Epson beskrev det som att här lade de grunden för sina framtida skrivare. Detta är en teknik som de ska använda i en lång rad skrivare, allt från avancerade storformatsskrivare till kontorsskrivare och etikettskrivare. Det är också Epsons entrényckel till mer industriella applikationer.

Epson har fokuserat hårt på att få fram en skrivarteknik som inte har problem med intorkade skrivarnålar, ett problem som plågar dagens bläckstråleskrivare. Står en bläckstråleskrivare stilla under en period är det lätt att de tunna nålar som ska spruta ut bläcket sätts igen av intorkat bläck. Särskilt om skrivaren står i ett rum med låg luftfuktighet, som vi ofta har under vinterperioden, är risken rätt stor. 

Epson och Canon löser detta problem på två helt olika sätt. Canons skrivarhuvuden innehåller ett antal reservnålar, så när en nål sätts igen använder skrivaren en annan nål. Men till slut tar också reservnålarna slut och då måste huvudet ersättas. 

Epsons teknik bygger på att man trycker bläck genom de nålar som har torkat ihop. På så sätt försvinner den lilla propp av intorkad bläck som sitter i skrivarnålen. Men det förbrukar bläck, bläck som kostar rätt mycket. För att minimera dessa problem har man alltså utvecklat ett helt nytt skrivarhuvud, kallad PrecisionCore. I detta huvud använder man piezoelementet inte bara för att spruta ut bläck, utan också som en sensor för att känna efter om det finns luftbubblor eller intorkat bläck i nålen. Om det finns sådana problem kan piezoelementet rensa huvudet. 

Fungerar det då? Under den långa testperiod som jag arbetat med denna skrivare har jag haft ett enda tillfälle då jag har sett att en skrivarnål varit igensatt. Efter en enda rensning så var skrivaren tillbaka i normal funktion igen. Så utan tvekan har Epson lyckats bra här.

Bläck

I dagens bläckstråleskrivare används tre olika sorters bläck. Dels finns det skrivare som använder lösningsmedel för att hålla bläcket flytande. Sådana skrivare används enbart för storformatsskrivare. I vanliga skrivare används vatten istället. Mindre farligt och luktar inte illa. 

Det som skiljer sig åt här är om man använder färgpigment eller flytande färgämnen. De så kallade dye-skrivarna, de som använder flytande bläck, ger bilder med stort färgomfång och god svärta. De har dock en stor nackdel, den begränsade hållbarheten. En bild som exponeras för normal rumsbelysning kunde blekna på något år.

När Epson tog fram sina storformatsskrivare Stylus Pro 7000/9000 och bordsskrivaren Stylus Photo 2000P år 2002 var det de första skrivarna som använde pigmenterat bläck och samtidigt fick ett skapligt färgomfång. Dittills hade pigmentbläck bara använts i storformatsskrivare som skulle göra utskrifter för utomhusbruk och färgomfånget var riktigt dåligt. 

Även om hållbarheten på utskrifter gjorda med dessa skrivare var riktigt bra, var färgomfånget fortfarande mindre än för skrivare som använde flytande bläck. Utskrifternas utseende påverkades dessutom kraftigt av olika ljus. Det är en effekt som brukar kallas metameri. 

Efterhand har Epson tagit fram och modifierat sin bläckuppsättning för att få ett större färgomfång och få mindre problem med metameri. Men då har man också fått kompromissa på hållbarheten. Det är framförallt det gula bläcket som har blekts snabbare. 

Fortfarande håller pigmentutskrifter betydligt bättre än både C-printar och utskrifter gjorda med flytande bläck. Beroende på papper och montering kan man räkna med en hållbarhet på 50-100 år. Under samma förhållanden håller en C-print 20-40 år.

Nu säger Epson att man fått fram en helt ny bläckuppsättning som ska ge bättre hållbarhet än de tidigare uppsättningarna har gjort. Till dess att något fristående testinstitut lägger ut en hållbarhetstest får vi väl vänta på svaret. Men om Epson har rätt så kan vi räkna med en hållbarhet på klart över 100 år för en bild som visas bakom glas i normalt rumsljus.

Enligt de tester som Henry Wilhelm gjort på uppdrag av Epson med denna nya bläckuppsättning får man på vissa papper en hållbarhet på 200 år innan man ser en märkbar blekning. Det innebär att Epsons utskrifter får en hållbarhet som är bättre än vad övriga skrivartillverkare kan prestera. Jag vet att andra testinstitut också kommer att testa olika kombinationer av papper tillsammans med denna skrivare, vilket jag ser fram emot.

