Den 12 mars i fjol var ingen särskild dag och mars var bara en i raden av rekordvarma månader. Men just den här dagen skulle visa sig bli hetare än de flesta. På olika platser sprättade ett antal personer samtidigt upp ett brev som landat i deras brevlådor.

Det fysiska brevet kom från en okänd avsändare och hade ett i det närmaste explosivt innehåll i form av ord och bilder. Innehållet beskrev detaljerat i ord och bild att den prisbelönta och hyllade boken, Northern Silence, av fotografen Cato Lein innehöll bilder av en annan fotograf. Bilder han använt utan tillstånd.

Reaktionen blev omedelbar. Cato Lein som vunnit Svenska Fotobokspriset med boken fick priset återkallat av Fotografernas Förbund, han fick betala tillbaka prissumman på 40 000 kronor och utställningar och evenemang ställdes in och drogs tillbaka. Media ryckte ut och beskrev sensationen, den norska tidningen Klasskampen, citerade nu ett år senare, den svenska fotografen Åke Ericson, som suttit i juryn för fotobokspriset, som menade att: ”Detta är den största skandalen i europeisk fotobokshistoria.”

Första vågen av kritik mot Lein handlade om bildstöld, att han olovligt använt bilder som fotograferats av en annan fotograf. Lein använde sex bilder till boken och två printar till försäljning som han signerat med eget namn trots att han inte var fotografen.

2025 kom en andra våg av kritik mot Lein. Denna gång för att han approprierat den samiska kulturen och utnyttjat den för egna syften.

Fredag lunchtid den 7 februari 2025 har Cato Lein kommit med morgonbåten från landet. Vid ett av rödljusen vid Medborgarplatsen hoppar han in i min bil och vi trasslar oss igenom stan. Den workshop Cato har kommit för att hålla i Stockholm är inte förrän dagen därpå vilket innebär att vi har gott om tid när vi slår oss ner i soffan på ett kontor på Drottninggatan. Tanken är att vi ska reda ut vad som hände en gång för alla.   

DB= Donald Boström. CL= Cato Lein

DB: Idag har många genomlyst det du har sagt och gjort i media och på sociala medier och sett att flera av dina förklaringar inte varit korrekta, vad säger du om det idag?

CL: När en sådan här situation inträffar går man först in i försvarsställning, en mänsklig panikreaktion tror jag, och säger saker som inte är så bra när man försöker försvara och bortförklara allt, vilket ingen trodde på i alla fall.  Jag har försökt att ta bort bilder från mitt Instagramkonto eftersom jag naturligtvis vet att de inte är mina, men kontot är hackat och jag kan inte radera dem.

DB: Göran Segeholm skriver i sin blogg, Bildspråket, att det är lätt att döma andra, men den som ska förlåta måste våga tro på att det finns en ny insikt, uppriktighet och hederlighet för att gå vidare. Det du förklarat som misstag har ingen trott på utan dina bortförklaringar har gjort saken värre. Även om du själv har gått vidare så är den övriga fotografiska världen ännu inte redo att gå vidare och har inte sett en ny insikt kring den bildstöld du har gjort.

CL:  Jag vet och förstår det.

DB: Om jag nu ställer de frågor många har, så får du möjlighet att ge dina svar, så får läsarna själva avgöra om de känner en ny insikt och om de kan gå vidare efter det.

CL: Jag är med på det.

DB: Vi börjar från början, du var på Gotland 2019 och kom över en kartong med gamla bilder.

CL: Bilderna låg löst i en skokartong som nedklippta positiv, där låg också några superåttafilmer. Jag förstod att det var ett material som tagits fram för skolundervisning om samer, eller lappar, som det hette på den tiden. Jag tittade på bilderna på ljusbordet och såg att de hade en känsla, en enhetlighet och en tidlöshet som passade in i den boken jag höll på med. Det grova kornet och raspigheten gav mig idén till att det är den känslan jag vill ha till mina bilder till boken.

DB: Det anonyma brevet har visat att det låg bilder från tre bildband i kartongen. Fjällappar och Skogslappar med bilder av Ernst Manker, och Fångstfolk från Europafilm för skolbruk, av en eller flera okända fotografer. Vad kände du till om det?

CL: Ingenting, jag visste inte vem Ernst Manker var på den tiden. Efter att jag skannat bilderna arbetade jag bara med de digitala filerna. Det analoga materialet förvarades hos en annan person.

DB: För snart ett år sedan skickades ett anonymt brev ut till ett antal personer och institutioner. Brevet berättade detaljerat vilka bilder du olovligt använt till boken. (mottagare av brevet var bland annat Sametinget, Konstnärsnämnden, Statens Konstråd, Fotografernas Förbund, Bernt Hermele, Nordiska Museet och Greger Ulf Nilsson) Konstnärsnämnden och andra myndigheter lär dock inte ha öppnat brevet enligt policy just för att brevet var anonymt.

