abcdefefhsi
Redaktionellt | 9 Dec 2022 | Elis Monteverde Burrau

"Jag är avundsjuk på träd i skogen"

Poeten Elis Monteverde Burrau skriver om en bild av den japanska fotografen Risaku Suzuki. Suzuki har nyligen ställt ut på Paris Photo där han visade bilden från serien »Sakura«.

Foto: Risaku Suzuki

Allt är som bäst när man intet vet. Som mest ondskefullt. Oskuld föder ondska, en klassisk kausalitet. Jag förstår inte och då börjar jag, urskillningslöst, med matematik. Hur är himlen styckad i dag? Och så vidare. Vad är blommor och vad är galenskap? Vidare. Kan alla somna, jag menar domna, jag menar slå ut samtidigt? Vad får all den här frysta prakten för konsekvenser? Det är vackert och någon måste betala. Straffas? En bildstormare låter som en blomma.

Jag tror på slumpen. Jag tror på ödet. Jag är avundsjuk på träd i skogen. Jag är avundsjuk på allt det sjuka, det som sker på fältet. Allt som dricker mitt formalin. När jag ser det här fotografiet tänker jag naturligtvis på dig. Du brukade dricka mitt formalin. Jag tänker på en författare som startar med en flicka (på en kyrkogård) som äter jord (gravarnas jord). Jag vet inte hur hon fortsätter. Jorden på bilden är relativt anonym, men den känns förgjord. Här växer livet som tusentals pixlar. Naturens glitchkonst: Gud som gör sina egna stunts i sömnen.

Så här ser det ut när jag himlar, bländas, blundar. När jag blundar står jag mitt kast. Jag är avundsjuk på vatten. Det är därför jag kokar det, låter det koka. I mitt kök står det alltid en kastrull med kokande vatten på spisen. När det försvinner fyller jag på från kranen. Är jag inte där får jag hjälp av mina barn. Jag vill kopplas in i en respirator när jag är död, som en meningslös pose. Jag vill att den konstgjorda andningen sätts in när det är försent.

Man vill vara ett pulver, i brist därpå lite grus eller någons aska. Något som fungerar som jord, men som inte är det. Man vill envist, med en krampaktig disciplin, fotografera körsbärsblommor i tjugo år eftersom man omöjligt kan fånga alla som finns. Tiden är en banal metafor, men också en yxa. Jag vet. Tvångsmässig dokumentation är ett sorgearbete. Att fläka ut arkivet är generöst.

I ett förord till Det ondas blommor skriver Anders Cullhed att Baudelaire inte drog sig för att spotta frihetens tomhet i ansiktet. Problemet är väl att den tomheten inte har något ansikte? Vilket naturligtvis är en möjlighet. En nåd. Den här fotografen, Risaku Suzuki, har ett ansikte. Den här bilden är inte bara en bild. Jag hatar när bilder reduceras till bilder. Jag tänker på psykosen som uppstår i det kollektiva medvetandet när körsbärsblommorna de facto blommar. Det här är inte körsbärsblommor som blommar, tack onde Gud. Det här är ett fotografi. Jag skulle vilja skjuta några rådjur som står under körsbärsblomster och chillar. Jag älskar när fotokonsten skriker av tondövhet. En skönhet som jag trodde var exklusiv för myrornas krig.

Vad betyder det, att något står i full blom? Som i givakt, exakt. Det låter som eld. Det är temporärt, fruktansvärt. Som den här skogen. Jag kallar det skog i brist på bättre ord. Den här manipulerade skogen. Jag tar för givet att fotografiet är manipulerat. Annars är jag inte intresserad. Jag ska googla. Det kanske finns en kontext som smälter, ingen aning. Det kanske finns en paratext som välter allt på ända. Den här skogen står nog inte i full blom, snarare 75 procent; en vy som buffrar. Det är inte manipulerat, men jag är fortfarande intresserad.

Det råder verkligen brist på sämre ord. Det är för enkelt att beskriva fotografier perfekt. Det här fotografiet är ett fotografi.

Ni som flörtar med döden borde flörta med livet och tvärtom. Jag vet inte. Det är ett spel mellan himmelen och blomman. I går såg jag Nan Goldins livsverk på Moderna; i ett bildspel om självmord var körsbärsträdet rörligt. En gång skrev jag ”mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning”. Suzukis blomster är inte mentalt, det är inte rörligt, det är dött. För en gångs skull blir det vackrare med öppna ögon. Ansikten multipliceras som blad, smulas.

När jag tittar på det här fotografiet, som jag älskar, som jag inte kände till för tre minuter sedan, är min blick inte klar och cynisk. Den är grumlig och cyklisk. Tre minuter känns som ett stelt liv. Nu blommar det igen.

Elis Monteverde Burrau

Prenumerera på Fotografisk Tidskrift

Vinnare av Publishing Priset 2021. Fotografisk Tidskrift har funnits sedan 1888 men är i högsta grad ett magasin mitt i samtiden. För medlemmar i SFF är den gratis. Här tecknar du en prenumeration. Läs mer