Vi reser iväg som förväntansfulla och prydliga folkhemsbarn. Återvänder som något annat. Vår far är en av den svenska industrins ingenjörshjältar. De bygger inte bara upp ett Europa i ruiner utan ser även till att stärka det neutrala och allt mer välmående Sverige. Han manövrerar sig fram på den krigsskadade kontinenten. Förblir under årtionden utlandssvensk.

Innan han för gott försvinner ur våra liv blir det en sommarvistelse i Polen. På färjan till östtyska Sassnitz ställer vi upp oss, förväntansfulla och fint resklädda. På hemfärden är scenen annorlunda.

En magsjuk och snorig lillasyster Berit anstränger sig för att göra som man ska – le mot kameran! Dockan försvunnen. Benen tunna. Nedhasade strumpor. Själv bryr jag mig inte om kameran. Den stiliga snaggen borta. Tuggar på knogarna. Misstänksam blick. Har fått se lite av världen. Kanske rent av för mycket.  

Inför sommaren 1956 är gossen riggad och klar. Lycklig ägare av en egen kamera: ”GuGo Populär 6×6 är den verkliga amatörkameran. Stark, välgjord och elegant utstyrsel. Tvålinsigt antireflexbehandlat och färgkorrigerat objektiv …” heter det käckt i annonsen. Den kostar 46 kronor och den ljussvaga linsen ger medelmåttig skärpa och tolv negativ i format 6×6 centimeter. De duger till kontaktkopior i skala 1:1 för inklistring i familjealbumet.

Den nyblivne fotografen kämpar med kamerans inställningar. Förutom avstånd (från 1 meter till oändlighet) ska bländaren (1:4,5-16) och exponeringstiden (25-75-200/sekund) stämma med filmens ljuskänslighet. Han får gissa sig fram. Någon exponeringsmätare är det inte tal om. Slutresultatet kan ses först vid hemkomsten när filmen framkallats och kopierats av den lokale fotohandlaren.

Min far köper kameran åt mig under ett Sverigebesök. Men den är en bisak för honom. Han har egentligen helt andra ärenden i den Stockholmsaffär han brukar besöka. Sortimentet är ovanligt och ingenjör Johansson köper bland annat ett större antal armbandsklockor – utan armband.

Jag får nu slå in uren i ljuddämpande papper medan han monterar ned dörrarnas insidor på sin Volkswagen. Där gömmer vi klockorna inför hans resa söderut. Förutom dollarsedlar, nylonstrumpor och amerikanska cigarretter utgör de ett nödvändigt smörjmedel i en korrupt efterkrigsvärld.

En mängd dokument och stämplar krävs för att ta sig in bakom vad som kallas ”Järnridån”. Vår mamma kan hantera den ryska pappersbyråkratin. När vi sätter oss på tåget är allt i sin ordning. Via Trelleborg och färjan ”Gustaf V” kommer vi till Sassnitz på Rügen.

När vi närmar oss land ser den unge fotografen sin första bild. Ryssarna övar ute till havs. En mindre farkost lägger ut en rökridå som döljer några örlogsfartyg. Spännande. Värt en bild. Och när vi går in i hamnen dokumenteras även de marina enheter som ligger vid kaj. Gossen känner sig som en spejare under den period som kom att kallas det ”Kalla kriget”.  

Tågresans slutstation är Berlin där vår far väntar med sin svenskregistrerade ”Folka”. Vi tar in på ”Hotel Stephanie” vid Kurfürstendamm. Fascinerad och storögd riktar den unge fotografen kameran mot de husruiner som ännu ett årtionde efter krigsslutet står kvar mitt i trafiken. Mäktigast är dock resterna av ”Gedächtniskirche”. Tanken är att kyrkan ska bevaras i samma skick som vid krigsslutet 1945. Ett slags monument från en för Tyskland mindre smickrande tid.

Ockupationsmakterna har delat in staden i fyra sektorer. I de allierades zoner uppförs nya fastigheter och hela kvarter. För fotografen ointressanta konstruktioner i betong. Inga bilder där.

Men färden mot den polska gränsen går genom stadens sovjetiska sektor. Där breder ruinlandskapen ut sig. Häpnadsväckande. Kan inte missas. Jag lyckas få stopp på bilen. Fadern inte glad. Ryssarnas militärpatruller kan dyka upp när som helst. Sonen rusar ut, ser sig om, slarvar med skärpan, tar en bild, skruvar fram nästa negativ, fumlar, tar så en bild till och hoppar kvickt in i bilen igen. Inte mycket till semesterfoto. Men ändå.

Vi rullar mot nordost. Den tidigare fashionabla badorten Sopot mellan Gdansk och Gdynia är vårt slutmål i Polen. På det stora varvet i hamnstaden Gdynia installeras en svensk ångpanna och vår far leder det arbetet. Tidigare har han gjort samma sak i Krakow.

