Med anledning av 80-årsdagen vill vi rikta ett varmt tack för ett ovärderligt engagemang i förbundets arkiv och fotohistoriska arbete. Sedan 2021 har Björn Axel Johansson haft en central roll i arbetet med SFF:s arkiv, inte minst i samband med flytten i januari 2022. Under 2022 ansvarade han för genomgång, sortering och strukturering av det omfattande historiska materialet – ett arbete som lade grunden för ett långsiktigt bevarande av förbundets fotohistoria.

Parallellt har han på uppdrag av redaktionen skrivit ett stort antal fotohistoriska artiklar, främst i Fotografisk Tidskrift, där han under de senaste åren varit en återkommande och uppskattad röst. Genom sina texter har han bidragit med kunskap, sammanhang och nya perspektiv på såväl svensk fotografi som SFF:s egen historia. Som fotohistorisk rådgivare, skribent och hedersmedlem har han också uppmärksammat ett växande intresse för fotografins historia inom kåren, särskilt bland yngre fotografer, där nyfikenheten på den analoga perioden ökar.

Vi gratulerar Björn Axel Johansson på 80-årsdagen och tackar för hans betydelsefulla insatser!

Under dina år med förbundets arkiv har du säkert gjort många spännande upptäckter. Finns det något fynd som sticker ut som särskilt roligt eller minnesvärt? 
– Det mest betydelsefulla var upptäckten av hur komplett sviten av Fotografisk Tidskrift faktiskt är – från Albin Roosvals tid fram till i dag. Tidskriften utgör en synnerligen värdefull källa till den svenska fotografins historia och utveckling. En annan sak som jag fann både rolig och överraskande rörde mina första artiklar om Albin Roosval. Han inledde sitt arbete i Kalmar, vilket i sig är intressant. När redaktionen senare flyttades till Stockholm visade det sig att den fick adress nummer 6 – samma adress som förbundets nya kansli. Den sammanträffandet tyckte jag var särskilt fascinerande.

När du har fördjupat dig i arkivmaterialet, vad har varit mest spännande att undersöka vidare?
– Arbetet har successivt vidgat mina intresseområden. En grundförutsättning för fotografi är tekniken, och varje tekniskt skede har inneburit både begränsningar och möjligheter för fotografen. Utvecklingen har gått från daguerreotypi och våtplåt till torrplåt och film, och vidare därifrån. Det har varit fascinerande att följa hur dessa tekniska innovationer har påverkat yrkeskåren, inte minst genom rapporteringen i Fotografisk Tidskrift. Mottagandet har ibland varit konfliktfyllt, ibland präglat av entusiasm och framgång. Genom arkivmaterialet blir det tydligt hur nära sammanlänkade teknikens framsteg och fotografins uttrycksmöjligheter alltid har varit.

Du har skrivit många artiklar för Fotografisk tidskrift och för förbundet. Vad brukar du skriva om?
– Jag har försökt att ha ett vitt fält. Jag har skrivit om allt från löjtnant Benzelstierna – som var Sveriges förste yrkesfotograf på 1840-talet – till sådant som ligger betydligt längre fram i tiden. Och även om olika yrkeskategorier och typer av fotografi; bland annat museifotografi, undervattensfotografi och porträttfotografi. 

I din senaste artikelserie Berättelsen om skriver du om dina personliga erfarenheter och din egen fotohistoria. Vad handlar serien om?
– För första gången har jag varit personlig i skriverierna och det beror på att jag har märkt att den yngre generationen – den digitala generationen – aldrig har upplevt den analoga perioden. Och sedan har jag varit intresserad av att höra hur det var på 50-talet när jag började fotografera. 1960-tal är jag inne på nu och så kommer det förhoppningsvis att bli ytterligare något om 1970-talet. Och då kopplar jag den tidens kamerateknik till resultatet; vad man kunde göra och inte kunde göra. Och till min stora glädje har jag märkt att yngre fotografer är intresserade av det här.

