På tåget till den tysta byn är vyerna lummiga, inte för att det är tid för det- marken är fortfarande brun av löv, men för att murgrönan gjort sig hemma på varje rot, stam och stenvägg fram till Grez Sur Loing. Mellan det djupa gröna vilar pauser av rosa moln längs motorvägen där bussen till Nemours går, körsbärsträd i blom. .

Foto: Louise Sinaga Helmfrid, Grez-stipendiat 2025

I ateljén börjar jag boa mig, dagsbädden dras ut direkt under takfönstret, därifrån ser jag ofta på när de tiltade rutorna vattnas. En av kvällarna somnar jag till och med där. På väggarna börjar det samlas skatter från mina promenader genom skogarna och fälten, blad, bär, svampar, stenar … lite som ett altare! 

I ån leker skräddare och svanungar, en kvinna står vid äppellunden och i ett av träden sitter en katt, de tittar på varandra länge. 

Jag undrar om Zorn satt vid de små skjulen vid vattnet vid Vieux pont, om han sänkte fötterna för svalka och ta in. 

Ibland åker jag in till Paris, även där är staden i blomster, tunga grenar av blommor blandas med plastbunkar i neon. Grönt, blått, ränder, från den senegalesiska butiken.

Det är snart eid och i de marockanska kvarteren står människor i kö för att köpa bakelser och bröd när fastan ska brytas en sista gång. 

Foto: Louise Sinaga Helmfrid, Grez-stipendiat 2025

På kvällarna sitter jag vid skrivbordet, allt handlar om romantiken till landskapet och hur den förvirrats till något sorts nationsverktyg, den som präglats av mjuk och drömsk natur, trolska träd och vatten i alla dess former blev till ett språk för vad som är ditt och inte mitt.

Foto: Louise Sinaga Helmfrid, Grez-stipendiat 2025

Jag undrar om Anders Zorn tänkte på murar när han såg det öppna landskapet, eller när han hälsade på Hjalmar Lundbohm under industrialiseringen av Kiruna. 

Jag tänker på murgrönan som tar sig ovanför dem där murarna ändå. 

/ Louise Sinaga Helmfrid