Vi kommer fram till Emiliano 13 på eftermiddagen. Det är vår första vistelse i Kavalla och intendent Elisabeth Gullberg visar oss runt. Det är varmare än vanligt för årstiden. Från balkongen på andra våningen en blå himmel och ett blått hav med en vidsträckt obruten horisont. Rundturen avbryts när en gäst ska resa, så vi går och handlar på Discount markt några kvarter bort. Åter i huset får vi nycklar till rummet och öppnar fönsterluckorna mot samma vy vi betraktat för någon halvtimme sedan. Den tidigare horisontlinjen är nu fylld av ett imposant berg som 2033 meter högt avslutar en långsträckt landmassa. Konfunderad går jag ut på balkongen igen för att dubbelkolla, och visst, där är det. Berget Athos, som inte bara är en märklig monokulturell tidskapsel och historisk anomali, har plötsligt blivit synligt i det tidiga kvällsljuset.  

Bergets överraskande framträdande insisterar på en mer dedicerad undersökning och under den två veckor långa vistelsen dokumenterar jag samma vy från balkongen utanför arbetsrummet fem gånger om dagen. Det är varmt, klart och molnfritt under hela perioden. Athos fortsätter att vara omväxlande synligt och osynligt. På nätterna bildar fiskebåtarnas lanternor ett lätt svajande pärlband i mörkret, när de ligger på rad vid kusten nedanför berget.  

Suedici spiti visar sig vara en bra plats att arbeta på. Texter blir klara och en kommande fotobok får sin form och sekvensering. Baden är varma och salta och negronin i lunden vid hamnen väl tilltagen. På stora torget samlas på lördagskvällen Kavallas invånare över generationsgränser i hypnotiskt ringlande folkdanser. Dedikationerna till huset och dess föreståndare i böckerna i husets bibliotek vittnar om betydelsen hos en plats som denna för kultur, litteratur, konst och forskning. Tack SFF för vistelsestipendiet (boken kommer 2025!) och tack även till Elisabeth Gullberg och Thomas Thomell för att ni har gjort och fortsätter att göra Kavallahuset till vad det är. 

Cecilia Grönberg