Mycket har sagts om den mytomspunne Kary H. Lasch och det har funnits en del att tala om. Kändis- och flickfotograf, omslags- och modefotograf, reklam- och produktfotograf, porträtt- och pressfotograf. Som för så många andra inom efterkrigstidens fotografkår fick ingenting vara honom främmande. Och han förde med sig kunskap och internationella erfarenheter av ett slag som svenska fotografer ofta saknade.

Han föddes i en välbärgad judisk familj i Prag samma år som första världskriget bröt ut 1914, gick på schweizisk internatskola, fick möjlighet att resa i Europa och skulle så småningom tala sex språk. När andra världskriget inleddes 1939 befann han sig på besök i Sverige. Han stannade kvar.

I det avspärrade och hårt reglerade Sverige tog han sig på diverse sätt fram under de sex krigsåren. 1945 startade han sin fotografiska karriär, trettioett år gammal, självlärd och fast besluten att skapa sig en framtid i sitt nya land. Han blev en av dem som försåg en växande dags- och veckopress med säljande bildmaterial i ett ännu tv-löst Sverige.

Den illustrerade pressen hade fått en allt viktigare roll i världens medieutbud. Flaggskepp som amerikanska Life och många europeiska bild- och kvällstidningar blev förebilder för de svenska tidningshusen, exempelvis den framgångsrika bildtidningen Se som startade 1938 och Expressen från 1944. Förbättrad tryck- och reproteknik tillät högre bildkvalitet och möjlighet att använda färgfotografi.

Åren efter krigsslutet trädde också en rad unga fotografer fram som erbjöd svensk press nyhetsreportage och andra typer av bildmaterial, till exempel K.W. Gullers, Lennart Nilsson och de som ingick i Tio/Foto. En särskild genre blev det som kallades ”flickfotografi” med K.G. Kristoffersson som en framträdande gestalt. 

Gene Kelly anländer till Cannes-festivalen. 1950-tal. Foto: Kary Lasch

Kary H. Lasch blev sin egen lyckas smed, en kvicktänkt regelbrytare med ett oslagbart vinnande sätt. Han såg vad som efterfrågades, tog några bilder och knallade runt på huvudstadens redaktioner och fick napp både här och där. De första omslagsfotona publicerades och han blev känd inom branschen som en duktig och pålitlig frilans. Någon fast anställning hade han aldrig.

Han var en man av sin tid och gjorde sig ett namn som ”flickfotograf”, söta, käcka och propra unga kvinnor som prydde veckotidningarnas omslag och ofta med uppföljande bildreportage på insidorna. De var för allmänheten antingen kända skönheter eller helt okända flickor som fotograf Lasch upptäckte i – som det hette – ”vimlet ute på stan”. Senare krävde tidsandan lite mer ”vågat” och hans bilder förekom även i vad som då kallades herrtidningar.

Men hans fotografiska arbetsfält var mycket bredare än så. Den stora floran av svenska veckotidningar köpte gärna hans porträtt- och reportagebilder av skilda slag: VeckoNytt, Hela Världen, Bildjournalen, Vecko-Journalen, Damernas Värld, Allt för Alla, Se, Allers, Hänt i Veckan, Allt i Hemmet, Veckorevyn.

Också dagstidningar runt om i landet liksom fack- och specialpress fanns bland kunderna: Expressen, Dagens Nyheter, Handelstjänstemannen, FOTO, Populär Fotografi och många fler.

Under närmare femtio år som yrkesfotograf publicerades hans bilder i över hundra dags- och veckotidningar i Sverige och utomlands. Ett uppmärksammat genombrott kom 1952 med omslaget till amerikanska Photography Magazine. Det blev början på hans internationella karriär. Några exempel: franska Paris-Match, italienska Epoca, tyska Stern, amerikanska Life och US Camera.  

Utländska köpare var intresserade av de internationellt kända personer som han porträtterade. Ett vattenhål för fotograf Lasch blev under flera årtionden filmfestivalen i Cannes, där han i mitten av 1950-talet exempelvis ”upptäckte” en ung Brigitte Bardot och dessutom knöt många nyttiga kontakter.

Framöver lyckades han vid olika tillfällen och på skilda platser fotografera en rad av dåtidens främsta filmnamn: Grace Kelly, Sophia Loren, Gina Lollobrigida, Henry Fonda, Elizabeth Taylor, Geraldine Chaplin, Anita Ekberg och även en surmulen Frank Sinatra.

