Dawid har jag främst läst om i historieböckerna, för när han debuterade med sin första utställning Ingen älskar mig på Liljevalchs 1973 var jag nämligen inte ens född. Inte heller när han slog igenom stort med den banbrytande utställningen Rost på Fotografiska museet 1983.

I utsagorna går att läsa om en man som i slutet av 60-talet träder in i ett fotografiskt landskap dominerat av dokumentärt fotografi. Med socialistiska förtecken skulle klassamhället blottläggas och arbetarklassens villkor synliggöras. Att fotografi kunde säljas i begränsad upplaga i konstens finrum var alltså långt ifrån givet.

Till en början var det också på gatan som Dawid skulle börja sin fotografiska resa, där han med underfundig blick fångade det surrealistiska storstadslivet. Men det dröjde inte länge innan han skulle gå en annan väg. In mot fotografiets mediumspecifika beskaffenhet för att ifrågasätta vad fotografiet egentligen är, bör och kan vara. Formen stramades åt och motiven, som ofta utgjordes av alldagliga ting fixerade mot enhetliga bakgrunder, laddades med en lika poetisk som exakt konceptualism. Kanske kan man säga att blicken vändes bort från världen och in mot fotografiets väsen, där själva formen och silversaltet blev ämnet.

Det postmodernistiska 80-talet framstår för mig med andra ord som en enda stor batalj mellan fotografi och måleri, där inga värden stod säkra. Något som är säkert är dock att fotografiet i dag hänger tryggt i de vita kuberna och att en av förkämparna i uppgörelsen var Dawid.

Med det sagt är det med lätt pirriga ben som jag kliver in på kaffebaren intill Bysistorget på Södermalm i Stockholm för att träffa Dawid och höra vad han ser i linsen i dag. Kommer de snart två generationerna som skiljer oss åt utgöra något motstånd? Inte alls ska det visa sig, när Dawid bjuder på leverpastejsmörgås och charmig självdistans.

– När jag är på foto- eller konsthögskolor står jag ibland och pratar om gamla storheter som Henri Cartier-Bresson och Robert Frank, samtidigt som jag blickar ut över ett gäng ungdomar som ser ut som frågetecken. Det måste såklart vara likadant med mig nu. Dawid, vem fan är det rent ut sagt?

Läs hela intervjun i nya numret av Fotografisk Tidskrift.