Kära Anna

Jag har tänkt på vår korta konversation på Facebook och på att jag aldrig svarade på din fråga, så jag skriver ett brev i stället. Nätet är så medeltiden. Någon ställer sig på en låda för att uttrycka en åsikt och får då en tomat i fejan. Ett brev är mer poetiskt och jag hoppas vi kan lära oss av varandras erfarenheter och tankar.

Det jag skrev på Facebook var att jag hade en annan upplevelse runt samma uppgift vi fick i skolan: att fotografera en främling. För mig var det inte svårt, för jag längtade efter den. Jag hade gjort det även om jag inte fått uppgiften. Att fotografera människor jag inte känner, är som en religion för mig. Jag tror på det så starkt eftersom jag har upplevt och lärt mig så mycket av det. I vårt samhälle är verkliga möten det enda sättet att motverka polarisering. Vill man fotografera människor, och inte bara dem man har närmast runt sig, måste man få verktyg. Man måste träna, precis som när man fotograferar stilleben eller lär sig söka i arkiv. Med rätt vägledning kan det för vissa vara en uppenbarelse att fotografera en främling på samma sätt som att man hittar sin praktik på något annat sätt.

Med det sagt så fanns det några under min skolgång som genom sina auktoritära positioner fick oss elever att utsätta oss för saker vi inte var mogna för. Vi kunde få en påtaglig känsla av att vi inte hade pushat oss tillräckligt och några av oss hamnade i situationer som kunde ha blivit farliga. Jag hade tur som inte blev mer skadad i de situationer jag nyfiket och lite naivt kastade mig in i.

En sak som hjälpte mig under mina skolår var att jag sökte upp personer utanför skolan. Jag har alltid haft ett gäng av kvinnliga mentorer som vägde upp det machoframfusiga. Ett tag höll jag på att förlora mig helt i ett bildspråk som premierades då. Men de gränslösa lärarna är inte lärare längre och jag upplever inte att klimatet är det samma i dag.

En stor lärdom var att jag fick lära mig vad jag absolut inte ville, och det är här mycket av utvecklingen äger rum. Alltså i själva motståndet. Att det också kan handla om att gå vilse för att veta vilken väg man vill gå. Att ibland kasta sig ut utan att veta var man landar och lära sig på vägen. I Indien träffade jag en konstnär som hade gått på workshop med den franska fotografen Antoine d’Agata. Den konstnären fotograferar totalt annorlunda än d’Agata, han hade fått kursen genom en välgörenhetsorganisation för konstnärer i ekonomiskt eftersatta länder. Han var osäker på om han ens skulle gå då han inte gillade hans arbetsmetoder. D’Agata hade fått honom att gå igenom en sorgeprocess, genom att uppmuntra honom att gå i mörkret, längs en landsväg. Han var rädd för mörker. Efter det blev han buddhist och sa att det var den viktigaste undervisningen han haft. Tänker också på Tuija Lindström som, har jag hört av flera, var den absolut bästa läraren. Men med hennes metoder och förhållningssätt hade hon antagligen inte fått undervisa i dag. Men vilka konstnärer som kom ut från hennes klasser! Vad jag menar är att alla lärare och all undervisning inte är för alla, för vi är olika och vill olika. Det bästa är om man har flera lärare med olika praktik så man kan se skillnaden och hur olika sätt det finns att uttrycka sig på.
Så vad lärde du dig av uppgiften? Vad tänker du om det jag säger om att utsätta sig? Vad anser du om begreppet övergreppsestetik, existerar det? Vad önskar du debatten skulle handla om?

Allt gott och glittrigt / Hannah

Foto: Anna Strand. Från ”The Assignment!

Kära Hannah

Du och jag skriver till varandra, men för mig handlar det inte enbart om dig och mig. Jag önskar att den här brevväxlingen kan få handla om de strukturer och roller som finns innanför och utanför fotovärlden. Kanske är det så att dessa blir särskilt tydliga inom vissa fotografiska genrer och vissa fotografiska utbildningar där man förväntas utsätta sig. Vad tänker du om det? För mig är det tydligt att man har olika förutsättningar att utsätta sig som fotograf och människa beroende på vem man är och vem man möter. Och att den medvetenheten har saknats och kanske fortfarande saknas hos en del lärare inom fotografisk utbildning, liksom en tydlighet kring den egna positionen i förhållande till studenterna.

På tal om genrer, så har det på senaste tiden skrivits om ”fotofoto” kontra ”akademiskt fotografi”, i artiklar och på sociala medier. Jag vet inte om jag förstår vad det ena eller det andra betyder. Är det så tydligt uppdelat i praktiken? Parallellt med min konstnärliga verksamhet arbetar jag som lärare i fotografi vid HDK-Valand i Göteborg. Våra studenter rör sig mellan och bortom de två ytterligheterna som pekas ut och det välkomnar vi. Men oavsett hur de arbetar pratar vi både i handledning och kritikklasser om etiska frågor, ansvar och personligt risktagande. 

