LED-ljus med variabel färgtemperatur.
LED-belysningar ger en rad nya, spännande möjligheter. Det går att tillverka LED-ljus så att de får helt olika färgtemperaturer, från ett varmt, glödlampsliknande ljus till ett dagsljusliknande. Detta har företaget Rotolight utnyttjat när de tillverkade sin LED-belysning.
De kallar sin LED-belysning Anova v2 Bicolour Ecoflood. De använder helt enkelt två uppsättningar av LED-lampor, en med en färgtemperatur på 3 150 K, en med en färgtemperatur på 6 300 K. Sedan kan balansen mellan dessa två ljuskällor regleras, antingen via ett vred på baksidan eller via en app till en iOS-enhet (iPhone eller iPad). Om de sedan använder tre olika LED:ar, en för blått, en för grönt och en för rött ljus, har jag inte lyckats få fram. Annars hade ju en sådan RGB-lösning varit enkel att använda.
Liksom andra LED-ljus ger Rotolight mycket ljus, trots att den bara drar 40W. Jag mätte upp en ljusnivå på 3200 lux på lite drygt en meters avstånd. Tillverkaren anger att ljusstyrkan hos Rotolight ska motsvara ett glödlampsljus på 3,46kW. Det gör det enkelt att arbeta med dessa ljuskällor vid fotograferingar utanför studion. Rotolight väger bara 5 kg inkl hållare och klaffar, vilket också gör den enkel att ta med ut. Och liksom med alla LED-ljus blir inte lampan varm. Det finns alltså inget behov av skyddshandskar när man hanterar ljuset.
Rotolights lysdioder syns, så vid produktfotografering krävs en bouncer för att få en jämn reflektion. Till Rotolight finns därför en bouncer, tillverkade av Chimera. Det finns också filter för att anpassa ljuset, till exempel så att det får samma karaktär som lysrörsljus.
Hur fungerade då ljuset? Liksom när jag testade Fill-Lite mätte jag ljuset med en i1Pro2 och programmet Babelcolor. Dels ville jag testa stabiliteten på färgtemperaturen när ljusstyrkan varierades, dels ville jag se om ljuset hade en jämn fördelning över spektrat, både när färgtemperaturen var inställd på 5000 K och när den var inställd på 3200 K.
När ljuset var inställd på att få en färgtemperatur på 3200 K kunde jag mäta upp ett färgtemperatur på 3219 K när jag mätte vid full effekt. En avvikelse på 19 K är mycket liten. När ljusstyrkan minskades till minimum gick det från 2897 lux till 146 lux, men färgtemperaturen förändrades marginellt, ner till 3098 K. Det innebär att jag kan sätta upp en ljuskälla och sedan variera ljusstyrkan helt utan att bry mig om färgåtergivningen. Färgtemperaturen är i praktiken helt stabil. Likadant är det vid dagsljus. I praktiken är det ingen skillnad mellan full effekt och minimal effekt i den spektrala fördelningen. Färgåtergivningen kommer alltså inte att variera överhuvudtaget, beroende på effektinställningen.
Variationen i färg från full effekt till minsta möjliga är Delta E 1,54. I praktiken är detta en så liten skillnad att det är omöjligt att urskilja någon förändring i färgen, trots att ljuset har minskats till lite drygt 2900 lux ner till 146 lux.
En stor fördel med den variabla färgtemperaturen är ju möjligheten att finavstämma färgtemperaturen om man använder ljuset tillsammans med till exempel dagsljus. Under sådana förhållanden kan fotografen styra färgen vid en upplättning av skuggan, från att hitta fram till exakt samma färgtemperatur till att skapa en varm eller kall skugga. Kanske dags att leta reda på sin gamla färgtemperaturmätare igen?
Den spektrala fördelningen är också mycket bra, med ett färgåtergivningsindex som gör att för normal fotografering bör den vanliga standardprofilen fungera alldeles utmärkt. Skulle jag stå i studio och arbeta med mycket färgkritiska applikationer skulle jag antagligen få ett något lite bättre resultat om jag gjorde en egen kameraprofil med program som QPCard eller X-Rite PassPort om jag använder CameraRaw/Lightroom. Använder jag program som CaptureOne behöver jag program som kan skapa en icc-profil, istället för de dcp-profiler som Adobes program använder. Här finns program som Basiccolor Input som ett alternativ för den som kräver en perfekt färgåtergivning.
Men, som sagt var, för den som inte fotograferar med krav på superkritisk färgåtergivning, då bör de profiler som finns med i programmen fungera alldeles utmärkt. Liksom med andra LED-belysningar som jag har mätt upp finns en dipp i ett snävt område vid cirka 450-500 nanometer, det vill säga i cyanfärger. Sådana färger kommer att återges en aning mörkare och med en aning mindre mättnad än om man hade det teoretiskt »perfekta« ljuset.
Sammanfattningen är att Rotolight Anova v2 Bicolour är en intressant belysning för dig som arbetar både med stillbild och rörlig bild och därför vill ha ett fast ljus. Den variabla färgtemperaturen ger nya möjligheter och gör att man klarar sig utan en rad filter. Den låga vikten och effektkraven gör den perfekt vid fotografering on location. Färgåtergivningen får också höga betyg, inte bara i min test. I en test genomförd av Alan Roberts, som utvecklat ett nytt färgåtergivningsindex, kallat TLCI, har Rotolight placerats i den bästa kategorien. TLCI är på väg att ersätta färgåtergivingsindex som ett sätt att utvärdera färgkvaliteten i film/videosammanhang. Betyget blev »errors so small that a colourist would not consider correcting them«.
