Tidigt nittiotal jobbade jag extra som assistent på Dramatens pressavdelning. Det var en på många sätt dramatisk tid där känslorna på scenen ofta spillde över även bakom kulisserna. Då gällde det att tassa på tå i korridorerna.

En återkommande källa till ilska var teateraffischerna: ”Varför är inte jag med?” undrade en och annan stjärna när en biroll istället lyftes fram.

Så hur är det då att jobba som just teaterfotograf?

Malmöbaserade Emmalisa Pauly vet. Sedan 2015 har hon specialiserat sig på att fotografera scenkonst i ordets vida bemärkelse, det vill säga även genrer som balett och musikal. Bland de återkommande uppdragsgivarna finns Malmö stadsteater och Malmö opera, men också fria grupper som Teater 23. Hon brukar jämföra sitt jobb med sportfotografens.
– Det händer bara en gång och då måste man vara beredd, beskriver hon det där unika ögonblicket man bara inte får missa på scenen.

Foto: Emmalisa Pauly

Beträffande stjärnor och potentiella divalater på teatern är Emmalisa Paulys diplomatiska svar att det absolut kan uppstå konflikter när konstnärliga viljor drar åt olika håll. Eller som hon säger:
– Det händer att folk har blivit arga och upprörda när jag har visat mina bilder. Då får man vara beredd på att en och annan darling måste ryka i bildurvalet.

 Hon försvarar situationen med att scenkonsten i mycket är ett konstnärligt teamwork och att man då i större utsträckning än i exempelvis ett redaktionellt arbete – ett av hennes andra arbetsfält – måste kompromissa med sina egna kreativa idéer.
– Jag har såklart ett eget konstnärligt driv, men det är inte alltid det viktigaste, förtydligar hon arbetsklimatet när vi hörs över telefon i en lucka mellan frilansuppdrag och livet som småbarnsförälder med fem månader gamla tvillingar.

Att många av hennes uppdragsgivare är teatrar bottnar i ett personligt intresse. Vid sidan av fotointresset spelade hon mycket teater i tonåren. Att hon senare erbjöds en halvtidstjänst som fotograf på Malmö stadsteater beskriver hon som rena ”bananskalsflaxen”. I dag jobbar hon där på frilansbasis.

Foto: Emmalisa Pauly

Att uppdragen ibland kan vara riskfyllda är inget som avskräcker. Emmalisa berättar hur hon brukar klättra runt på stolar för att få den bästa vinkeln, vilket gjorde teknikerna nervösa när hon väntade tvillingarna.
– Man kan falla på allt från sladdar till rekvisita och sufflörstativ! När jag var gravid erbjöds jag därför en särskild gravidpenning för riskfyllt arbete.

Vad är då svårast att plåta? Emmalisa Paulys svar kommer snabbt.
– Musikal! Där händer det så mycket och många människor befinner sig på scenen samtidigt. Då gäller det att hänga på och ha bra gympadojjor. Jag brukar också stretcha och värma upp lite innan.
En annan utmaning hon lyfter i jobbet är tidsramarna.
– Det kan vara nervöst att inte sätta bilderna på grund av en begränsad tidsram. Ofta har man bara en chans. Då måste man vara beredd, men också intuitiv och kunna läsa av spelet: Han ser arg ut. Ska han dra fram en pistol och skjuta någon nu?

27 mil från Malmö ligger Göteborg. Här har Ola Kjelbye jobbat som fotograf sedan tidigt nittiotal, även han med scenkonst som ett av sina specialområden.

När vi ses under Bokmässan har jag redan hunnit se några av hans foton på fasaden till Göteborgs stadsteater; samma kväll har Lars Noréns postumt uppsatta pjäs Communion urpremiär.
Att det blev teater för Ola Kjelbyes del berodde på att han kände folk som startade frigruppen Teater Bhopa 1995. Den kom sedan att bli något av hans växthus.
– Här kunde man sitta i möten tillsammans i flera timmar. Alla hade tid och var delaktiga i den konstnärliga processen, beskriver han en annan era än 2020-talets mer effektivt marknadsorienterade. I varje fall på de större teaterinstitutionerna.

Foto: Ola Kjellbye

Men även om tiden inte finns på samma sätt i dag tycker Ola Kjelbye att där finns andra fördelar med att jobba som fotograf 2025. Som hur ny teknik kan dölja oönskade föremål på scenen.
– Förr skickade man ett gäng utvalda pappersbilder till pressen. Då gick det inte att retuschera en finne på näsan. Idag rensar man bort mycket mer. Själv brukar jag exempelvis ta bort scenmarkeringar på golvet.

