Reserapport från Kavalla: Lars Forsstedt

Som stipendiat reser jag med min livskamrat Sophia. Vi lämnar vardagen en tidig morgon mellan hägg och syren för att anlända till huset en ljum mörk kväll som doftar Schersmin, Kaprifol, Cypress och Pinje.

På morgon ser vi ut över Kavalla, inbäddad i grönskande kullar. Vita huskroppar bland pinjeträdens skogar likt legoklossar på varandra i otaliga variationer av nya vinklar och höjder. Balkonger, takterrasser och röda tegeltak. Markiser, växter och krukor. Sluttande stenlagda gator, avsatser och trappor som letar sig ner mellan huskropparna till stranden, hamnen, grönsaksmarknaden, busstationen, gamla stan och affärscity. En bebyggelse där anrika äldre fastigheter samsas med nybyggnation. Tillsynes övergivna hus som är inklädda i nät för att hindra ras.

Vi bor i ett stort hörnrum med terrass. Vi tas emot av andra stipendiater och forskare som varit här tidigare och som varmt bjuder in oss till en gemenskap.

Några av oss fortsätter med de upparbetade arbetsrutinerna sen tidigare medan andra skaffar sig nya och har lättare för att finna ro och koncentration för sin uppgift just här. En idé, ett uppslag, en skiss som faller på plats. Att stryka, lägga till och börja om. Lägga ord till ord, bringa liv i en mening och få en historia att slå rot och frodas.

Jag jobbar mestadels från vårt rum med ännu en fotohistorisk bok och med urvalet av bilder till min fotobok ”Sense of Nature”. I arbetsrummet gör jag utskrifter efter att ha skaffat ett USB-minne.

I den fria horisonten framträder blånande former av ön Thassos som likt en hägring visar sig, ändrar form och färg under dygnet. Med blicken vilande långt där borta tar nya tankar vid och får kraft.

Emellanåt stöter vi på någon av de andra när vi släntrar ut till köket för att ta en paus, påbörja något i matväg eller fixa kaffe. Längs den långa arbetsbänken i marmor möts vi för att sen dela en stund på någon av terrasserna. Planer görs upp. Någon hade redan varit nere vid stranden, andra ska dit.

Samtalen kommer lätt igång, lyhört och otvunget – lediga som vi är fast vi alla befinner oss någonstans i en skapande process – och kanske just därför handlar de ofta om livet, kärleken och döden.

Skymningens sköra blånad övergår i sammetslent mörker. Likt en adventskalender med belysning, några dagar innan jul, ses bebyggelsen framträda mot bergets mörka sida sett från takterrassen. Där sitter vi gärna för att se hur natten släcker ner Kavalla vars kanter märks ut av de ensamma gatlyktornas ljus.

Stort tack till SFF/Fotoförfattarna för upplevelsen

Lars Forsstedt & Sophia Gabrielsson