ett slags dubbelt underläge. De fem pojkarna har ingen chans att värja sig mot blickar. Men de ser inte försvarslösa ut. 

I alla tider har konstnärer avbildat det av-vikande. De halta och lytta, blinda, missbildade. En gång i tiden räckte det med att ha en hudfärg som avvek från majoritetens för att förlänas porträtt och ingående studier. Ofta utan illvillighet, utan för dokumentation, enligt den högst mänskliga principen att det ovanliga är intressantare än det vanliga. 

Leonardo da Vinci och en mängd andra renässanskonstnärer tecknade av ansikten som avvek: som åldrats på ett distinkt sätt, eller drabbats av en missbildning. Diane Arbus reste runt i usa på 1960-talet och dokumenterade avvikande personer, med ömhet och respekt – en milsvid skillnad från de foton från det sena 1800-talet, av håriga damer och dvärgar och siamesiska tvillingar och väldens längsta män, som signalerar freakshow snarare än mänsklighet. 

Personligen tycker jag illa om när sjukdom estetiseras. Det finns tendenser till det överallt: Förra sekelskiftets många porträtt av bleka och hålögda sjuka kvinnor, psykisk sjukdom sedd som en krydda som ger extra glöd åt ett konstnärskap, upphöjandet av självsvält till skönhetsideal. 

Brent stirtons foto av de blinda pojkarna är snyggt, rent estetiskt. Färgskalan är pudrigt rokokopastellig, den slitna ljusblå väggen i bakgrunden ser nästan ut som en himmel, en fond för ett iscensatt porträtt i en studio.

Och det är ett iscensatt porträtt. Ingen dokumentärbild, även om omständigheterna signalerar det. Hur är det att vara en blind pojke på en internatskola i Indien? Det vet vi ingenting om efter att ha sett Stirtons bild. Den berättar inget om de blinda pojkarnas verklighet, den ger inte några ledtrådar. Inte ens i deras ansiktsuttryck: de ser inte lidande ut för att vi ska förstå att deras tillvaro är svår, de ser inte ledsna ut för att väcka vår sympati. 

De ser in i kameran, utan att se. Värdiga. Det är ett fantastiskt fint porträtt. Det är bara så sorgligt att de aldrig kommer att få se hur bra de blir på bild. 

Therese Bohman, författare