Vad var drivkraften bakom att instifta Svenska Fotobokspriset? 

– Vi ville lyfta fotoboken som en egen konstform där bilden är den bärande berättelsen. Under början av 1990-talet arbetade vi mycket med frågor om fotografers rättigheter och upphovsrätt, och fotoboken blev ett sätt att stärka fotografiets ställning. Samtidigt hade vi under flera år visat fotoböcker på Bokmässan, och där växte idén fram att skapa ett pris som uppmärksammar just den typen av verk.  

Vad minns du bäst från prisets första år? 

– Att vi vågade spänna bågen ganska högt och ta in jurymedlemmar från olika delar av kulturlivet, personer som kunde bedöma både bild, form och bok som helhet: Inger Edelfeldt, Lotta Kühlhorn, Håkan Pieniowski och Po Tidholm. Och så minns jag förstås den första utdelningen; att priset gick till Anders Petersen och att det redan då kändes som att vi hade startat något viktigt. 

Varför är då Svenska Fotobokspriset viktigt? 

– För att lyfta berättelser där bilden bär innehållet. Fotoboken kan rymma det ordlösa, sådant som uppstår mellan bilderna och som är svårt att sätta ord på. Den typen av visuellt berättande är en viktig del av fotografins kultur. 

Vilket avtryck tror du att priset har gjort för vinnarna? 

– Jag tror att det betyder mycket som bekräftelse. Att få ett sådant pris ger både stolthet och självförtroende, och det kan samtidigt uppmuntra andra fotografer att arbeta vidare med bokformen. 

Hur skulle du sammanfatta de här 30 åren med Fotobokspriset? 

– Att något vi startade för så länge sedan fortfarande lever och utvecklas känns väldigt fint. Priset har vuxit och blivit ett sätt att uppmärksamma fotografi och fotografer. Vi behöver fler sådana sammanhang där man faktiskt hyllar varandra.