I många fall nöjde han sig inte med porträtt. I stället utvidgade han jobben och levererade hela bildreportage. Det gällde till exempel en av de största filmstjärnorna, svenska Ingrid Bergman. Tillsammans med sonen Robertino besökte hon Stockholm, och inkännande skildrade fotografen deras promenad genom staden, mor och son hand i hand. 

Britt Ekland. Foto: Kary Lasch

Hemmavid ställde även den nya generationens filmaktörer upp framför kameran: Ingrid Thulin, Max von Sydow, Bibi och Harriet Andersson och den excentriske Per Oscarsson. Britt Ekland, James Bond-filmernas svenska stjärnskott, blev också ett givet namn för kändisfotografen.

Fotografen Lasch såg alltid till att vara på plats, och få kända ansikten undkom hans kamera. Amerikanska stjärnartisten Eartha Kitt och franske mimkonstnären Marcel Marceau förevigades liksom rader av svenska artister: Lill-Babs, Monica Zetterlund, Karl Gerhard, Povel Ramel med flera.

Nere på kontinenten manövrerade han sig smidigt fram till internationella konstnärsikoner som Pablo Picasso och Salvador Dalí. Hans språkkunskaper och sociala begåvning öppnade de flesta dörrar. 

Kary H. Lasch dokumenterade också vardagligheter som unga kattmammor i Hamburg, porträtterade den svenske konstnären Bror Hjorth i hans studio, illustrerade en artikel om Skansen av författaren Jan Fridegård och ägnade sig åt gatufotografi i Stockholm. Det var ingen hejd på hans idéflöde och briljans med kameran.

Han hade också andra strängar på sin lyra. Han for runt i landets många fotoklubbar, slet ut diaprojektorer och gav vältaliga råd och tips till andäktigt lyssnande klubbmedlemmar. Generös, kvick och lite galen. Mycket uppskattat i en tid då folkbildning stod högt i kurs i Sverige.      

Till skillnad från många kolleger var Kary H. Lasch inte kameraskygg. Tvärtom. Han spexade, grimaserade, klädde ut sig och uppträdde ogenerat i tokroliga scenerier och dokumenterade själv sina ofta absurda practical jokes. En till synes frenetiskt gladlynt clownfigur och tokskalle som spred skämt, leenden och skratt omkring sig varhelst han befann sig, privat eller i arbetet. Specialitet: skojiga och kluriga små meddelanden med en fotografisk twist på lappar och inbjudningskort.

Fyrtio år efter hans bortgång minns samtida fotografer Kary med värme. Anders Engman, legendarisk pressfotograf på bland annat bildtidningen Se, kom i kontakt med honom redan på 1950-talet. Nittio år fyllda konstaterar han: ”Han var bra, hade enorm humor och var mycket respekterad. Hörde egentligen aldrig ett ont ord om honom, och när vi var ute på större jobb samlades kollegorna runt honom. Han underhöll och lockade till skratt. Det uppskattades.”

Kary H. Laschs studio på Skeppargatan i Stockholm blev också mycket omtalad och förvånade många förtjusta besökare. Från golv till tak var den packad med prylar av alla de slag, en manisk samlares eget museum som inspiration för nya idéer och uppdrag.

I slutet av sitt liv, med obotligt spridd cancer, lyckades han med vänners hjälp delvis bringa reda i sitt yrkesliv. Det handlade om hundratusentals oregistrerade bilder. Han hade allt i huvudet och förvarade sitt stora arkiv i Ilfords och Kodaks behändiga 24 x 30 centimeters kartonger för fotopapper.

När han gick bort 1993 fanns tankar om att den speciella vindsateljén skulle bevaras och förvandlas till ett publikt museum. Men liksom i så många andra fall när det gäller landets mest betydelsefulla fotografer gick det inte att genomföra. Intresset för den fotografiska historien var inte tillräckligt stort.   

Björn Axel Johansson

Utställningen The Golden Years med Kary H. Laschs fotografier visas fram till den 14 april på Fotografiska i Stockholm. Hans livsverk presenteras bland annat i Kary H. Lasch/Flickfotograf av Jan Boström och Jan Lundgren [1993] och Jan Lundgrens Kary H. Lasch/Collection [1995] liksom Kary H. Lasch/The Golden Years av Michel Hjorth och Christer Löfgren [2021].