Vid digitalisering av analogt bildmaterial är det avgörande att anpassa skanningsparametrar efter originalets typ och det tänkta användningsområdet. Här följer rekommendationer för upplösning och filformat vid bevarandeinriktad skanning:

Pappersbaserade fotografier
Vid skanning av fotografier på papper rekommenderas en upplösning om minst 300 ppi vid 100 % skala. Detta ger en god balans mellan detaljrikedom och filstorlek och är tillräckligt för de flesta arkiv- och reproduktionsändamål.

Diapositiv och negativ (småbild, mellanformat, storformat)
Eftersom filmoriginal är betydligt mindre än papperskopior kräver de avsevärt högre optisk upplösning vid skanning för att kunna återges med bibehållen kvalitet vid förstorad visning eller tryck. Rekommenderade värden är:

• 35 mm negativ/dia: 2400–4000 ppi
• Mellanformat (t.ex. 6×6 cm): 1200–3200 ppi
• Storformatsnegativ (t.ex. 4×5 tum): 600–2400 ppi

Målet är att den digitala versionen ska vara användbar för högkvalitativ reproduktion, motsvarande minst A4-utskrift i 300 ppi, utan behov av interpolering. Exempelvis ger ett 35 mm negativ som skannas i 4000 ppi en digital bild på cirka 20 megapixlar, tillräckligt för utskrift i A4-storlek eller större utan kvalitetsförlust.

Filformat och lagring

• TIFF (okomprimerat eller med LZW-komprimering) är standard för långtidsbevarande. Det är ett icke-förstörande och väl etablerat format med bred kompatibilitet över tid.
• JPEG bör endast användas för tillfälliga kopior eller om originalet redan föreligger i det formatet. Undvik upprepad redigering och omsparande i JPEG, eftersom komprimeringen innebär kvalitetsförlust varje gång.
• RAW-format från professionella filmskannrar kan också arkiveras som komplement, särskilt i arbetsflöden där bilderna och informationen förväntas bearbetas och tolkas vidare. Överväg i så fall att konvertera till DNG (Digital Negative) som är ett öppet och arkivvänligt format.