CL: Jag misstänker att brevet skickades från en person i min inre krets som har tillgång till detaljerna.

DB: Brevet skickades även till Jan Manker, sonen till den fotograf du tagit bilderna ifrån. Eftersom denna närstående skickat brevet till Jan Manker i visshet om att du hade använt hans fars bilder, måste även du ha vetat om att det var Mankers bilder du använt?

CL: Nej, jag kände inte till Manker då. Det var en vän till avsändaren av brevet som senare kunde forska fram ursprunget till de bilderna. Det var när jag fick möjlighet att läsa brevet jag förstod att det var Nordiska Museet som äger rättigheterna till de bilderna.

CL: Jag var ute på stan när en journalist ringde och jag svarade, då ovetande om att det anonyma brevet hade skickats ut. Jag blev överrumplad och bad att få återkomma. Men jag sa ändå några saker som klipptes ihop och sändes. Jag gav konstiga svar, men sa också att jag hade gjort ett fel och att jag naturligtvis visste att det var bilder jag inte fotograferat. Därefter växte allt och spekulationerna tog fart.

DB: Ok, du visste inte att det var Mankers bilder, men du visste att bilderna inte var dina. Då är huvudfrågan som alla undrar. Hur kunde du använda en annan fotografs bilder till boken och försäljning av printar och sätta ditt eget namn som fotograf och upphovsman till bilderna?

CL: Jag såg de gamla bilderna som var fantastiska till boken så jag föll för frestelsen och använde dem helt enkelt. Saken var den att Jag hade rest runt och i Sverige och letat gamla kameror, glasplåtar och negativ. Alla dessa loppisfynd och familjebilder mixades i projektet, The Fringe project, tillsammans med mina polaroider i olika collage i ett flöde med bilder från Senegal till Lappland. En förklaring är att jag blev fartblind med en känsla av konstnärlig frihet som gick över styr. Men det var bara bilderna från bildbanden jag hittat på Gotland som togs med i boken.

DB: Det är kärnan, det finns sex bilder i boken som inte är dina, hur kunde det hända utan att du angav vem som fotograferat de bilderna, och låta omgivningen tro att det var dina bilder?

CL: Det är bara att erkänna att jag gjorde det medvetet. Jag testade de bilderna på Instagram och fick positivt gensvar och använde dem fast jag egentligen inte behövde, jag har en enorm mängd bilder själv. Nu gjorde jag den otroliga tabben att ta en annans fotografs bilder.

DB: Det hade inte blivit sämre för boken eller din karriär om du angivit rätt fotograf och ursprung. Varför gjorde du inte det?

CL: Jag förträngde det. Man vet att man har gjort fel. Det dåliga samvetet gnagde, jag visste ju egentligen, men jag kopplade bort det under resans gång. Jag sköt upp det till morgondagen, gjorde det som är vanligt i Norge, att sopa det under mattan. Helt ärligt var planen att skriva in en förklaring till bilderna längst bak i boken, en tacksida, men vi var osäkra på hur det skulle skrivas. Och självklart fick jag en PDF på boken och såg hur allt var. Boken skulle tryckas i Turkiet, men de hade inte det papper jag ville, i panik flyttades tryckningen till Italien för att vara klar till Paris Photo och jag lät allt bara passera.

DB: Det beteendet, norskt eller inte, gör nu att du anklagas för stöld, för att ha tagit en annans fotografs bilder.

CL: Jag vet det. Den kritiken stämmer.

DB: Upphovsrätten är en av fotografernas viktigaste frågor för överlevnad idag, vi har alla sett våra bilder dyka upp på olika ställen utan tillåtelse eller ersättning. Och så kommer du som fotograf ”inifrån” och gör ett flagrant brott mot vår egen upphovsrätt. Vad betyder egentligen upphovsrätten för dig?

CL: För det första håller jag med till hundra procent i det du säger. Det har hänt även mina bilder, ett Sara Lidman porträtt dyker här och var upp utan tillstånd.

DB: Och ändå gjorde du det?

CL: Ja det gjorde jag med de här gamla bilderna. Efteråt hade jag en bra en dialog med sonen, Jan Manker. Jag kan inte få det ogjort, men vi kom överens om att göra en rättelselapp som ska ligga med i boken.

DB: Även den lappen har fått kritik för att den överhuvudtaget inte finns med i de böcker som säljs och för att det inte anges tid och plats för bilderna.

CL: Nordiska Museet och Jan Manker har godkänt lappen. Överenskommelsen var att alla böcker som säljs från och med nu ska lappen finnas med i. Därför plastade vi om böckerna för att lägga i lappen.

DB: Hade du dragit in upplagan eller tryckt en ny upplaga utan stulna bilder så hade du fått vara ifred, men nu är alla arga för att du bara fortsätter sälja upplagan och printar med bilder som inte är dina.

