Gatufotografi lär vara en av de vanligaste fotografiska genrerna. Så vanlig att den ibland betraktas som banal och ytlig, åtminstone inom konstvärlden. Efter genrens storhetstid i mitten av 1900-talet har den sällan förnyats – i stället har det blivit otaliga bleka kopior av de klassiska mästarna. I boken Weltschmerz av Jens Olof Lasthein används gatufotografiet i ny tappning, och jag påminns om dess potential att gestalta en av modernitetens stora frågor, nämligen hur våra moderna storstadssamhällen påverkat känslan av kollektiv samhörighet.

Fotografierna visar förbipasserande människor på Drottninggatan i Stockholm, tagna en vintereftermiddag 1992 då mörkret nyss lagt sig. På en av de inledande sidorna informeras läsaren om att impulsen att ge sig ut med kameran på gatan var en reaktion på världsläget under 90-talet, präglat av ökad främlingsfientlighet och våldsamma krig. Författaren frågar sig: Går det att se den yttre världens hårdnade tillstånd återspeglad i de förbipasserandes blickar?

Som läsare drivs jag av samma fråga när jag bläddrar igenom det tunga bildmaterialet. De svartvita bilderna sträcker sig över hela uppslagen och placerar mig mitt i vimlet av mörka skepnader. Kamerans obarmhärtiga blixtsken låter enstaka människor framträda ur dunklet likt skådespelare på en scen. Bilderna är laddade med en vibrerande, vagt obehaglig energi som effektivt framhävs av bokens omsorgsfulla design. Det är lätt att tolka in upplevelsen av weltschmerz – världssmärta – i de ovetande människornas stelnade ansiktsuttryck. Men kanske är känslan bara ett resultat av enkel projicering? Däri befinner sig gåtan som gör att Lastheins gatufotografi får gestalta något utöver sig självt.

Fotografi: Jens Olof Lasthein.

Text: Jens Olof Lasthein.

Formgivning: Janne Riikonen.

Förlag: Kult Books, 2026.