Hemma på köksväggen hos min mamma finns ett foto av huset vi bodde i när jag var liten. Det är en helt konstlös svartvit bild av en alldeles vanlig svensk villa i Stockholms västerort. Ett tråkigt foto. Men när jag ser det minns jag exakt hur jag sprang ut genom grindarna, vad som fanns innanför varje fönster, hur det luktade i syrénbersån och jag associerar vidare till den gamla gräsklipparens tyngd över gräsmattan, vindskontoret där jag satt och byggde plastmodeller, och känslan av att varma dagar gå ut bakvägen genom köksdörren med frukosten på en bricka. Fotot är laddat med betydelse för mig, men inte för dig.

Jag tänker på denna bild när jag ser den taiwanesiske konstnären Chen Shun-Chus fotografi Penghu house, ur serien Family parade. Jag känner inte honom, vet inget om detta hus, men jag tycker mig direkt förstå känslan av hur huset består av människor. Hur det är fullt av mening genom upplevelserna i det, dofterna, smakerna, replikerna … alla ansikten.

Den taiwanesiske fotografen Chen Shun-Chu föddes 1963 på Penghu. Penghu är en liten ögrupp mellan Taiwan och fastlandet, vars europeiska namn är Pescadores, fiskarna, sedan portugiser på 1500-talet »upptäckt« den. Holländarna byggde ett fort där, när de försökte tvinga Kina att öppna för handel med dem, och den har hört till både dem, Kina, Japan och nu alltså Taiwan. En plats med strategiskt läge, befolkad av fiskare och jordbrukare, som lärt sig att använda den korallsten som öarna består av till att bygga hus och terrasserade trädgårdar. Det är ett av dessa hus vi ser på fotot. På väg att rivas eller renoveras?.

Enligt sin egen beskrivning av verket Family parade, i vilket husfotot ingår, påbörjade Chen Shun-Chu arbetet redan 1992. Han valde ut nio närstående personer, sex familjemedlemmar och tre vänner, som han fotograferade rakt på, framifrån, bakifrån och från sidan, så uttryckslöst som möjligt. Han ville avpersonifiera dem, de var bara som grafiska former utan något specifikt symboliskt innehåll. Sedan placerade han ut bilderna regelbundet ordnade på olika fasader och fält, och fotograferade dem igen. Om och om igen. Som ett slags fortgående bearbetande av dem.

Han kanske ville att personerna på hans foto skulle vara avpersonifierade och tomma på innehåll. Men en konstnär har inte makten över uttolkningarna av sitt verk. För mig är hans bilder av de i princip identiska svartvita porträtten, avfotograferade på husfasader eller utplacerade i åkrar, synnerligen laddade. Personerna betyder ingenting för mig, jag kan inte ens urskilja dem – medan de för honom var väl kända – men de får mig direkt att reagera. Jag blir berörd, och faktiskt lite rörd. Det är som om han iscensatt bilder av själva minnet i sig. Den nostalgi som kan vara knuten till en plats, en viss byggnad, som väcker hågkomster av personerna man träffat där. Ett hus fullt av mening. Ett minnespalats för det egna privatlivet, av det slag som var och en bär med sig genom livet.

Det finns barndomsminnen som framstår som helt klara för mig. Jag är säker på att jag kommer ihåg exakt hur det var. Men så bläddrar jag i ett gammalt album och hittar ett foto som ser ut exakt som min minnesbild av händelsen, och då börjar jag tvivla. Minns jag verkligen den där gången när jag satt på armstödet till den gamla fåtöljen och vår tax hoppade upp till mig, eller är det egentligen fotot som planterat minnet i mig? Bilden av minnet lägger sig över minnet, klibbar vid det, medan Chen Shun-Chus foto av huset med väggarna täckta av anonyma porträtt snarast har en renande funktion för mig.

Genom av avpersonifiera människorna i bilderna framhäver han det allmänmänskliga i dem. Det spelar ingen roll vilka de olika personerna på hans bilder av bilder på hus och åkrar är, men de passar direkt in i mina egna förväntningar på vad de kan vara. De är funktioner som jag som betraktare tillåts fylla med mitt eget innehåll. Så fungerar stor konst: som ett tomrum som ger mig utrymme. Chen Shun-Chu själv avled i oktober 2014. Men hans bilder lever kvar. 

Torbjörn Elensky, skribent.