Redaktionellt | 28 Juni 2022 | Per Lindström

Till minne av Jan Delden

Fotografen Jan Delden, Täby, har avlidit i en ålder av 88 år. Han efterlämnar närmast hustru Karin, döttrarna Lotta och Christine, barnbarn och barnbarnsbarn. Per Lindström minns sin vän och tidigare kollega.

Till minne av Jan Delden Foto: Jan Delden

Jan Deldens bild av en äldre kvinna på långvården utsågs till Årets bild 1974.

Jan Deldens löpsedelskorta efternamn var en gång synonymt med en riktigt bra pressbild, en som hade det där svårfångade, lilla extra. Han tog oss med bakom kulisserna i det svenska folkhemmet, berättade om det engelska klassamhället och den polska frihetskampen, reste land och rike runt med Palme och Kennedy i Sverige och USA, mötte New Yorks glädjeflickor på barerna och revolutionens orakade män i Mellersta östern – och lyckades alltid fånga de avgörande matchbollarna och övertrampen i sportens värld. Där emellan hann han också med en och annan strävhårig tax på morgonpromenad på Strandvägen så titeln på hans andra tillbakablickande fotobok Människor, politiker och hundar (1994) blev en fin summering av Deldens 37 år på Expressen.

Foto: Per Lindström

Janne gillade människor och hundar, men hade ett mer komplicerat förhållande till politiker och noterade i en intervju i Aktuell Fotografi att en bra bild kan säga mer än tusen politiker.

Jag försökte där beskriva en typisk Deldenbild: ”Människor som möts, snabbt fångade. Alltid mer innehåll än yta, trots att han bilder ofta är både vackra och välkomponerade. Kraftfull svärta och knivskarpt korn, resultatet av Leica och vidvinkel. Tri-X på 1600 ASA och så tidningens gamla ryss-soppa …”

Janne visste att bra bilder handlar känslor: ”Humor och ironi är viktigt, också om tonen är lågmäld och lite eftertänksam.” Andra halvan av teamet ”JanneåJanne”, Jan Lindström, noterade en gång att Delden på det röda 60-talet uppfattades som ”ganska höger” samtidigt som hans bilder var ”underbart vänster”.

Den långe Kalmargrabben började som elev på Herman Bergne Reklamfoto 1950. Året efter, bara 17 år gammal, drog han till Paris med kamera och förstoringsapparat och mötte den fotograf som blev hans stora förebild: legenden Henri Cartier-Bresson. Janne berättade gärna om stora modejobb med 100-tals rullar på tork på hotellrummet, om vådliga färder över halva Europa på Christer Strömholms gamla motorcykel och om nattliga diskussioner med ”de stora grabbarna” på caféerna – och om hur han, ”lillpojken”, fick bilder av sina idoler. Bakpå kopiorna skrev Henri Cartier-Bresson och Edouard Boubat ”To Jan who understands!”.

Expressen blev Janne snabbt den lysande stjärnan, men aldrig någon diva. I många år sågs han som bildredaktionens inofficiella lagkapten, en lagspelare för vilket laget alltid var större än jaget. Han var, som hustru Karin så fint uttryckte det i Expressen dagen efter Jannes död, ”snäll, glad och omtänksam, en underbar människa”.

Vi är många som idag minns en av svensk bildjournalistiks verkliga hjältar med stor värme och tacksamhet.

Per Lindström

– vän och tidigare kollega