Vad händer med fotografiets roll när vi inte längre självklart tror på det vi ser? Den frågan löpte genom det välbesökta seminariet som gick av stapeln den 14 februari på Stadsmuseet i Stockholm.

Dagens moderator var Pelle Kronestedt, som öppnade med att placera in fotografiet i en större samtidsdiagnos.

– Sanningen har blivit vändande, mer tänjbar, mer relativ och mer ifrågasatt än på mycket länge. Fotografiet har burit på ett tyst löfte – ”det här har hänt” – men i dag är det löftet villkorat, skakigt, sade han.

Frågan är alltså inte enbart teknisk utan handlar om ett förändrat förtroendekontrakt mellan bild och betraktare.

Eva Dahlman och Carina Johansson. Foto: Anna Nordström

I praktiken på museer

Eva Dahlman, fotohistoriker och etnolog, och forskaren Carina Johansson förde samtalet in i kulturarvsinstitutionernas praktik. Vad händer när museer använder AI-genererade bilder eller bearbetar historiska fotografier?

– Hur ska vi kunna veta vad som är sant? Och vad händer med tilliten när fotografier färgläggs och människor tillskrivs uttryck och identiteter som vi faktiskt inte kan belägga?, frågade Carina Johansson retoriskt.

Museerna, med sitt höga förtroendekapital, har ett särskilt ansvar. Om gränsen mellan dokumentation och illustration suddas ut riskerar något större att gå förlorat.

– Ett av de stora hoten är att vi slutar tro på det vi ser, konstaterade Carina Johansson.

Sonia Hedstrand. Foto: Anna Nordström

Ett konsthistoriskt perspektiv

Under rubriken ”Varför fotografera om en kan prompa?” placerade Sonia Hedstrand, konstnär, konstkritiker och poddare, AI i ett konsthistoriskt perspektiv. När fotografiet slog igenom på 1800-talet uppstod en kris för måleriet. Nu är det fotografiet som utmanas.

– AI skapar ingenting nytt. Det saknar den indexikala kopplingen till verkligheten, det materiella avtrycket av något som faktiskt har funnits, sade hon.

För henne är det avgörande att fotografiet, hur manipulerat det än varit historiskt, alltid haft en relation till en yttre verklighet. Den relationen har kunnat kritiseras, missbrukas och ideologiseras – men den har funnits där som förutsättning. Den generativa AI-bilden däremot är en syntes av redan existerande bilder, tränad på massiva bildarkiv utan kropp, plats eller händelse som utgångspunkt.

Att kalla AI-genererade bilder konst vände Sonia Hedstrand sig väldigt starkt emot. Det handlade då inte om teknikfientlighet utan om konstbegreppets villkor: konst uppstår i ett situerat sammanhang, med ett subjekt, en intention och en relation till världen. När bilden reduceras till statistisk sannolikhet riskerar både konstnärligt ansvar och fotografiets dokumentära kraft att urholkas.

Aron Ambrosiani. Foto: Anna Nordström

Enklare att producera

Aron Ambrosiani, chefredaktör för tidningen Utställningskritik, beskrev en motsägelse i museivärlden: samtidigt som fotografiska samlingar digitaliseras i rekordfart AI-genererade bilder i utställningar.

– I den aktuella utställningen ”Häxor” är nästan allt tvådimensionellt visuellt material skapat med AI-tjänster. Det säger något om hur snabbt vi har börjat ersätta det vi faktiskt har i samlingarna med något som är enklare att producera.

För honom handlade frågan mindre om teknikens existens och mer om institutionell relevans. Om museernas egna bilder är svåra att hitta, använda eller sprida riskerar de att marginaliseras.

– Om de inte syns på nätet så finns de inte. Ska samlingarna spela någon roll måste de vara öppna, högupplösta och möjliga att använda.

Hans linje var pragmatisk: i konkurrens med snabbt producerade AI-bilder kan museerna inte luta sig mot auktoritet eller juridik, utan måste göra sitt material faktiskt närvarande i offentligheten.

Sara Arnald. Foto: Anna Nordström

Följa bildens historia

Sara Arnald, fotograf och teknikredaktör, förde in ett mer tekniskt svar på tillitsfrågan. I stället för att jaga manipulationer vill hon säkra ursprunget.

– Vi behöver kunna visa var bilden kommer ifrån, vad som har hänt med den och följa hela dess livscykel från exponering till publicering. Det handlar om proveniens – att kunna styrka bildens historia.

Hon beskrev C2PA-standarden, där kameror och program registrerar manipulationssäker metadata som gör det möjligt att se om en bild beskurits, färgjusterats eller AI-genererats. Samtidigt betonade hon den demokratiska dimensionen.

– Generativ AI är och kanske mer kommer att bli ett hot mot demokratin, eftersom den riskerar att undergräva förtroendet för information.

Kerstin Hamilton. Foto: Anna Nordström

Inte sanningen med stort S

Kerstin Hamilton, bildkonstnär och konstnärlig forskare, återvände till fotografiets grundfunktion.

– En av fotografiets absolut viktigaste funktioner är att peka mot verkligheten, att dokumentera och utgöra en grund för kunskap och förståelse.

Hon menade att det inte är ”sanningen med stort S” som står på spel, utan vår förmåga att skapa och upprätthålla tillit. Fotografiet är inte rent objektivt, men heller inte fritt svävande fiktion. Det är en praktik som kräver omdöme och begreppslig medvetenhet.

Elin von Unge, forskningsledare på Stadsmuseet, talade om hur frågan tar form i konkret insamlingspraktik. Hon presenterade Nordiska museets insamling med minnen från pandemin, där tusentals människor skickade in berättelser och fotografier från sin vardag. Återkommande motiv – tomma lekplatser, öde gator, hemmakontor och möten genom fönster – vittnar om ett kollektivt undantagstillstånd.

– Bildernas motiv berättar en sak, men det faktum att de finns berättar om något annat, nämligen digitala bilders sociala och meningsskapande funktioner i vardagen, sade hon.

Här framträdde fotografiet som samtidsdokumentation: inte främst genom den enskilda bildens estetik, utan genom mängden och likheten – att så många människor riktade blicken mot samma tomhet.

Elin von Unge, Kerstin Hamilton, Aron Ambrosiani, Eva Dahlman, Carina Johansson, Sonia Hedstrand, Sara Arnald och Pelle Kronestedt. Foto: Anna Nordström

Vem tar ansvaret?

I den avslutande paneldiskussionen skärptes frågan ytterligare. Vad händer om vi om tio år inte längre tror på fotografiet alls?

– Ingen ensam kan bära tillräckligt med bilder längre – inte fotografen, inte tekniken och inte institutionerna. Frågan är om vi är beredda att dela det ansvaret, eller om vi hellre låtsas att någon annan gör det, sade Pelle Kronestedt.

Många frågor låg fortfarande öppna efter seminariet, men deltagarna fick med sig en tydlig insikt: frågan om fotografiet som sanningsvittne är inte enbart teknisk. Den är kulturell, politisk och gemensam – och den kräver fortsatta samtal.

Evenemanget arrangerades av Svenska Fotografers Förbund i samarbete med Stadsmuseet, och var den första delen i seminarieserie. Arrangörerna välkomnar tips och önskemål om såväl föreläsare som vilka aspekter som ska vara med i de kommande delarna – kontakta Peter Wiklund, producent på SFF, om du har idéer.