Sedan den 1 januari i år är Moderna museet en supermyndighet, som slukat såväl arkitektur- och designcentret Arkdes som Statens konstråd, som ansvarar för den offentliga konsten landet runt.

Redan 1998 genomfördes en liknande operation, när dåvarande Fotografiska museet införlivades i moderskeppet Moderna. Fotocommunityn var inte nöjd, utan ansåg att fotografins status som konstart sänktes. Risken, tänkte man, var att fotografin skulle marginaliseras i museets utställningsverksamhet till förmån för annan bildkonst.

Att den privata konsthallen Fotografiska på Stadsgården knyckte åt sig namnet när den slog upp portarna år 2010 strödde bara mer salt i såren. Här har man sedan starten visat mer av den traditionella fotografin, inom genrer som mode, dokumentärt berättande, porträtt och så vidare, som inte fått plats inom Modernas utställningsprogram.

Utöver dessa giganter på området finns flera museer och konsthallar i Sverige som samlar och visar fotografi. Nationalmuseum, via Statens porträttsamling på Gripsholm, är en, liksom Hasselblad Center i Göteborg, privata Falsterbo Photo Art Museum och nyöppnade House of Photography i Stockholm, i regi av Fotografiska-grundarna Jan och Per Broman.

Foto: Åsa Sjödén

När det gäller historiskt fotografi har Nordiska museet en av landets största fotosamlingar, med sex miljoner fotografier som dokumenterar vardagsliv, traditioner, arbete, boende och sociala skeenden i Sverige och Norden.

På landets konstmuseer utgör fotografi också ett växande bevakningsområde, i och med att allt fler konstnärer arbetar linsbaserat. Just därför har också distinktionen mellan fotografi och annan konst blivit alltmer betydelselös. Samtidigt som många bildkonstnärer använder kameran som sitt främsta arbetsredskap, arbetar många yrkesfotografer ofta med konstnärligt drivna projekt vid sidan av.

Och även om traditionell gelatinsilverfotografi i svartvitt må vara en krympande genre, så är snart sagt hela jordens befolkning i dag fotografer. Appar som Instagram och andra sociala medier har demokratiserat och utvidgat fotografibegreppet på sätt vi inte kunde föreställa oss för bara ett par decennier sedan.

Släng in AI i mixen och begreppsförvirringen blir närmast total. Allt är foto, foto är allt.

Även om Fotografiska museet inte längre finns som egen administrativ enhet har Moderna museet alltjämt en intendent med huvudansvar för fotografi: Anna Tellgren. Som spindeln i nätet på Skeppsholmen har hon sedan 2004 en eftertraktad maktposition i Foto-Sverige. Hon har kurerat såväl soloutställningar med konstnärer och fotografer som Annika von Hausswolff, Lars Tunbjörk, Inta Ruka och Francesca Woodman som grupputställningar med historisk och samtida fotografi.

Dessutom har hon en tungt vägande röst när Moderna beslutar om inköp av fotografiska verk till sina omfattande samlingar. För att få en bättre bild av hur Moderna i dag samlar på och visar fotografi stämde jag träff med Anna Tellgren, bara veckor innan den nya organisationen trädde i kraft.

Foto: Åsa Sjödén

Hur väljer Moderna vilka verk som ska köpas in och visas? Vilken roll spelar upphovspersonernas genus, etnicitet och nationalitet i urvalet? Hur förhåller man sig till den tekniska utvecklingen i form av AI, och den estetiska utveckling som innebär att fotografi och andra konstformer blir alltmer sammantvinnade?

Vi tar det från början. Moderna museets samlingar av fotografi bygger på två samlingar som förvärvades i mitten av 1960-talet: Helmut Gernsheims dubblettsamling och Helmer Bäckströms fotohistoriska samling. I dag innehåller museets samling drygt 100 000 fotografier, från 1840-talet fram till i dag.

– Redan på 1940-talet började man tala om att skapa en fotohistorisk samling, säger Anna Tellgren. På 1960-talet bildades Fotografiska museets vänner, och några år senare kunde man alltså förvärva de här två stora samlingarna. 1971 fördes de över till Moderna museet, mycket tack vare Pontus Hultén. Det är då Fotografiska museet bildas som en avdelning inom Moderna museet. I samband med en omorganisation och när vi fick den nya byggnaden 1998 införlivades fotografisamlingen som en integrerad del av museets övriga samling.

Skulle du säga att de här två samlingarna som förvärvades i mitten av 1960-talet var representativa? Innehöll de rätt verk?

