No One Left to Blame känns i handen, det matta pappret med sina svarta och mörkgrå nyanser med tryck i silver kräver uppmärksamhet och närvaro. Alla bilderna i boken är tagna på platser i världen dit människor begett sig för att ta sina liv. Platserna är inte namngivna och bilderna framstår snarast som hägringar eller som symboler för ensamhet. 

 Jag når Charlie Hay på Zoom, i hans hem i Lillhärdal i Härjedalen, och ser honom sitta omgiven av böcker i ett arbetsrum. Han vet inte om att han vinner, bara att han är nominerad: Stort grattis! 

 – Tack snälla, det kom väldigt oväntat för det här ämnet är tungt. Men jag är väldigt stolt, för boken blev precis så bra som jag drömde om, säger han. 

Foto: Peter Cederling

Charlie Hay är konstnär med en master från Kunstakademiet i Trondheim, Norge. I hans arbete finns ämnen som spänner från landsbygdspolitik till filosofiska perspektiv på livet.  

 ”Mitt arbete uppstår ur nödvändighet; mina bilder är som bäst när något står på spel. Ibland kan det kännas som om livet självt står på spel – att helt enkelt blotta känslor för att kunna gå vidare i vardagen. Ångest, oro och sorg är ofta utgångspunkter för ett verk och dess processer, men samtidigt drivs det i lika hög grad av kärlek” står det på hans hemsida.

I många år har Charlie Hay arbetat med självmord som tema. 2011 tog hans 21-åriga vän sitt liv och Charlie blev kvar med sina frågor. Efter det började han fotografera för projektet Ten ways to kill yourself. 

– Jag kände mig ensam och försökte förstå varför han gjorde det. Svaret jag fick var att det bara var en olyckshändelse. Jag var yngre och argare då och ville provocera, men framför allt väcka min omgivning, särskilt mina närmaste, till att börja prata om saker som är svåra, säger han. 

Under åren som gått har ytterligare en av hans närstående tagit sitt liv. Och Charlie Hay har slutat söka efter svar på frågan varför för att istället fokusera på att hitta acceptans. Han vill finnas där för den som vill prata om det som är jobbigt och han vill tala om psykisk ohälsa och suicid.  

Foto: Peter Cederling

 – Om man bara är öppen utan förutfattade meningar kan man mötas. Det är samtalen jag vill åt. Jag har märkt att reaktionerna kring bilderna verkligen kan skifta. När jag och min fru var i Manchester på ett artist talk nyligen blev moderatorn verkligen illa till mods över temat och ville varna publiken i förväg. Intressant tycker jag, kanske har vi i Norden ändå något lättare att tala om det. Varje gång jag har ställt ut och talat om bilderna så har jag fått höra nya berättelser, säger han. 

Boken innehåller en text av skribenten, musikern och psykologen Vincent Stephen som jämför Hays förhållningssätt med den terapeutiska metoden att närma sig andras lidande och svåra berättelser utan att fördöma. Men essän problematiserar även romantiseringen av självmord som både litteratur- och konsthistorien är full av, från Goethes Den unge Werthers lidanden och framåt. Vad säger du om det, finns det en fara i att estetisera ämnet? 

– Ja, absolut och det är verkligen en balansgång, en tunn linje att gå på. Tunnelbanestationen Dostojevskaja i Moskva är ett exempel på en sådan plats. Men jag tycker inte att boken gör det. Rent konkret så har vi exempelvis valt bort ortsnamn, inga beskrivande texter finns i boken och allt det är medvetna val, säger han. 

 Charlie Hay har fotograferat på många platser: I den kända Aokigahara-skogen i Japan, på tunnelbanestationen Dostojevskaja i Moskva, Ryssland, vid Niagarafallen i USA, och i surrealisternas favoritpark Parc des Buttes-Chaumont i Paris bland annat. 

Är det någon av dessa platser som du känner extra starkt för? 

– De är alla betydelsefulla, men när jag var vid Niagarafallen för att ta bilder var det en person där samtidigt som tog sitt liv. Det var en väldigt mörk, påtaglig känsla att vara på plats då.  

Du beskriver även hur du numera kan se andar vid den vackra fjällplatån Preikestolen i Norge. 

