Susanne Walström fick sitt andra barn i juni 2000, och första året tog hon bara jobb i Sverige för att vara nära sin bebis. Men drygt ett år senare var hon redo för ett längre jobb utomlands – i Miami, Florida, USA – ett reklamjobb för Nokias första kameramobil som skulle lanseras senare samma år.

I september 2001 åker hon iväg för att göra marknadsföringsmaterialet för den nya mobiltelefonen. Tanken är att de ska stanna ungefär tio dagar, för att ha tid för casting och sökande efter bra miljöer. Själva fotograferandet skulle ta fyra till fem dagar. På morgonen den 11 september 2001 är de efter flera dagars förberedelser klara att börja.

– Jag tar med mig min svenska och min amerikanska assistent och åker till platsen där vi ska hämta vår utrustning: blixtar, ljus och sådant, säger Susanne Walström.

Det är en stor lokal med tre, fyra anställda. Susanne reagerar på att alla står och tittar på filmen Skyskrapan brinner.

– Vad konstiga de är som står och ser på en katastroffilm klockan nio på morgonen, tänkte jag. Men jag var upptagen med att leta efter rätt utrustning, mitt fokus var mest på vilken blixt jag skulle ha, berättar Susanne Walström.

Hon hör hur personalen säger: ”Nu är det ett plan till!”

– Men jag fattar fortfarande ingenting.

Först när hon hör människor panikslaget fråga sig ”vad händer, vad händer!?” inser hon att det de tittar på är något som sker på riktigt, i New York.

Susanne åker tillbaka mot hotellet med sina assistenter. På vägen ringer någon till hennes amerikanska assistent och berättar att Pentagon är bombat.

– Han säger: ”Vi är i krig!” Och vi visste inget annat, det låter ju inte bra att Pentagon är bombat. Det första vi gör när vi kommer tillbaka är att ta ut kontanter. Sedan sätter vi oss på hotellet och tittar på tv, säger Susanne Walström.

Alla i teamet är med. De amerikanska medarbetarna är väldigt stressade.

– En hade en pappa som arbetade i World Trade Center, en annan hade en mamma som precis då befann sig i ett flygplan.

Samma dag är det tropisk storm i Miami. Medan de sitter och tittar på tv får vinden palmerna att vika sig utanför fönstret. Förmodligen hade fotografering varit omöjligt, oavsett terrorattacken mot World Trade Center.

– Vi pratade med Nokia och försökte fundera ut vad vi skulle göra. Det gick inte att flyga. Vi bara satt och väntade och såg i realtid hur tornen bara plattades ut, säger Susanne.

Allt är osäkert. Det är första gången hon åkt ifrån sitt lilla barn, och så vet hon inte hur länge hon kommer att vara borta eller om det är ett krig på gång. Susanne, som arbetat som pressfotograf tidigare, kan heller inte låta bli att tänka att hon borde vara i New York nu när hon ändå befinner sig i landet som står i uppmärksamhetens centrum. Samtidigt är hon tvungen att utföra jobbet som Nokia betalat för.

Dagen därpå, den 12 september, sitter teamet fortfarande och väntar. Till sist konstaterar de: ”Vi kommer inte kunna åka hem, vi måste jobba.”

– De perfekta miljöerna vi letat upp tidigare var bara att glömma – kontor, restauranger och allt offentligt var stängt, även parker. I stället blev det: ”Det finns lite gräs utanför hotellet, vi tar bilderna här”, säger Susanne.

De fortsätter att jobba med det de kan, bland annat på en strand som får duga trots att himlen inte är blå. Mobiltelefonen är en attrapp, men den riktiga skulle komma att ha en ny funktion – en inbyggd kamera. Tanken var att det skulle gå att fotografera ifall det hände något intressant framför en, till exempel ankor som gick över vägen eller om man skulle råka träffa på sin favoritfotbollsspelare.

– Då säger modellen: ”Man kanske kan göra så här?” och vänder på mobilen. Det var antagligen den allra första mobilselfien, säger Susanne.

Det är när de står på stranden och fotograferar som de för första gången ser ett flygplan i luften, sex dagar efter attacken.

– Dagen efter det kunde vi åka hem, säger Susanne.

Till stor lättnad, förstås. Men jobbet skulle bli klart och det fick bli några dagar i Stockholm för att få alla de bilder som behövdes.

– Vi var på Karlaplan och låtsades att det var en tunnelbanestation i Tokyo. Även bilden med ankorna i trafiken gjorde vi hemma, säger hon.

Så även om det inte blev som de hade tänkt sig på grund av terrorattacken, blev jobbet gjort. Men upplevelsen har satt spår i henne.

– Jag återkommer ofta till temat: Vad händer om det går åt skogen? Just nu arbetar jag exempelvis med ett projekt om en liten stad i USA som försvann i en tornado och fick börja om från början.

Foto: Kristian Pohl

Namn: Susanne Walström
Gör: Fotograf, filmmakare och konstnär. Har gett ut böcker som Guld – dess dunkla glans (förlaget Max Ström) samt Black Lava Fairy Tale (Kerber Verlag), den senare om islandshästens samspel med naturen – bilderna ställdes också ut nyligen på Galleri Glas i Stockholm.
Bor: Stockholm
Hemsida: Susanne Walström

Gillar du att läsa om när det går åt helvete för andra? Här är hela serien

Har det gått åt helvete även för dig någon gång? Vi letar ständigt efter intervjupersoner! Hör av dig till redaktionen@sfoto.se