– Absolut. Helmut Gernsheim var en jättekänd fotohistoriker, han var till exempel en av de första som började samla på Julia Margaret Camerons bilder. Så vi har en fin samling av hennes verk och flera av de andra riktigt stora kända historiska förgrundsfigurerna, som Roger Fenton och Oscar Gustave Rejlander. Helmer Bäckström hade också gjort några intressanta internationella förvärv, men han hade framför allt en väldigt fin svensk samling. Så det är basen för vår samling, som vi hela tiden bygger på med inköp och donationer.

De flesta inköpen går genom konstnärerna själva eller deras gallerister, berättar Anna Tellgren, och bara mer sällan via auktionshusen. Man kan ta emot donationer, men bara om fotografen i fråga redan finns i samlingen. Annars skulle de översvämmas av oönskade donationer från amatörfotografer.

Alla inköp och donationer beslutas av museets förvärvsgrupp, som beslutar om inköp av alla konstarter – från skulptur till måleri, installationer och fotografi. Efter sammanslagningen med Arkdes kan man föreställa sig att även inköp av arkitektritningar och modeller kommer att beslutas den vägen. Anna Tellgren förnekar dock att hon skulle känna ett ansvar att försvara fotografins roll i förvärvsgruppen.

– Nej, det fungerar inte riktigt så. Vi ser till att få en bra fördelning mellan konstarterna. Men det är klart att det är viktigt att det finns en person i gruppen som har kompetens inom fotografi och bevakar det fältet. Vi har olika ansvarsområden och argumenterar för det vi tycker är väsentligt just nu att förvärva. Sedan kanske man får vänta med vissa inköp.

Däremot faller det sig naturligt att Anna Tellgren i första hand prioriterar inköp av fotografi.

 – Jo, eftersom jag är intendent med ansvar för fotografi är jag framför allt intresserad av konstnärer som har ett förhållande till fotohistorien och ett fokus på den fotografiska bilden och tekniken. Men som du säger närmar sig fälten varandra, särskilt här i Norden där många konstnärer arbetar med linsbaserad konst.

Till skillnad från Moderna museets konstsamling, som tar vid där Nationalmuseums ansvar upphör vid år 1900, sträcker sig ansvaret för fotografi ända bak till mediets födelse omkring år 1840. Men när Anna Tellgren tar med sig sin imaginära inköpslista till fotomarknaden hastar hon oftast förbi den historiska avdelningen.

– Jag är mer inriktad på sådant som är samtida, från 1960-talet och framåt. Vi har redan en så fin samling av tidig fotografi. Jag tycker det är viktigare att lägga tid, kraft och resurser på det lite nyare. Men jag har gjort flera samlingsbaserade utställningar med tidig fotografi, som Skrivet i ljus 2017.

Hur angeläget är det att visa originalprintar av äldre fotografi?

– Jag tycker att vi ska samla och ställa ut vintageprintar. Under mina första år på museet var det många äldre fotografer som frågade varför jag inte hellre ville ha nya printar av deras bilder, ”de är ju mycket bättre”. Men vintageprintar har en annan kvalitet, de är framställda på fotopapper som inte finns längre och berättar mer om sin tid och hantverket.

Som nämnts ovan är Nationalmuseum på Blasieholmen ett brokast bort en av Moderna museets konkurrenter på fotoområdet. På senare år har de visat alltmer fotografi, med namn som Christer Strömholm och Anders Petersen. Men Anna Tellgren viftar elegant bort konkurrensförhållandet:

– Nationalmuseum ansvarar för Statens porträttsamling, och utställningen The left shore med Anders Petersens fotografier ligger i linje med deras ambition att bredda och visa mer samtida porträttfotografi. Jag antar att de tycker att det är spännande att arbeta även med nu levande konstnärer och visa dem i dialog med äldre konst. När Moderna museet öppnade 1958 satte man en gräns vid år 1900, allt efter det årtalet skulle höra till Moderna museets samlingsansvar. Men när det gäller fotografisamlingen så bestämde man att hela fotografisamlingen skulle stanna på Moderna museet. Sedan finns det ju konstnärer som kan visas på båda museerna. Så det finns historiska förklaringar till hur uppdelningen mellan museerna ser ut i dag. Och det är positivt, tycker jag, att man kan se olika typer av fotografi på olika platser i Stockholm.

Tycker du att någonting gick förlorat med varumärket Fotografiska, som ni ändå hade här en gång i tiden?

– Jag tycker inte det. Det var före min tid som namnet ”Fotografiska museet” togs bort på den avdelning som fanns fram till mitten av 1990-talet vid Moderna museet. Men med tanke på hur fotografin har utvecklats och förändrats sedan 1980-talet är det helt naturligt att fotografi och film ingår som en del i Moderna museets samling och i vårt löpande arbete. Sedan kan man alltid önska att vi skulle kunna ha en dubbelt så stor museibyggnad för att kunna visa ännu mer ur vår samling.

Foto: Åsa Sjödén

Om ni visar en utställning som Annika von Hausswolff, till exempel, sker det då i dialog mellan olika intendenter?