Foto: Peter Cederling

 – Ja, när man vet att människor tagit sig till platsen för att avsluta sina liv där så förhåller man sig på ett helt nytt vis. Minnet av dem som dött blir som andar. Men på samma gång tänker jag att när jag har en dialog med de som lever kvar och som får berätta om sina döda anhöriga blir deras berättelser ett sätt att släppa andarna fria. 

Hur gick tankarna kring bilderna och innehållet i boken? 

– Jag hade ställt ut bilder i projektet men ville inte att boken bara skulle bli en portfolio eller uppvisning av mina bilder, jag ville verkligen att den skulle bli en konceptuell helhet och stå för sig själv. Och Zhen var precis den jag ville arbeta med. När jag varit på fotofestivalen i Arles har jag alltid köpt böcker av henne. Och när jag var med på en portfolio review där visade jag henne bilderna och till slut bestämde vi oss, men det var en process, jag ville inte göra boken för snabbt. 

Hur gick samarbetet till? 

– Vi samarbetade väldigt bra. Zhen fick de bilder hon ville ha. Jag tror verkligen att det är bra att ta hjälp med urval. Men med finansieringen av trycket var det svårare. Jag sökte en massa stipendier men fick inte ett enda. Jag brukar numera skämta med elever jag träffar på fotoskolor att om de vill ha stöd eller stipendier för projekt så ska de inte arbeta med självmord som tema, säger han. 

Men du lyckades ändå göra en bok.  

– Ja, till slut startade jag en crowdfunding-kampanj att få pengarna till tryck och det gick bra och jag fick in 44 000 kronor. Sedan lade jag in lika mycket själv för att göra boken i 500 exemplar. Nu har jag hälften och Zhen har den andra hälften av upplagan. 

 – När boken äntligen var klar i november 2024 premiärvisade jag den på båten Polycopies i Paris. Där var det så dåligt ljus att man inte riktigt kunde se bilderna. Att bilderna i boken förändras med hur ljuset faller, det var en viktig utgångspunkt för Zhen. Bilderna behöver mycket ljus. 

 Titeln på ryggen ligger inte helt rakt – finns det en tanke med det?
 

– Det handlar om den obalans som temat i boken handlar om. Texten är även bruten på samma sätt som tabut ska brytas. 

Men är du färdig med detta ämne nu? 

– Lite svårt att veta, det finns flera platser kvar som jag inte fotograferat och nyligen var jag på Grönland och tog bilder på ett ställe, det kan hända att någon bild därifrån dyker upp på en framtida utställning.  

 De analoga fotografierna i Hays fleråriga utställningsprojekt  visades alltså i flera utställningar innan det blev bok.  

Charlie Hay och hunden Satan.

Hur ser din fotografiska process ut? Varför analogt och inte digitalt – och varför storformat? 
– Först och främst tycker jag att digitalt fotografi är tråkigt. Och den analoga processen begränsar mig i det jag kan göra, så bara det är en utmaning. Jag känner mig fortfarande lika stolt varje gång jag lyckas göra en bra kopia i mörkrummet. 

– Och jag arbetar med storformat för att det är enklare. Storformatskameran är nästan som en pinhole-kamera. Negativen har mer detaljer än mindre format och är roligare att arbeta med. 

– Sedan är det speciellt när man är på resa att lyckas hitta ett mörkt förråd eller en toalett och ljussäkra filmen så gott det går för att ladda om kassetter – och att hela tiden vara lite rädd att det ska läcka in ljus och att filmen ska bli grå, säger han. 

 När du inte gör fotoböcker – vad gör du då? 

– Jag är konstnär på halvtid och jag och min fru Dagny har flera pågående projekt på gång. Periodvis bor vi i Norge där vi försörjer oss genom att ta porträtt på förskolor, vi är dagisfotografer alltså. Det har jag gjort i tolv år och det är ett lätt och roligt jobb som ger energi över till annat konstnärligt skapande, säger han. 

Vincent Stephen skriver i boken om vikten att hålla linjen öppen mot de levande. Han hade särskilt drabbats av en bild i ditt projekt som föreställer en telefonkiosk. Skulle man kunna se ditt arbete som en sådan öppen linje?
 

– Ja, det hoppas jag, jag vill verkligen tala om de här svåra sakerna. Ord är viktiga.