Pamplona, 1964. Sommaren då Björn Axel liftade söderut för att uppleva de berömda tjurfäktningarna i Pamplona. Med sin Yashica i packningen blev det några hastiga knäpp, minnen fångade i förbifarten.

Varifrån kommer ditt intresse för fotohistoria?
– Det väcktes på allvar när jag gjorde min första dokumentärfilm för Sveriges Television. Den handlade om ateljé- och dagsljusfotografen Oscar Ekholm i Kallinge. Det var en stark upplevelse att få tala med honom och se hur han hade arbetat, och då handlar det om 1910-talet. Han var fortfarande verksam när jag gjorde dokumentären, i sin ursprungliga ateljé med bevarad utrustning, och han berättade om sina arbetsmetoder. Det var där mitt egentliga intresse för fotohistoria väcktes. Dokumentären sändes i SVT.

Vi får många olika frågor från medlemmar och institutioner, och en del av dem hamnar hos dig. Vilka typer av frågor tycker du är roligast och mest givande att svara på?
– Det roligaste är naturligtvis när jag kan ge svar! Jag använder ofta mitt kontaktnät runt om i Sverige, särskilt museer som jag haft kontakt med genom åren, för att fördjupa och komplettera svaren. Många frågor handlar om att identifiera fotografer – när de var verksamma och vem de var. I takt med att det fotohistoriska intresset har ökat kommer allt fler frågor om äldre fotografers verksamhet. En del svar finns i förbundets arkiv, andra är inte dokumenterade och kräver ett visst detektivarbete för att klarlägga vad som faktiskt har skett. 

Varför har du engagerat dig i SFF?
– Efter avslutat yrkesliv ville jag ägna mig åt något meningsfullt och valde att fördjupa mig i mitt favoritämne, fotohistoria. Jag började själv fotografera i mitten av 1950-talet och kom senare att studera den svenska fotografins utveckling, som sträcker sig tillbaka till 1840-talet då de första yrkesfotograferna etablerade sig i Sverige. När SFF:s kansli skulle flyttas hösten 2021 blev jag ombedd att ordna och strukturera förbundets äldre arkiv med rötter i 1880-talet. Målet var att säkra materialet och deponera det hos Riksarkivet, vilket också genomfördes. Under arbetets gång fascinerades jag av SFF:s historia och började undersöka ursprunget till förbundets Fotografisk Tidskrift. Det resulterade i fem artiklar om grundaren Albin Roosval, som finns att läsa under Fotografisk historia på sfoto.se.

Vilken är din bakgrund?
– Som tonåring ville jag bli fotograf. Jag lärde mig grunderna under sommararbete på en porträttateljé och som vikarie i en fotobutik. När jag gick i realskolan stod jag inför valet att satsa på fotografyrket eller fortsätta studera. Jag valde att läsa vidare och gick senare på Journalisthögskolan. Fotografin släppte jag dock aldrig, utan har på olika sätt försökt förena mina dubbla intressen.

Har du lyckats med det?
– Delvis. Även som skrivande journalist och radioreporter fanns kameran alltid med. Kombinationen av text och bild har varit användbar genom hela yrkeslivet. Utöver mediesektorn har jag varit verksam inom musei-, högskole- och departementsvärlden. Jag har arbetat med utställningar, bildspel och dokumentärfilm. Under senare år har jag publicerat flera fotohistoriska fackböcker, medverkat i samlingsverk, skrivit artiklar i dagspress och tidskrifter samt hållit ett stort antal föredrag. I någon mån kan jag kanske beskrivas som en fotohistorisk folkbildare.

Något som varit särskilt intressant?
– Att verka som fotohistorisk rådgivare och skribent har varit både lärorikt och privilegierat. Det har bland annat gällt uppdrag för Bernadottebiblioteket, Tekniska museet, Östergötlands museum, hos fotografen Lennart Nilsson samt numera även för SFF. Samarbetet med exempelvis hembygdsföreningen i småländska Virserum har också breddat perspektiven. Genom åren har jag fått kännedom om många bildarkiv och gått igenom större samlingar av fotografisk utrustning. I vissa fall har samarbeten lett till omfattande bokprojekt.