CL: Det blev katastrof med att ha med bilder som inte är mina i boken. Det är en fantastisk bok med ett väldigt bra tryck och layout. Jag är å ena sidan stolt över boken men nu får jag bara ångest när jag ska öppna den. Jag diskuterade med förlaget hur vi skulle göra, det landade i överenskommelsen med Nordiska Museet med att lägga in en rättelselapp.

DB: Du berättar om hemlängtan till Nordnorge, närheten till din uppväxt, att få komma tillbaka till dina rötter, att du gått från hus till hus och fotograferat, du ger ett intryck av att boken är ett verk från dina hemtrakter i Nordnorge. Att det är ett antal bilder från andra platser i Norge och 13 bilder från i Sverige gör att du får än starkare kritik för du bedrar läsaren även på den punkten.

CL: Det är ingen fotojournalistik redovisning av Nordnorge, jag ville gestalta känslan.

DB: När du stått i tv och visat Sverige- och Mankerbilder har du fått betraktaren att tro att det är dina bilder från dina hemtrakter.

CL: Jag förstår det. Jag har även bilder från Tromsö och Svartisen som inte är Finnmark, jag vill få fram en känsla hur det är i Finnmark, det viktiga är känslan, inte varifrån bilden är tagen i mitt konstnärliga koncept.

DB: Jag tror att alla köper resonemanget att man i ett konstprojekt kan plocka ihop fragment och känslor från olika håll till en helhet. Problemet här är att du anger att det är just Finnmark, då blir det ett påstående som inte är sant. Det blir två delar som förstärker kritiken, dels bilderna som inte är dina och dels Sverigebilder som framställs som Nordnorge. Fortfarande idag har Galleri Dáidda en bild till försäljning på sin hemsida som du fotograferat i svenska Småland, men galleriet anger att Sverigebilden är från Austertana, en by i Varanger, Nordnorge. Då handlar det inte om ett konstnärligt projekt.

CL: Bilden ger den ödesmättade känslan som Finnmark har, tror den vinterkylan ger identifikation till de som vet. Men ja, det är inte bra, det var fel gjort av mig. Jag har lärt mig mycket och kommer aldrig upprepa det misstaget.

DB: Igen, varför angav du inte bara korrekta fakta? Ville du framstå som fotografen till de fina bilderna?

CL: Det kan det ligga en del i naturligtvis.

DB: Hur blev uppgörelsen med Nordiska museet?

CL: De krävde att en rättelse skulle bladas i resterande upplaga. Att det ska anges att bilderna är retuscherade och omarbetade och att det är detaljer ur bilderna.

DB: Krävde de inte skadestånd för att du använt bilder utan tillstånd och att du omarbetat bilderna?

CL: Vi hade ett bra samtal där de sa att de skulle gå igenom det hela och återkomma, det slutade med att jag fick betala 12 500 kr för användning av Mankers bilder. Därefter gav Nordiska museet klartecken att sälja boken. Den 15 april i fjol blev överenskommelsen klar med Nordiska Museet.

DB: Många är rädda för att det här har skadat fotografins trovärdighet, håller du med om den oron.

CL: Ja, om man sätter det i system att sno andras bilder. Så är det inte i det här fallet. Det här är ett tillfälle där några bilder passade in i ett projekt. Jag har aldrig gjort det tidigare i något projekt eller i någon av mina nio böcker, och det kommer som alla förstår aldrig att hända igen.

DB: Ytterligare en dimension i kritiken är att din bok vann Fotobokspriset på felaktiga grunder och därmed snuvade de övriga tävlande på möjligheten att vinna. Vad säger du om det?

CL: Det förstår jag utan omsvep. Jag har trampat i klaveret så det visslar om det. Det är klart att jag ber dem alla om ursäkt, absolut.

DB: Förstår du att fotografer är arga på dig?

CL: Gud ja, det gör jag, och jag har bett om ursäkt för allt, frågan är hur länge det ska hålla på?

DB: Är det något i Eva Silvéns genomgång gällande Northern Silence som du inte tycker stämmer?

CL: I princip stämmer mycket. Men jag kan inte känna att jag är en slags turist som reser runt i sameland och utnyttjat människor som en del fotografer gör i många länder. Det här är mitt ursprung, jag har samiska rötter på min mammas sida, jag kan frågan och vet vad det handlar om. Eva har samlat citat från olika källor på sociala medier som inte alltid stämmer, Göteborgsposten fick exempelvis göra en rättelse dagens efter, det finns inte med i Evas Silvéns text.

