Bild: Inta Ruka

”Det synska hos fotografen består inte i att ”se”, utan i att vara där, och i likhet med Orfeus får han under inga omständigheter vända sig om mot det han för med sig och ger mig”. Orden är Roland Barthes ur den numera klassiska betraktelsen över fotografins väsen i ”Det ljusa rummet” . Jag tror att han menar att det handlar om att inte bryta känslan av absolut närvaro i det återsken som ett fotografi är, att ingenting ska grumla, eller komma emellan betraktarens kontakt med bildens unika ögonblick.

Det är särskilt laddat när vi betraktar ett porträtt av en annan människa eftersom vi betraktar oss själva i någon annan, sökandet efter en bekräftelse på vår existens och allra, allra ytterst på vår egen död. Barthes för ju ett resonemang om just att döden är det grundläggande som varje fotografi egentligen visar. Det är också en insikt som endast vi människor har: att vi alla en gång skall dö. Det finns inskrivet även i de levande - med eller utan förnekelse.

Just den känslan och vetskapen känns allra starkast i den här fantastiskt vackra och överväldigande boken med Inta Rukas fotografier som kommer ut på Max Ström nu den sista maj. ”People I know” är den första stora monografin över denna hyllade lettiska fotograf som fick sitt västerländska genombrott på Biennalen i Venedig 1999. Boken innehåller drygt 150 fotografier ur tre bildsviter som hon arbetat med sedan 1970-talet: My Country people, People I happened to meet, och Amalias Street 5a (som är den senaste från 2000-talet).
Samtidigt med att boken släpps 31 maj, öppnar också en utställning med ett 50-tal av hennes verk på Katrineholms Konsthall, och som pågår över sommaren.

Det fotografiska porträttet föddes nästan samtidigt med den fotografiska tekniken. Vårt sökande efter något djupt gemensamt och mänskligt i ett ansikte är både basalt och evigt i människans historia. När ljusskriften kunde förmedla en annan sorts närvaro av ett ögonblick fick det mänskliga ansiktet fångat i ett fotografiskt porträtt, en alldeles särskild laddning som ännu inte förlorat sin kraft. I Inta Rukas bilder som alla i den här boken är just porträtt av människor, kommer vi mycket nära denna laddade ursprunglighet.

I en mening känns Inta Ruka otidsenlig. Fotohistorien har rastlöst skyndat vidare inte minst genom mediernas expansion i västerlandet, nya tekniker och ett aldrig sinande bildflöde som långsamt utmattat  vårt aktiva seende. På olika sätt har det patetiska smugit in i våra bilder, bildkonventioner har renodlats eller skarpslipats för att via en twist skapa ny laddning, för att sedan överflyglas av nya bildkonventioner.
Det märkliga med Inta Rukas bilder är just hur opåverkad hon är av den här utvecklingen. Till en början berodde den förstås på att hon ännu var verksam som fotograf i den avgränsade sovjetiska sfären i Östeuropa. Med murens fall har hon senare kunnat resa och influeras av andra fotokulturer i världen men i stort sett förblivit sin ytterst dokumentära metod trogen.

Bild: Inta Ruka

Hennes bildvärld är hämtad från en del av Europa som fortfarande känns som en marginaliserad periferi, dit utvecklingens ”välsignelser” ännu inte nått, och där det ekonomiska uppsvinget inte förändrat de lokala kulturerna till ett mera jagande, rastlöst konsumistiskt mönster.
Det är fattiga miljöer som hon återger, i alla fall med västeuropeiska mått. I hennes bilder är det patinerade, slitna och nedgångna i miljöerna inte ett effektfullt och sökt staffage. Det materiella är inte en yta - som den ängsliga vita köks- och badrumsångest vi i västekonomierna gärna visar upp i strävan efter normalitet och att höra till. I Inta Rukas bilder är miljöerna, om än hårt slitna, miljöer med en funktion i första hand. Jag menar inte att göra det exotiskt.  De flesta avporträtterade skulle säkert vilja ha det betydligt finare, men hennes bilddokumentation äger en autenticitet som griper tag i något redan förlorat hos oss själva, en djupt fascinerande och mänsklig dimension.

Just autenticiteten och att bilderna är befriade från all sentimentalitet, är det som ger dessa fotografier deras fullständigt övertygande närvaro. Hon har ibland jämförts med August Sanders klassiska arbete från slutet av 1920-talet – Face of our Time. Också det är ett socialt dokument med stor närvaro och trovärdighet. Precis som Barthes säger i ”Det ljusa rummet” är båda fotograferna sådana som tar med sig sin närvaro tillbaka till oss som fått förmånen att betrakta dessa bilder. Även om August Sanders fotosvit känns lite mer distanserad är både hans och Inta Rukas bilder gripande i sin oförställdhet. Båda presenterar verkligen ett möte med de människor de porträtterar. Här finns sällan någon förställning utan garden är sänkt och ibland känns det inte ens som om Inta Rukas tagit en bild, det vill säga något från dem hon avbildar, utan hon har i en liten tidskapsel med sig en ömsint berättelse, ett varsamt framlyft livsöde.
Det är svårt att värja sig mot de knotiga händerna, de ärrade ansikten, de historier som fullkomligt lyser ur dessa porträtt men också den självkänsla som de flesta av dessa människor möter oss med: en fast blick in i kameran i ett jämlikt möte.

Bild: Inta Ruka

Sedan är dessa tre bildsviter Inta Ruka representeras med i den här boken fototekniskt fantastiska. I det analoga finns en kraft som är närmast svårförklarlig. De har en must, en gråskala och en utteckning som bidrar till att tidens hinna är tunn som en nanomembran mellan vårt betraktande öga och de människor som finns eller fanns där bakom. Det är så nära magi och ett äkta möte man kan komma utan att bli metafysisk i sina försök att förklara känslan.

Inta Ruka:
People I know
(Max Ström förlag)

STEFAN NILSON 
bokredaktion@sfoto.se