Whitney Museum of American Art i New York har sedan 1932 samlat stora grupputställningar av amerikanska konstnärer, först varje år och alternerande mellan måleri och skulptur, sedan 1973 i form av en biennal utan materialrestriktioner. Årets upplaga har titeln Even better than the real thing, vilket enligt utställningstexten syftar dels på hur den artificiella intelligensens kommit in och komplicerar vår verklighetsuppfattning, dels på hur förståelse av identitet traditionellt definierat vissa individer som något annat än, och underlägsna, ”the real thing”.

Verken av 71 konstnärer har sammanställts av kuratorerna Chrissie Iles och Meg Onli. Ett första intryck är hur ovanligt lite måleri som visas, särskilt med tanke på hur oerhört stark måleriets ställning annars är i amerikansk konst just nu. Biennalen brukar också innehålla en rejäl andel fotografi och ofta bra sådan. I år har stillbildsfotografiet mycket sparsam representation. Desto starkare är videokonstens dominans. Det är en utmaning att få dessa verk att samsas på en visserligen stor men ändå begränsad yta. Många har byggts in i egna slutna rum med tunga draperier, men verkens ljud läcker ändå in i varandra. För första gången visas verken också på museets hemsida. Ett komplement som för vissa verk fungerar väl. På hemsidan finns också fördjupande videointervjuer med konstnärerna.

Mycket beroende av rummet är Isaac Juliens video- och skulpturinstallation Once again … (Statues never die). För mig är det en av utställningens höjdpunkter. Här låter konstnären betraktaren vandra runt i och omslutas av ett rum med skulpturer av Richmond Barthé – som var den första afroamerikanska konstnären att visas på en Whitneybiennal – och Matthew Angelo Harrison. På projektionsdukar visas svartvit rörlig bild och stillbild i fem kanaler med ett återskapat samtal mellan Harlemrenässansens filosof Alain Locke och filantropen Albert C Barnes. Ämnet är förhållandet mellan den afrikanska diasporans konstnärer, modernism och äldre afrikansk skulptur.

Flera av videoverken använder ett dokumentärt bildspråk. Sharon Hayes Ricerche: four är den fjärde delen i en serie som spänner över lång tid och använder sig av gruppintervjuer som format. Här berättar en grupp äldre personer som lever utanför könsnormer om sina livserfarenheter. Verket visas på två tv-skärmar omgivna av stolar för publiken.

Jenni Laiti | 2Bivdit luosa máhccat” // ”Asking the salmon to return”

Inte bara amerikanska konstnärer finns representerade. Jenni Laiti är samisk aktivist och konstnär i Jokkmokk. Hon använder video och performance som medium för en kamp för klimatet och ursprungsfolks rättigheter. I verket Bivdit luosa máhccat /Asking the salmon to return kliver hon ner i Tanaälven där laxbeståndet minskat kraftigt till följd av klimatförändringar.

Ett av de få verk som bygger på stillbildsfotografi är Carmen Winants The last safe abortion. Det består av 2 700 fotografier i 10 x 15-centimetersformat. Det är bilder av människors vardag i och omkring abortvården. Winant har också tidigare arbetat med ämnen som barnafödsel, kvinnors hälsa och abort. Verket är ett svar på hur rätten till abort sedan ett par år inte längre självklart skyddas i amerikansk lagstiftning, vilket fått stora konsekvenser för kvinnors hälsa och utsatthet. Bildernas vardaglighet och stora mängd är tillsammans betydelsebärande och pekar på hur abortvården är en högst integrerad del av samhällets funktion, medan den på vissa håll beskrivs i extrema termer.

Last Safe Abortion, 2023

Whitneybiennalens ambition är inte att visa ett tvärsnitt av var amerikansk konst i dag– det vore förstås en omöjligt stor uppgift. Snarare säger den något om samhällets debattklimat och tendenser i hur man ser på konstvärldens identiteter och tillhörigheter. Under nästan hela USA:s historia har landets konst mest setts som en fortsättning på europeiska traditioner. Det har tagit lång tid, men under något årtionde har landets museer tagit frågan om vidare representation på stort allvar, både när det gäller vem som visas och ingår i samlingarna, och vem som sätter samman utställningarna. Det gäller också Whitneymuseet. Denna justering kan i vissa fall upplevas som en aning klumpigt nyvaken. Samtidigt är den helt nödvändig och ger utrymme åt konstnärskap som annars hade löpt stor risk att hamna i skymundan.

Whitneybiennalen har många gånger haft politisk sprängkraft och drar ibland till sig protester. 2017 krävde exempelvis demonstranter att Dana Schutz målning Open casket skulle förstöras, då konstnären är vit och målningen föreställer den döde Emmett Till, den svarta pojke i Mississippi som 1955 beskylldes för att ha besvärat en vit kvinna och dödades av en lynchmobb. Det ledde till en ganska spridd debatt om vem som har rätt till en berättelse. 2019 bojkottades biennalen av en grupp konstnärer i protest mot den i museiledningen högt uppsatte Warren Kanders inblandning i ett företag som tillverkar tårgas och ammunition. Kollektivet Forensic Architecture gjorde även ett videoverk som pekade ut detta företag och dess roll i statens våld mot migranter vid landets södra gräns.

I år har kontroverserna uteblivit. Frågan är om det säger mest om konsten, samhället eller utställningens sammansättning. Trots att utställningens verk kretsar kring och tar ställning i verkligt brännande frågor som delar USA och utgör avgörande skiljelinjer i det stundande valet kan man sakna en viss friktion. Min första tanke är att samhällsdebatten till sist har kommit ifatt ämnen som behandlats inom konsten under längre tid. Den andra att bara en del av samhället gjort det, medan andra har gått åt motsatt håll och troligen inte ser biennalen som sin angelägenhet. Av helheten upplevs därför något av den trygga men tråkiga känslan man kan få av sociala medier där man sällan blir utmanad, utan i stället bekräftar tillhörighet. Det finns en känsla av att man har följt en checklista och utställningen kan sägas reflektera samtalet mer än att leda det, för en publik som redan är bekväm med att tänka i termer som queer identitet och (av)kolonisering. Det är kanske inte alltid konstens uppgift att reta upp sin publik, och trots allt kräver denna åttioförsta upplaga av Whitneybiennalen en hel del av den. Den starka inriktningen på video och dess linjära format gör att det är en utställning som inte går att skynda sig igenom eller som ger snabba upplevelser. I stället smyger den sig på, och avkräver besökaren hårdvalutorna tid och reflektion.