DB: Eva Silvén citerar Jan Manker som säger ”Egentligen tycker jag att det värsta i denna historia är att Cato Lein förvanskar det samiska kulturarvet. Han tar deras föremål och miljöer, placerar dem på nya platser och i en ny tid och utnyttjar allt för egen vinnings skull. Han visar ingen respekt för ett ursprungsfolk som har fått kämpa för att behålla sin kultur, sitt språk och sin identitet.” Jan Manker säger också i Klassekampen att stölden av hans fars bilder drabbar bara en person, men ditt agerande mot samerna drabbar en hel grupp. Det är en tung kritik.

CL: Det är väldigt tung kritik. Jag förstår och köper den kritiken till hälften, jag har förvanskat pappans bilder, men jag har inte förvanskat det samiska. 70 procent av bilderna i boken handlar om det samiska, sjösamiska och samer med renar. Jag kommer från samisk miljö vid kusten, inlandet var mer okänt för mig. Jag tar till mig kritiken att ha förvanskat bilder och tid och platser, men när det gäller det samiska har jag varit ärlig.

DB: Sammanfattningsvis, vad kan du göra i praktisk handling så att omvärlden ser att du tagit åt dig av kritiken?

CL: Jag har använt bilder som jag inte har rättigheter till. Det kan ha skadat fotografin och det har jag fått betala ett mycket högt pris för. Nu finns närmare hundra exemplar kvar av boken som härmed stoppas. Försäljningen av boken är stoppad på nätet och på förlagets hemsida, även printar med bilder som inte är mina är stoppat. Om boken trycks igen så blir det bara med mina bilder. Jag har heller inte tjänat ett enda öre på boken. Varje krona har gått till förlaget. Det gäller även de tre exemplar jag sålde i Landskrona som det också blev diskussion om, då fanns rättelsearket med i alla böcker och förlaget hade enligt avtal med de som ägde upphovsrätten rätt att sälja böckerna. Jag betalade själv både resa och hotell för Landskronafestivalen.

DB: Är det något mer du vill tillägga som behöver sägas eller finns det mer som kan komma fram?

CL: Jag tycker det viktigaste är sagt nu. Jag har plågats av intervjuer som klippts och klistrats så att det jag vill ha sagt inte kommit fram. Nu hoppas jag att vi alla kan gå vidare.

———————————————————————————–

Svenska Fotografers Förbund har fått kritik för att förbundet inte har gjort en rättssak av det eftersom konflikten handlar om ett upphovsrättsbrott. 

DB:Tycker du att förbundet har gjort det ni ska i det här fallet, Simon Mlangeni-Berg, ordförande för fotoförfattarsektionen?

Foto: Självporträtt

SMB: För oss var det viktigt att dra tillbaka priset och undvika publicistisk skada för Svenska Fotobokspriset. Förbundet agerade snabbt med att dra tillbaka priset och prissumman, förbundet avstyrkte även Leins ansökan att bli medlem i Fotografernas Förbund efter händelsen.

-Det finns heller ingen fysisk eller praktisk möjlighet att kontrollera att alla bilder i de böcker som lämnas in innehåller korrekta upphovspersoner. Sedan detta inträffade har vi förtydligat i ansökan till Svenska Fotobokspriset så att den sökande måste intyga att de själva är de legitima upphovspersonerna till verken eller att de förvärvat rättigheterna.

-I det här fallet är det Nordiska Museet och Galleri Dáidda som har ett juridiskt case mot Lein. I synnerhet Nordiska Museet där Lein olovligt använt museets upphovsrätt för fyra bilder. Från förbundets sida önskar vi att det skulle blivit en rättslig prövning av fallet för att upprätthålla branschstandarden, den får inte urvattnas. I den meningen är det synd att det inte görs en rättslig prövning av fallet, det hade varit bäst för alla parter.

DB: På Wikipedia står det att Fotobokspriset: 2023 saknar pristagare. Men det fanns ju fyra ytterligare nominerade, är det inte rimligt att förbundet utser dem till vinnare för priset 2023 som man gör i andra tävlingar där ettan faller ifrån av någon orsak?

SMB: Det är rimligt, vi har därför tagit ett beslut att utse de fyra tvåorna till vinnare vilka kommer att få dela på priset under kommande fotoboksprisgala.

Efter telefonsamtal och mailväxling med frågor till Nordiska Museet, svarar dess avdelningschef för Kulturhistoria, Fredrik Svanberg, att avtalet förvisso inte är hemligt, men att ingen ändå kommer att få ta del av det. Per mail kommer därefter följande svar på de frågor och kommenterar som ställts till museet: ”Nordiska museet har träffat en uppgörelse med Cato Lein som handlar om att han får betala ordinarie ersättning för bildanvändning och att han får fortsätta sälja befintlig upplaga, under förutsättning att rättelseblad med uppgift om upphovsman limmas in i boken. Vi har inte gjort någon polisanmälan. I övrigt har vi inga ytterligare kommentarer.”

Foto: Ewa Stackelberg

Text: Donald Boström. Läs mer om honom här