Paniken som kröp under huden var plågsamt påtaglig. Vad skulle han säga till uppdragsgivaren? Att ett ögonblicks slarv nu riskerade att omintetgöra hela fotograferingen, den som planerats in i minsta detalj? Det var inte vilken kund som helst. Det var den välrenommerade amerikanska reklambyrån Edelman som hade gett fotografen Christopher Hunt ett prestigefyllt uppdrag. Hans första för dem.

– Briefen var gedigen med tydliga instruktioner om vilka bilder som skulle tas. Allt var väldigt formellt och seriöst. Det här var ett viktigt jobb, berättar Christopher Hunt. För Unilever, ett av världens största konsumentvaruföretag, skulle han först åka från London till Liverpool och fotografera i ett labb där man tog fram parfymer. Morgonen därpå skulle han med tåg åka vidare till Paris för att fotografera en parfymör. Allt var minutiöst planerat. Med samma noggrannhet hade Christopher packat utrustningen och annan packning. Och så passet, förstås.

– Lite nervös och förväntansfull tog jag tåget till Liverpool och gjorde fotograferingen. Allt gick enligt plan. Så när jag klev på tåget mot London igen var det med en känsla av lättnad. Första dagen var klar. Jag slängde upp jackan på hatthyllan och lutade mig tillbaka i sätet. London nästa.

Christopher ryckte åt sig jackan och packningen och hoppade av. Sommaren dröjde sig kvar, men utanför stationen hade kvällssvalkan nu lagt sig. Han drog på sig jackan. – Då kände jag att passet var borta. Jag mindes att jag hade lagt det i innerfickan, men nu var det inte där. Han letade runt i varenda ficka, i varje väska. Ingenstans.

– Då kom kallsvetten och paniken. Utan pass är det omöjligt att komma till Paris. Första tanken var att ordna ett sista minuten-pass på svenska ambassaden. Men klockan var sex på kvällen, de hade stängt.
– Jag sprang till lost & found på stationen, men de hade inte fått in något. Bland jäktade resenärer och Londonpendlare omkring sig började han googla: ”Behöver man pass för att åka till Paris med tåg?” Kanske kunde det räcka med körkort? Nej, det var omöjligt.
Christopher svalde hårt medan mardrömstankarna började mala:
– Kunden kommer att bli vansinnig, för ett sådant här misstag, det får bara inte hända. Första jobbet för en så stor byrå, och så tabbade jag mig!

Men så kom han på att han ju faktiskt hade ett annat pass. Eftersom Christopher Hunt är född i England är han även engelsk medborgare och har därmed ett engelskt pass. Problemet var bara att det fanns hemma i Stockholm. Han tittade på klockan. Den var sju i Sverige. Sista flyget till London gick 20.45.
– Jag ringde min fru Jonna som var hemma med vår fyra månader gamla son och bad henne göra ett försök: ta passet, åka till flygplatsen, hitta någon som skulle ta sista flyget till London och be den ta med mitt pass. Det var en chansning. Jonna kastade sig in i en taxi, kom till flygplatsen och sprang med sonen i bärsele till kön vid incheckningsdisken. Där såg hon en mamma och hennes vuxna dotter.

– Det är kanske lite mysko att be någon ta med sig ett pass, men det fanns ingen tid att tveka. Det var bara att fråga!

Det är svårt att veta vad som avgjorde saken. Kanske historien. Kanske desperationen. Eller kanske den fyra månader gamla bebisen i bärselen. Men planen gick i lås. Dottern tog med sig passet, flög till London och hoppade på Gatwick express till Victoria station där hon skulle överlämna det till Christopher.

– Strax innan midnatt mötte jag upp henne med en flaska vin som tack. Det var en otrolig känsla att få passet i min hand.

När Christopher lade huvudet på hotellkudden sent den natten var det få timmar kvar innan tåget mot Paris skulle gå.

– Det blev inte mycket sömn, men det var det värt. Jag levde bara på lyckan att det hade löst sig. Och fotograferingen? Den blev den minst dramatiska delen av den här resan.