Kamrater! Vänner! Fotografer!

För ungefär en månad sedan inträffade fyrtioårsdagen av Olof Palmes död, då han sköts ner på öppen gata. Jag gick till hans grav på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag brukar göra. Och den som står inför en grav märker hur bilder av den döde som en gång levande, formligen strömmar genom medvetandet, så som en oändlig fotobok. Och det finns ju tusen och åter tusen fotografier av Palme.

När jag satte mig ner för att skriva en lång essä till fyrtioårsminnet av hans död, märkte jag att det som gav mig vägledning för att förstå Palme, kunna berätta om honom och hans tid var just fotografier, till exempel Jean Hermansons otroliga foton från en valrörelse 1968, som för några år sedan utkom i bokform.

Men det var ändå ett särskilt foto av Palme som tog tag i mig, som alltid tar tag i mig. På sätt och vis är det inget bra foto, man ser inte ens Palmes ansikte ordentligt. Han sitter lutad över ett manus till ett tal han precis ska hålla. I ena handen en cigg. Men en ung kvinna lutar sig bakåt och betraktar honom, liksom förälskat leende. Och i bakgrunden skymtar några tusen åhörare på ett förstamaj-möte. 

Jag vet ingen bättre bild av Palme och hans tid än denna. En stor rörelse är närvarande och en ung tjej blickar förälskat mot en politiker. Faktum är att jag till och med blir glad över att Olof Palme röker. Jag måste börja röka igen tänker jag varje gång jag ser den där bilden. 

*

Fotografier är ledstänger genom allas våra liv, och har varit det i mer än ett sekel. Både familjealbum, pressfoton och mer konstnärliga foton stakar ut en väg genom ens minne, både samhällsminnet och det personliga minnet.

Samtidigt vet vi att få saker är så lätta att mixtra med som just fotografier. Fotot är fejkens och manipulationens mörka hjärta, från Stalins retuscheringar till dagens AI-genererade bilder. Varenda krig som passerar kommer med foton som man aldrig riktigt vet om man ska lita på.

Men när jag håller en fysisk fotobok i handen, då vet jag att jag på något sätt kan lita på fotografierna. Fotoboken är verkligen något annat än fotografier. De är klara utfällningar ur tiden själv. Ibland kan en fotobok vara den roman som romanförfattarna aldrig klarade av att skriva, som Lars Tunbjörks Landet utom sig, om kommersialiseringen av Sverige.

Ibland kan den vara ett omskakande experiment. Och i hus och lägenheter ligger fotoböcker då som meteoriter från andra delar av solsystemet.

Jag skulle vilja se en skulptur någonstans i varje stad som heter just Fotoboken. Ty fotoboken är en existensform för Kulturen som måste lyftas fram mycket mer. 

*

Förra året deltog jag i den jury som valde pristagare bland fotoböckerna. Det gjorde mig helt utmattad: Jag hade ingen aning om att det utkom så många fotoböcker, den ena mer spännande än den andra och den ena värre än den andra. Jag tyckte jag stod i en tornado av bilder.

Men jag blev faktiskt också förbannad: inte minst retade jag mig en hel del på att genren fotoböcker ofta gör sig för onödigt esoterisk – det är knappt att fotograferna ens berättar vad de heter på bokens framsida eller ens baksida. De verkar nästan vilja gömma sig. Det är som om de här fantastiska fotograferna vill vara hemliga bakom sina kameror. Varför?

Jag har ett råd till alla fotografer och formgivare av fotoböcker: Träd fram, för helvete. Jag vill veta vilka ni är. Var aldrig så pretentiösa att ni hellre blickar mot en översofistikerad konstvärld än mot alla oss vanliga människor som behöver våra ledstänger av bilder genom livet. 

Jag säger förstås detta också till dom som satte ihop den berömda kulturkanonen förra året: Varför lät ni inte alla de där fotograferna i svensk historia träda fram! Det är ju otroligt att det  som på sätt och vis kan betraktas som de senaste hundrafemtio årens kanske viktigaste konstnärliga instrument när det gäller att förstå oss själva, kameran och fotot, inte ens kom med i den famösa kulturkanon som lades fram.

Skam över Lars Trädgårdh och hans anhang!

*

Kamrater! Vänner! Fotografer!

När jag tänker tillbaka på de där dagarna då vi i juryn satt kring ett gigantiskt bord där på Södermalm med alla hundratals fotoböcker är det faktiskt som att minnas en dröm, detaljrik och levande: Bilder är ofta det vi har för att forma dom vi är, bilder på medvetandets insida när vi drömmer eller på grottväggarna för femtiotusen år sen, och varje dag när vi går på en gata eller slår på mobilen.

Ett fotografi gör ett stycke verklighet evigt, men det är också ett lurendrejeri för det säger samtidigt motsatsen: att tiden obevekligt rör sig omkring denna frusna evighet. Tusen gånger har jag stått och stirrat på fotot som togs kanske 1960 av min far där han sitter och tittar på mig som just lärt mig gå. Var togs det? När? Och framförallt av vem? Jag kommer aldrig att få veta det. Varje fotografi bär alltid i slutändan på fler hemligheter än avslöjanden.

Men jag tror att själva fotoboken, som jag menar är något mycket mer pålitligt och talande än det enskilda fotot, måste få en plats i solen och i vår föreställning av vad kultur är.

När jag en dag dör antar jag att jag kommer att se bilder eller virvlar av bilder singla genom huvudet innan allt blir svart och bildlöst.

En fotobok väntar på mig, mitt livs egen slutliga fotobok. Ja, på oss alla väntar denna slutliga fotobok.

Göran Greider på fotoboksgalan 2026. Foto: Per Englund