Du är precis som jag lärare och vi har båda varit studenter. Vi och många andra före och efter oss har fått i uppgift att fotografera en främling. Inget fel på uppgiften. Jag tyckte då och nu, liksom du, att den är riktigt bra. Helt säkert för att ett skäl till att jag började fotografera var och är en nyfikenhet på andra människor, världar och idéer. Men i handledningen kring uppgiften leddes jag i en riktning som försatte mig och den jag fotograferade i en situation som väckte obesvarade frågor då och nu. Läraren gav mig rådet att gå tillbaka och be den äldre man som jag fotograferat att klä av sig på överkroppen för att hen ansåg att bilderna skulle bli mer tidlösa då. 

I min senaste bok och utställning har jag vänt tillbaka till de bilder jag tog. Inte för att händelserna traumatiserade mig, utan för att de belyser något bortom min personliga upplevelse. Generella strukturer och hur de roller vi balanserar inom oss är inte strikt åtskilda eller svartvita varken för oss själva eller för andra. Som fotograf i vissa genrer förväntas man utsätta sig, som ung kvinna inte. I en domstol kan det komma att hållas emot en kvinna att hon befunnit sig på en särskild plats, att hon frivilligt gått dit, om något händer. Jag minns efterspelet till mordet på journalisten Kim Wall. Då fanns en obehaglig underton i kommentarsfält och privata konversationer av att hon gjort fel som stigit ombord på Peter Madsens ubåt. Att hon steg ombord som journalist hamnade i skuggan av det faktum att hon också steg ombord som kvinna. 

Mitt verk The Assignment tar avstamp i tolv återfunna, analoga småbildsfilmer. Åtta fotografier samt ett kontaktark har valts ut. Dessa varvas med korta texter. Jag funderar i textens nutid över varför jag censurerade den sista filmen då, för 23 år sedan.

Mellan bild och text har jag lämnat utrymme till läsaren att fylla i, känna och tänka. Kring hur olika roller krockar över tid och rum: till exempel att vara ung kvinna, student, modig fotograf, duktig flicka, offer, förövare och medelålders. Hur är det att som student vilja bli läst som fotograf, men att tolkas främst som kvinna? Många läsare har bekräftat att verket öppnar upp för något som de känner igen. Att de delar liknande erfarenheter från fotografisk utbildning och andra situationer. Jag är glad att du inte upplevt något farligt under din utbildningstid, men det låter som att även du till viss del känner igen dig.

Jag vet inte om en övergreppsestetik finns i den dokumentära genre jag tror att du syftar på med din fråga till mig, men det finns onekligen flera exempel på övergreppsestetiker genom fotografiets historia, rasbiologiska bilder är kanske de tydligaste. Men för att återkomma till dokumentärfotografi, med några av de erfarenheter som kommit upp kring fotografisk utbildning är för mig inte steget långt till att undra vad som utspelar sig före och efter, samt utanför bild i vissa konstnärskap. 

Jag (och jag tror vi!) vet att det att fotografera i sig kan vara att begå övergrepp. När jag för 23 år sedan censurerade den sista filmen som nu blivit kontaktark i The Assignment hade jag en oklar känsla av att något dåligt hade hänt. Jag kände skam, vagt tänkte jag att det kanske berodde på att jag blivit utsatt för något … av någon. När jag i närtid skrev texterna i verket tänkte jag att om någon utsatte mig för något så var det främst läraren och sedan jag själv, inte mannen som jag fotograferat. Kanske var det så att jag begick, och nu åter begår, ett övergrepp genom att publicera bilderna? Efter många övervägande tar jag en medveten risk för att påbörja ett samtal bortom mig själv och min personliga erfarenhet. Verket är ett sätt att utöva motstånd, med 23 års fördröjning, mot strukturer och lärare som varit vårdslösa med det förtroende studenter gett dem.

Då, under genomgången av bilderna, sa en medstudent att det såg ut som att jag fotograferat en älskare. Naket såg i det här fallet nära ut, men var det definitivt inte. Att naket betydde nära, var en föreställning som låg och bubblade under ytan genom den här utbildningen. Av flera lärare uppmuntrades vi mer eller mindre mellan raderna att fotografera oss själv och andra nakna. I dag hade jag haft många frågor att ställa till främlingen som jag inte hade en tanke på då. Jag sörjer att jag inte handleddes att vara mer nyfiken på honom, mannen som jag inte kunnat återfinna. Allt jag vet är hans förnamn. Närmare än så kom jag inte.

Anser du att nakenhet kan vara ett sätt att komma nära? Har det varit ett verktyg i din praktik och är det en metod du tycker fungerat för fotografer du inspireras av? Har du använt dig av nakenhet av någon annan anledning än att komma nära?

Slår det någon gång över till övergreppsestetik för dig, naket eller ej, inom den dokumentära eller andra fotografiska genrer?

Allt glittrigt och glatt/ Anna

——————

Läs fortsättningen i nya numret!