Jag har alltid varit närmast besatt av hundar. Som barn ville jag ha en hund så mycket att känslan brände i hjärtat. Jag hade en tjock bok som hette typ ”Stora hundboken”, där alla raser fanns presenterade. Den var skriven för vuxna och jag förstod inte allt, men jag satt med den i timmar. Bokstaverade mig genom namn som ”dogue de bordeaux” och ”alaskan malamute” och uttalade dem som de stavades. Lärde mig skillnaden mellan en apporterande fågelhund och en pointer. Valde ut vilken ras som var min ras: ibland sankt bernhard, ibland beagle, ibland labrador. Vissa dagar rhodesian ridgeback, andra dagar schapendoes.

Min längtan var förgäves. Det sades vara på grund av en allergisk förälder, men i efterhand har jag förstått att viljan helt enkelt inte fanns där. Jag fick hålla till godo med andra hundar.

Jag blev vuxen. Hundtankarna fanns kvar, men de var inte lika heta. Åldern gör ju så: den släcker saker långsamt, låter dem pysa ut, blandar ut det man så innerligt önskat med vardagens realiteter. Jag bodde ju i en etta, reste mycket i jobbet, hade inte tid eller råd med en hund.

1998 var jag tjugofyra år gammal och på jobbresa till Göteborg. Jag skulle recensera en konsert för DN och hade oceaner av tid att slå ihjäl efter att jag checkat in på hotellet. Jag tog en promenad, men det var på hösten och vädret var som det är i Göteborg i oktober. Det regnade horisontellt och var inte mer än några få plusgrader. För att värma mig gick jag in på Göteborgs konstmuseum vid Götaplatsen och löste biljett.

I huvudet gör man ofta om minnen så att de blir mer betydelsefulla än de egentligen var. Åtminstone gör jag så. Kanske är det för att livet blir lite mer intressant, kanske för att jag helt enkelt är opålitlig, men det kan inte vara en slump att de gamla grekerna hade en egen tempusform för saker som bara inträffade en gång – en så kallad aorist.

Om vi hade haft motsvarande tempus i svenskan, hade jag använt det för den dagen då jag gick in på Wegman-utställningen i Göteborg. Jag hade ingen koll på honom innan, jag var inte speciellt konstintresserad alls egentligen. Men när jag såg hans bilder på hans utklädda weimaranerhundar, var det som att något klack till i mig.

De såg på mig med sina bleka, uttrycksfulla ögon och sa något. Eller sa och sa, de kommunicerade något om jag ska vara mer precis. I hans bilder fanns trettiotusen år av gemensam historia, nedkokad till ett motiv. Vår äldsta och bästa vän, som gått, sprungit, vilat, jagat, vaktat, lekt och larvat sig vid vår sida genom årtusendena, såg på mig – ibland iförda tenniskläder, ibland kostym och slips, ibland peruk och glasögon – och kommunicerade klart och tydligt att ”vi hör ihop”.

Genom att sätta sina hundar i mänskliga situationer och kläder, sätter William Wegman fingret på exakt vilken relation vi har till hundarna. De är våra ständiga följeslagare, de gör som vi säger och de har förändrats för vår skull – men de är fortfarande individer. De har en integritet, trots att de vill vara oss till lags. Deras integritet är inte som vår integritet, men den finns där. När vi respekterar den, respekterar de oss. Och då uppstår ett samspel som är helt unikt. Vi har det inte med något annat djur, men heller inte med någon annan människa.

Så titta på bilden här. Lägg märke till hundens uppmärksamma, lite vaksamma blick. Hon sitter still för husses skull (och kanske för att få en godisbit). Det här är hennes jobb nu, och hon tar det på största allvar. Det är samma blick som hundar alltid har gett sina ägare: jag litar på dig, så lita på mig.

Att hon har kostym och slips är naturligtvis roligt. Men det är också ett sätt att i ett slag illustrera den mänskliga relationen till hundar: vi går in i varandra. Det går inte att skilja oss åt. Vi hör ihop, vi är ett team.

När jag kom ut från Wegmanutställningen för snart tjugosex år sedan hade jag med mig två saker: en alldeles för dyr t-shirt med Wegman-motiv och en nyväckt övertygelse. Någon dag skulle jag få en egen hund.

Så blev det. Hon ligger vid mina fötter när jag skriver det här. Hon heter Maggie. Tack för henne, mr Wegman. Hon är min bästa vän.