Den andra fördelen med den nya bläckuppsättningen är den djupare svärtan som jag fått fram på mina utskrifter. Detta är enkelt att mäta upp med en spektrofotometer och mina mätningar verifierar att svärtan är djupare. Men det är också enkelt att se att en utskrift gjord på en SureColor P-600 har en djupare svärta än vad jag får på en utskrift från till exempel en Epson Stylus Pro 4900. På matta papper är det en ordentligt märkbar skillnad, så för dem som gillar dessa papper är denna skrivare ett stort steg framåt.

Svårare att se är skillnaden i färgomfång. I Stylus Pro 4900 valde Epson att lägga till ett grönt och ett orange bläck för att expandera färgomfånget. Och det märks på de profiler som jag gjort från dessa skrivare. I P-600:an har man valt att bara använda de traditionella färgpigmenten, med cyan, ljus cyan, magenta, ljus magenta, gult, svart, ljus svart och ljus ljus svart. Färgomfånget är rätt identiskt, just med undantag av vid orange och grönt. Där vinner fortfarande den gamla skrivaren. Så det ska bli intressant att se hur Epson går vidare, när deras storformatsskrivare uppgraderas. Väljer man då att fortsätta med de extra bläcken?

Den röda linjen markerar färgomfånget från en Epson Stylus Pro 4900, medan den flerfärgade markerar omfånget för SureColor-P600. I orange och framförallt i grönt har den gamla skrivaren ett försprång i och med de två extra bläcken som denna skrivare använder.

Till slut, hur är det med metamerin idag? När jag tittar på en svartvit print idag ser jag inga sådan tendenser till färgförändringar när jag kollar på den under dagsljus, lysrör eller glödlampsljus. Inte heller när jag mäter upp ett antal svartvita färgrutor ser jag några sådana tendenser. En neutralgrå färg är neutral, oavsett om jag ser den under dagsljus eller lysrörsljus.

Med ett program som Babelcolor går det att mäta hur stor den metameriska effekten är. Här jämför jag dagsljus med glödlampsljus. Skillnaden är i praktiken osynlig, även om min spektrofotometer kunde mäta upp skillnaden. Här kan man också se hur bra profilen är. a*- och b*-värdena är för både den medelgrå och svarta ytan under 1, det vill säga helt neutralgrå. 

För att få en bra profil är det viktigt att Epson har tagit fram bra mediainställningar, de inställningar som styr mängden bläck som läggs på bilden. Detta är något som utvecklats mycket under de senaste generationerna av skrivare, både från Epson och Canon. På SureColor-P600 tar Epson ytterligare ett steg framåt. Återgivningen av valörer i skuggorna är helt enkelt de bästa som jag sett. Det gör det enkelt att ta fram en riktigt bra profil.

Hantering

Men en skrivare är inte bara bläck och skrivarhuvuden. Lika viktigt är hur väl den kan hantera olika media. Klarar den av att skriva ut på tjocka papper i 300-350 gram/m2-klassen? Och hur enkelt är det att byta mellan mattsvart och fotosvart bläck? Hittills har den hanterat allt jag valt att skriva ut på utan problem. Jag har inte testat att skriva ut på cd-skivor, eftersom jag inte använder sådana skivor längre. Men jag har skrivit ut på matt papper i gramvikter på 310 gram/m2 regelbundet utan problem. Inte heller när jag skrivit ut på barytpapper har jag sett några tryckmärken eller andra skador. Och den stora skärmen som Epson använder gör det enklare att beskriva hur de olika utskriftsalternativen fungerar. 

Bläckbytet mellan mattsvart och fotosvart har ju varit en akilleshäl för Epsons skrivare i tidigare generationer, men det fungerar smärtfritt, utan att jag har tänkt på det. Enligt Epson ska det gå åt 1 milliliter bläck när man går från fotosvart till mattsvart och 3 milliliter när man går i andra riktningen. Jag har inte kunnat mäta om detta stämmer, men jag har bytt flitigt mellan blanka och matta papper utan att de svarta bläcken tagit slut i en hög hastighet. 

Slutsatser

Är då detta den perfekta skrivaren? Självklart inte, det finns en del som jag önskar mig. Fortfarande syns skillnaderna mellan ytor som fått bläck och ytor som är helt vita. De vita ytorna blir lite mattare på de blanka papper jag har testat. Någon enstaka gång har jag fått en bläckdroppe på pappret på en yta som inte skulle träffas av något bläck. 

Något annat som jag önskar mig är en okänsligare yta på de matta papper som jag skrivit ut på. Med de mjuka lumppapper som jag gärna använder är ju framförallt de svarta ytorna väldigt känsliga för beröring. Ett svårt problem att lösa, jag vet. Men om man nu ändå får önska sig ett antal förbättringar kommer detta högt upp på listan.

Men för övrigt är detta ett ordentlig steg framåt för Epson. Jag ser fram emot när de större skrivarna får tillgång till denna teknologi.