När vi kom fram plockade han vant upp nyckeln under skulpturen vid ytterdörren där Elisabeth hade gömt den så att jag skulle komma in. I hallen låg ett välkomstbrev från Elisabeth. Det var lördag och både hon och husmor var lediga så jag fick klara mig själv under helgen. Jag slogs direkt av en positiv känsla så fort jag klev över tröskeln. Vilket hus!

Det mörka träslaget, de höga fönsterna och den vackra svängda trappan upp till övervåningen. Stramt funkis 30-tal. Så speciellt.

Mitt rum var nummer 1 på bottenvåningen. En lapp på skrivbordet berättade att all inredning var original och ritad av möbeldesignern Axel Einar Hjort för NK på 30-talet. Under stod regler för hur man ska leva i rummet så att inget blir förstört. Fint. Gick på upptäcktsfärd i stillheten. Bara jag hemma. Så vackra rum. Och färska blommor på alla borden. Så vackert och stilla. Kändes nästan andäktigt.

Efter ett tag dök Sören upp. Han hade varit där i fyra veckor och skulle nu hämta sin fru på bussterminalen. Jag hakade på för att få en guidning ner till centrum. Hade läst att det var lätt att gå vilse i gatorna och var lite skraj att ge mig iväg själv. Skönt att få sällskap. Jag memorerade vägen noga och handlade med mig lite mat och Retsina på hemvägen. Kvällen kom och mörkret föll tidigt. Det var bara jag och tre till i huset men de andra såg jag bara korta glimtar av. De bodde på övervåningen och jag bodde själv på bottenvåningen. Det regnade hela helgen och jag kände mig lite ensam. Tur att det finns dator och mobiltelefon!

Måndag morgon kom med strålande sol och jag började jobba. Det kändes kreativt och bra. Jag satt på den vackra terrassen med utsikt mot havet hela förmiddagen och lyssnade igenom mina ljudupptagningar. Husmor Stella kom tidigt på morgonen och uppåt dagen kom även Elisabeth. Äntligen blev det liv i huset.

Jag var i Kavalla för att skriva texten till en fotobok om min vän Janna. Jag har följt henne i flera år och skildrat hennes väg från att vara man till att bli kvinna. Under alla åren som jag har fotograferat Janna har jag också skrivit dagbok och bandat många samtal och intervjuer med henne. Tiden i Kavalla var perfekt till att gå igenom och strukturera allt.

De två första dagarnas lite ensamma och ödsliga känsla byttes snart ut mot en fin gemenskap med de andra i huset. De var tre akademiker och så Sörens fru som var på semester. Jag åt frukost på den underbar terrassen med utsikt över staden och havet och med måsarnas skrik över hustaken. Sedan skrivarbete i det stora luftkonditionerade arbetsrummet på övervåningen under förmiddagarna. Efter lunch blev det ofta en promenad till stranden och ett dopp. En del dagar blev jag bara sittandes på terrassen i timmar med mina tankar. Det var så otroligt skönt att bara ha mig själv och mitt arbete att tänka på, och en väldig lyx att kunna låta tankarna och tiden vandra iväg utan att bli avbruten. Hela huset andas en sådan stillhet och kreativitet och det gick lätt att jobba. Jag har sällan haft ett sådant flyt i arbetet som jag hade under veckorna i kavalla-huset.

Under den andra veckan blev huset fullt och jag fick sällskap på bottenvåningen. På kvällarna samlades vi ofta uppe på takterrassen och åt middag tillsammans och pratade till sent. Det var underbart att sitta där uppe och se solen gå ner i havet och alla lamporna tändas över stan i skymningen.

Två dagar tog jag ledigt från skrivandet och åkte till ön Tassos som ligger alldeles utanför Kavalla. Jag åkte tillsammans med Agneta som jag lärde känna i huset. Hon är fil. dr i kulturvård och expert på antikens marmor. Jag kunde bara inte missa chansen att se de antika marmorfälten på Tassos tillsammans med henne. En sådan guide kommer jag aldrig att träffa igen!

Det var en ynnest att få bo i Kavalla-huset. Det är så otroligt fint och stillheten, arbetsron, den kreativa stämningen och alla trevliga människor som jag träffade där gjorde mina veckor helt underbara.

Eva Lie, maj-juni 2017