Samtidigt, säger han, höjer möjligheterna kraven på bildkvaliteten.
AI har han däremot hittills bara testat sparsamt.
– När jag fotograferade för Hamlet på Dramaten nyligen testade jag att plocka bort myggorna, men det klarar inte AI riktigt av. Samma sak med hårnät.

 Vad skulle du säga är teaterfotografiets unikum?
– Att det är en iscensatt situation där det konstnärliga teamet har skapat de flesta av förutsättningarna. Men beroende på ditt val av objektiv, slutartider och din egen placering i rummet kan du givetvis tolka de förutsättningarna på olika sätt.

Så dina kreativa visioner kan ändå speglas i jobbet?
– Ja, på samma sätt som att två olika fotografer som befinner sig på samma plats kommer tillbaka med olika bilder.
– Oftast försöker jag att fotografera lite oväntade bilder, men det är inte alltid de som väljs ut i slutändan.

Foto: Ola Kjelbye

Det talas om en teater i kris. Hur är det med fotouppdrag numera?
– Ekonomiskt är det som med alla andra jobb inom branschen. Arvodena har inte ökat i takt med inflationen utan vi fotografer får lika mycket betalt som för 25 år sedan.

Men kan du säga att antalet teateruppdrag har minskat märkbart?
– Just nu har jag uppdrag, men det kan ju vara så att jag inte har något om två månader. Trendmässigt märker man ju att det är något färre uppsättningar numera.

Om Emmalisa Pauly och Ola Kjelbye främst tar pressbilder i repetitionsperiodens slutskede tar Klara G de där som ska väcka folks intresse redan innan uppsättningen ens har haft kollationering –  affischbilderna.
Men inom kulturen ses marknadsföring inte alltid som något fint.
Klara G är av en annan mening:
– Det är egentligen ingen skillnad mellan att sälja en produkt eller en pjäs, säger hon när vi ses i höjd med den iögonfallande affischen till Kröna en drottning på Kulturhuset Stadsteatern, den där Robert Fux bär törnekrona och en minikorsett runt halsen.

– Jag tänker att jag kan komma in med min expertis från reklambranschen och använda den för att få ut mer kultur till folket – vilket jag tycker vi ska ha.

Affischbilden ser Klara G alltså som något av en inkastare till teatern, en visuell upplevelse som hon hoppas ska kittla betraktarens fantasi och väcka nyfikenhet utan att för den skull föreställa det som sedan kommer att ske på scenen.
– Jag brukar säga att teaterföreställningen börjar redan när publiken ser affischen.

I vissa fall handlar det om arrangerade studiobilder, i andra om att ta dem i en miljö som inte är teaterhusets.

Kungliga Dramtiska Teatern, Dramaten, Jonas Malmsjö, Cabaret, Farnaz Arbabi, Lena Lindgren, Jenny Kronberg, Fred Ebb och John Kander, Joe Masteroff, Fotograf Klara G

Hon exemplifierar med jobbet inför dramatikern Christina Ouzounidis Hela världens recept som hade premiär på Teater Galeasen i Stockholm i oktober, där lanseringsbilderna är tagna i Ouzounidis hästhage.
– Här ville jag skildra blandningen mellan det vilda och det kultiverade, motiverar Klara G valet av plats för denna pjäs som skildrar tre kvinnor som lagar mat, samtidigt som de betraktar världen på avstånd. Kanske i ett tillstånd av krig och kris.

Bilderna till Kröna en drottning (även den skriven av Ouzounidis) är däremot studiobilder.

Oavsett uppdrag läser Klara G alltid pjäsmanus innan hon börjar tänka upplägg. Därtill frågar hon regissören om visioner och intentioner med uppsättningen samt tar reda på tematik och den tilltänkta tonaliteten.

– Det kan vara en sinnesstämning eller en färg eller något annat som representerar produktionens ton.
 

Hur ser arvodena ut för scenkonstjobb jämfört med dem i reklambranschen?
– De är ju mycket lägre. Samtidigt jobbar jag dubbelt så mycket med teateruppdragen.

Varför gör du det ändå?

 – Dels för att det är roligt, men också för att jag på teatern även kan vara art director.

Och om jag nu ska kränga grejer kränger jag hellre kultur!