– Det var jag som kurerade den utställningen, vilket föll sig naturligt eftersom jag har arbetat mycket med Annika genom åren. Däremot var det en kollega till mig som gjorde utställningen med Cindy Sherman. Så vi samarbetar på olika sätt, beroende på vad det är för utställning. Men eftersom jag är intendent för fotografi och har fått den positionen på grund av mina kunskaper, att jag skrivit och forskat om fotografi och fotohistoria, så är det mitt huvudsakliga uppdrag.

En given fråga är hur mycket ni bör och kan ta hänsyn till genus, etnicitet eller nationalitet när ni gör inköp.

– Alltså, det måste man ta hänsyn till i dag, allt annat vore väldigt förlegat. Du kanske minns Det andra önskemuseet, som Lars Nittve tog initiativ till. Det var en satsning som gick ut på att komplettera samlingen med verk av tidiga kvinnliga konstnärer. Det inspirerade många andra museer att tänka på samma sätt. Vi kan inte vara heltäckande, men vi har haft olika förvärvsprojekt där vi exempelvis har letat aktivt efter konst utanför Europa och Nordamerika. Det är också viktigt för mig att ha koll på vad unga nordiska fotografer jobbar med i dag, som underlag för framtida förvärv.

Var hittar man dem någonstans?

– Närheten mellan fotografi och böcker har ju varit stark genom hela fotohistorien. Så jag tittar mycket på artists’ books, går på utställningar och åker till fotofestivaler, som den i Arles. Medan bildkonstnärer ofta arbetar med enskilda verk så jobbar fotografer ofta med längre, berättande projekt som gör sig bra i bokform.

När det gäller publikationer – kan ni göra så mycket som du skulle önska, eller skulle du vilja göra fler böcker om fotografi?

– Vi önskar alltid att vi kunde publicera mer kring samlingen. Vi har gjort många utställningskataloger naturligtvis, och även en del böcker om separata förvärvs- eller forskningsprojekt. När vi fick 25 miljoner av staten för inköp under pandemin publicerade vi en bok om svenska förvärv 2021. Det var ett helt fantastiskt projekt att få vara med om, de pengarna gav oss möjlighet att stärka samlingen, vi köpte bland annat in verk av Lotta Antonsson, Kent Klich och Ikram Abdulkadir, för att nämna några av de 169 konstnärer där vi kompletterade med flera verk eller köpte in för första gången till samlingen.

Något annat som ni kompletterat med på senare år?

– Inför att jag skulle träffa dig tänkte jag på vilka projekt jag arbetat med på senare år, och en sak jag är väldigt glad över är att vi har kunnat komplettera samlingen med verk av ett antal kvinnliga fotografer. En av dem är Agneta Ekman. Hon är i samma generation som Anders Petersen, men blev lite bortglömd efter att hon hade publicerat en bok som heter Tall-Maja. Sedan har hon blivit återupptäckt, och det känns väldigt fint att nu ha en serie av hennes fotografier i samlingen.

Relativt nyligen släppte Andreas Gedin en bok om Christer Strömholm, där han visar att Strömholm hade mer djupgående och långvariga nazistsympatier än som tidigare varit känt. Förändrar sådana avslöjanden museets syn på verken och hur de presenteras?

– Nej, det där har man alltid känt till, det har inte varit hemligt. Strömholm var en fantastisk fotograf, sedan var hans liv ett komplicerat kapitel. Samtidigt som han var väldigt öppen så hade han det där bagaget.

Foto: Åsa Sjödén

När jag började jobba som journalist för länge sedan fanns det en stark misstro gentemot konstfältet från journalistiskt arbetande fotografer. Är det synsättet överspelat, eller lever det kvar?

– Jag skulle faktiskt säga att det är överspelat. Jag tror inte ens att de som är verksamma i dag förstår att det har varit något problem. Samtida fotografer måste röra sig fram och tillbaka mellan olika genrer. Sedan är det klart att någon som arbetar som studiofotograf kanske inte har några ambitioner att vara konstnär. Men jag upplever inte att det finns någon misstro mellan de här olika fälten längre.

Hur ser du på utvecklingen med AI-genererade bilder? Första gången Moderna museet visade AI-fotografi i en större utställning var, så vitt jag vet, i Laurie Andersons separatutställning 2023.

– Vi kommer säkert att se fler sådana exempel i framtiden. Men det är inte så att vi samlar på någon specifik teknik, utan vi följer konstnärerna. Det är konstnärerna som driver utvecklingen framåt. Men jag är övertygad om att det kommer att komma fler intressanta AI-verk. Samtidigt ser vi en tendens att unga aktiva konstnärer och fotografer är mycket intresserade av hantverket och den analoga tekniken.