Vi är ganska bra på att läsa bilder på ett ytligt plan, slog Göran Segeholm inledningsvis fast.

– Vi ser vad bilden är till för och i vilket sammanhang den verkar. Vi skiljer direkt mellan reklam och redaktionellt innehåll och accepterar olika saker beroende på vad det är vi tittar på.

Det är däremot svårare att formulera vad bilden faktiskt betyder – för oss själva. Där menar han att många fotografer saknar ett språk.

– När det gäller text är vi vana vid att läsa mellan raderna. Men i bilder stannar vi ofta vid det uppenbara, i stället för att göra våra egna tolkningar.

Bryter ner och fogar samman

Föreläsningens utgångspunkt är begreppsparet analys och syntes. Analysen bryter ner bilden i delar, medan syntesen fogar samman dem till en helhet.

– Vi kan inte bara dissekera bilden och lämna den där. Vi måste sätta ihop den igen för att den ska bära någon mening för oss.

– Det är den mening vi själva tillskriver bilden. En bild har ingen betydelse utan en betraktare – det är i mötet mellan bilden och våra erfarenheter som något uppstår.

Läsare – inte kollega

Ett återkommande tema är förhållningssättet. För att kunna läsa en bild behöver man, enligt Göran Segeholm, tillfälligt lägga fotografrollen åt sidan.

– Du måste vara en läsare, inte en fotografkollega. Alla tankar på hur du själv skulle ha gjort måste bort.

Det innebär också att utgå från att allt i bilden är gjort med avsikt.

– I stället för att säga ”vad synd att skärpan sitter på örat” kan man säga ”vad intressant att skärpan sitter på örat – jag undrar varför”. Då öppnar man för fler tolkningar.

Tre sätt att se

Ett första steg i bildläsningen är att bli medveten om var uppmärksamheten hamnar. Han beskriver tre olika lägen: att se igenom bilden, att se bilden som bild respektive att låta bilden spegla något i en själv.

I det första fallet försvinner bilden till förmån för motivet. I det andra blir formen central. I det tredje blir bilden en utlösande faktor för egna minnen och känslor – det som ofta beskrivs som att bli “drabbad” av en bild.

Ett liknande resonemang återkom i uppdelningen mellan hjärna, hjärta och öga: det konceptuella, det emotionella och det estetiska sättet att ta till sig en bild.

Bortom bildramen

För att fördjupa läsningen föreslog Göran Segeholm en konkret arbetsmetod. Den börjar med ett startord och fortsätter med att aktivera fler sinnen, tänka bortom bildramen och försöka förstå både motivet och fotografens intention.

– Att läsa bild innebär nästan alltid att översätta den till ord. Vi kan aldrig göra det fullt ut, men det är genom den processen vi kommer vidare i vår förståelse.

Först därefter formuleras en syntes – en mening som står fri från bilden, men bygger på den.

Tid att verka

En central poäng i föreläsningen var att bilder förändras över tid. Den omedelbara reaktionen är bara ett första steg.

– Reaktionen är ögonblicklig och ibland omedveten. Reflektionen kräver att vi stannar kvar. Och i minnet kan bilden fortsätta att växa långt efter att vi har sett den.

Det innebär att bilder som inte gör starkt intryck direkt ändå kan bli de mest intressanta – när de ges tid att verka.

Relationer mellan bilder

Som avslutning visade Göran Segeholm en övning där bilder sätts i relation till varandra. Genom att lägga två bilder intill varandra uppstår en ny betydelse – en syntes som inte finns i någon av bilderna var för sig.

– När vi sätter ihop bilder så händer något tredje. Betydelsen uppstår i relationen mellan dem, inte bara i den enskilda bilden.

I övningen byggs en bildkedja där varje ny bild förändrar tolkningen av den föregående. En kombination kan vara estetisk, en annan emotionell eller konceptuell – och skifta beroende på vad som tillförs.

Poängen är inte att hitta en “rätt” tolkning, utan att bli medveten om hur mening uppstår. I mötet mellan bilder – och i mötet mellan bild och betraktare – formas något som är större än delarna.