Foto: Ming Lorentzson

Sedan tio år tillbaka är jag inte längre säker på vad som är en bra bild och det är den franske konstnären och fotografen Pierre Leguillons fel. I alla fall delvis. Min osäkerhet började nämligen när Leguillon ställde ut på Moderna museet i Malmö 2010; han visade inte sin egen konst utan Diane Arbus fotografi. Leguillon hade köpt upp originaltidskrifter på auktioner i vilka Arbus bildreportage från 1950-, 60- och 70-talen hade publicerats, och tillsammans med information om Arbus var det själva utställningen.

”Varför?” frågade jag honom. ”Det finns för mycket bilder”, svarade Leguillon. Han såg blek ut, illa till mods rentav och fortsatte: ”Vi kan inte bara fortsätta massproducera fotografi när vi inte har tagit reda på det vi har.”

Är inte det en både galen och vis åsikt? I alla fall smittades jag av perspektivet. När jag sysslat med historisk bild och sökt fotografi både analogt och digitalt, har jag insett att en stor del av vår fotoskatt inte ens är genomgången. ”Måste denna bild finnas”, började jag tänka jag om alla existerande och framtida bilder, ”i skenet av mängden som redan finns?”

Hela livet har jag sysslat med fotografi, sedan jag först såg ett har jag varit besatt. Jag blev fotograf och arbetade på redaktion och var säker på vad som var bra och dåligt: ”Ett bra fotografi, ett dåligt fotografi”, kunde jag peka och säga om egna och andras bilder. Men, så sipprade den Leguillonska ostadigheten in. Jag började ställa, om inte högre, så andra krav. Vad är en bra bild?
De som är intressanta för alltid? Vad kvalitet är ställs på sin spets när man arbetar med äldre fotografier, tiden går och det är oväntat hur vissa bilder blir mindre intressanta och andra mer. Fotograf Anna Riwkin (1908–1970) tog en massa vältagna fotografier under sin yrkeskarriär men (menar jag) hennes mest värdefulla arbete är de självporträtt hon tog som mycket ung när hon lärde sig kameran.

Vad är en bra bild? Verklighet + hjärta + form + finkänslighet för hantverk? I några år har jag suttit i juryn för ett dokumentärfotografipris. Varje år finns en hel del som förtjänar priset, men samtidigt: Varför är inte fler bättre?

Begär jag för mycket? Tio år efter vi sågs mejlar jag Pierre Leguillon, för att fiska efter något som kan bryta min uppskruvade kritik mot bilders blotta existens. The name of Leguillons game är fortfarande ambitiösa återvinningsprojekt: ”Det finns så många bilder vi aldrig har sett!” skriver han. För honom var fotografi hantverket, i femton år fotograferade han med sin mellanformatskamera men slutade 2006. Hantverket, menar han, försvann med digitaliseringen. Nu fotograferar han med mobilkamera men tänker inte på det som fotografi utan som anteckningar.

Är det en tanke att pröva? Vad är en bra bild? En bra anteckning?

Jenny Maria Nilsson, skribent.