Reserapport Kavalla | 13 Nov 2016 | SFF

Reserapport: Hillevi Nagel, april-maj 2016

Jag lämnar Göteborg klockan fem på morgonen med en fantastisk fullmåne på gryningshimlen. Tolv timmar senare sitter jag på Kavallahusets omtalade terass, insvept i en filt.

Det doftar av jasmin och syren, ja det doftar starkt av allt möjligt, som jag inte vet namnet på. Hundarna skäller och trafiken brusar långt borta. I fonden havet som en tyst kuliss. Jag försöker landa i en helt ny och främmande värld.

Inte landar man bara sådär, helt enkelt. Nästa dag sitter jag vid skrivbordet och ser ut. Långt därnere ligger havet och framför mina fötter breder staden ut sig i lockande, pockande sluttningar. Jag bara måste ut och nosa i hörnen, lokalisera mig, se var jag är, få fäste...!

Jag vandrar på måfå i vindlande gränder, bakgator, parkeringsdäck, övergivna hus. Det finns hur mycket som helst att upptäcka och förundras över. Innan, har jag blivit varnad för att det är lätt att gå vilse. Flera av husets gäster har tydligen fått ta taxi för att komma hem igen. För mig blir det nästan som en utmaning. Jag går och går, dit lusten, nyfikenheten och kameran för mig. Det är som att jag har en inbyggd gps, för jag lyckas alltid, på något underligt sätt, hitta tillbaka, genom att lita på min intuition och känsla för riktning.

Med arbetet är det svårare. Där går jag lättare vilse och hamnar i återvändsgränder, blir stående och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Jag har med mig små skissbilder (9x9 cm) och häftmassa. Jag sätter upp bilderna på garderobsdörrarna och börjar flytta runt dem. Tittar, tar bort, lägger till, försöker hitta en tråd och ett flöde. Lämnar tomma utrymmen för texter. Sakta kommer insikten att det är samma slags process som att röra sig på känn i stan. Jag behöver utveckla min tillit, min tro på processen. Att jag ska hitta fram även om jag inte vet vägen hem. Så jag fortsätter att flytta, dra ifrån och lägga till. Det är som det där sifferspelet som fanns när jag var liten. Små plastkvadrater med siffror som skulle byta plats och flyttas runt så att allt kom i rätt nummerordning. Jag lyckades aldrig få till det.

Dagarna går och det blir Grekisk Ortodox Påsk. Det händer en massa saker i kyrkan, tvärs över gatan. Jag kikar in lite då och då för att se vad som pågår. Mest är det ett evigt mässande/sjungande men rätt som det är blir det plötsligt dramatik. Prästen går in bakom skynket och kommer sen ut med en korg med blad som han kastar ut över församlingen. Alla rusar till. Det gäller att fånga ett blad innan det faller till golvet. En äldre kvinna ger mig två blad. Ett är sytt med guldtråd. Det ska ge lycka, förklarar hon. Samtidigt tar kyrkvaktmästaren tag i de stora tunga lampkronorna, så att de börjar svänga och kyrkklockorna bångar. Det är Påskdagen och detta ska symbolisera Kristi uppståndelse.

Påsken och Första maj (som flyttats fram två dagar) medför att stan stänger igen och töms på människor. Vi lever i vår egen lilla värld i huset och bunkrar mat för flera dagar, så att kylskåpen sprängfylls. Långfredagen klämtar kyrkklockorna var femte minut i flera timmar. Dagen känns verkligen oändligt stillsam och lång. Det blir bra arbetsro, förutom för Marianne som har fönster ut mot kyrkan...

När hemresedagen närmar sig, har jag satt ihop en färdig skiss som jag är nöjd med. Åtminstone ett tag. Den får ligga till sig nu innan jag fortsätter. Jag har även skrivit texter. Kanske kan jag också infoga några nya bilder från Kavalla?

Jag tänker att alla projekt är en form av resa där man ständigt går vilse. Ibland kan man behöva komma bort för att hitta hem... Tack! 

Hillevi Nagel