Från Berlin har vi nu cirka trettio mil framför oss. Först befinner vi oss på den märkvärdigt breda Autobahn. Helt ensamma. Inte ett fordon i sikte. Chansar en bild i den vibrerande bilen som maxar 80 km/timmen.

Ett militärfordon hinner upp oss. Stopp! Dinglande kulsprutepistol över axeln. Fram med pass, visum och giltiga stämplar. Vår far går undan. Plockar fram några paket amerikanska Chesterfield och nylonstrumpor. Och, förklaras det strax, motorvägen är ju avstängd längre fram. Bara att vända och köra tillbaka. Ynglingen rör inte kameran. Han börjar förstå att här gäller andra regler än hemmavid.

Efter gränspassagen blir vägarna allt sämre. Nedväxling. Inbromsning. I terrängen ses övergivna hus och gårdar. Som slitna bylten står vaksamma bybor och iakttar det främmande fordonet. Får blockerar körbanan. Hönor och grisar ränner omkring. Oxar drar medeltida vagnar med järnbeslagna trähjul. När vi försiktigt frågar efter vägen öppnas krigets tandlösa munnar. De grimaserar utan svar.

Väl framme i Sopot möts vi av något annat. Den svenska familjen inkvarteras i tre eleganta rum på ”Grand Hotel”. Egen altan, strålande utsikt, sandstrand, badhytter, rullande vågor, sol och värme. Östersjöns egen Riviera! Underbart. Min rädsla för att visa upp kameran släpper.

Och redan den första dagen får gossen sin mamma och syster att posera på vår sanslöst stora altan. Bra övning för en spirande fotograf. I bakgrunden promenadpiren ”Molo” som sträcker sig långt ut i havet. Men ännu en gång säger hans far strängt åt honom att inte springa omkring och fotografera det ena och det andra. Vi ska hålla oss till familjebilder. Det är ju semester.

Vår svit är troligen hotellets största. Placerad i byggnadens centrala del och krönt av ett tornliknande tak. Gossen inser naturligtvis inte innebörden av det hela. Först årtionden senare blir han medveten om hotellets bakgrund. Här sägs både Hitler, Göring, Leni Riefenstahl, Marlene Dietrich ha bott och, i ett senare historiskt skede, även de Gaulle, Castro, Kissinger och Putin. Att ingenjör Johansson sannolikt disponerade samma rum väcker ju en del frågor.

Vår far har byggt upp ett nyttigt nätverk. Där finns bland andra prästparet i Gdynias sjömanskyrka liksom en svensk diplomatfamilj. Eftersom ingenjör Johansson har sin arbetsplats inom hamnområdet ingår också sjökaptener i hans umgänge. Det passar honom bra. Själv tjänstgjorde han i det svenska ubåtsvapnet under andra världskriget.

Ombord på gästande svenska fartyg är mönstret alltid detsamma. En besättningsman tar hand om mig medan min far låser in sig med fartygets befäl. De talar om saker som inte passar barnaöron. Den svenska handelsflottans befäl sägs ingå som en del i svensk underrättelsetjänst.

Tillsammans med diplomatfamiljen gör vi också bilutflykter. Det handlar bland annat om färder utmed den långsmala landtungan ”Hell” som skiljer Östersjön från Danzigerbukten. Sällskapet tar gärna en trevlig fika i närheten av befästningar av olika slag. Min kamera är inlåst på hotellet.

Vid ett tillfälle kör vi också österut mot vad som då kallades ”De mazurska träsken”. Som vanligt stannar vi då och då upp. Våra fäder breder ut sina kartor i gräset med en stojande barnaskara omkring sig. Har tillåtelse att ta med mig kameran men då med en nyinsatt filmrulle. Registrerar en perfekt familjeidyll. Glatt och muntert om än något oskarp i kanterna. En täckmantel för de två kunskaparna.

Men allt är inte frid och fröjd. Min syster drabbas av en elak magsjuka som inte ger med sig. Vi äter varken på hotellet eller i någon restaurang. Vår far har istället samlat på sig proviant från de svenska handelsfartygen: Corned Beef, kondenserad mjölk, chokladkakor, diverse konservburkar, kaffe och annat nyttigt. Bröd och potatis är det enda vi köper i Sopots butiker.

Följer med mamma för att titta på en annan kommers. Kameran tillåten. Hamnar på torget med livlig affärsverksamhet. I svenska ögon är den av ett mer ovanligt slag och fotografen väcker ingen uppmärksamhet. Snabba inställningar. Och ett par hyggligt nära bilder. Det polska folkets verklighet i en sovjetisk lydstat 1956.

Strax efteråt får vår sommar ett plötsligt slut. Sent en natt väcks min syster och jag av upprörda röster. Vår far säger att vi måste packa och ge oss av. Polackerna har gjort uppror i Poznan och ryssarna har skickat trupp till staden. Det pågår gatustrider.

I gryningen åker vi västerut med Berlin som första etappmål. Bilen är som vanligt fulltankad. På något mystiskt sätt är den alltid fulltankad trots landets skriande brist på drivmedel. Möjligen handlar det om vår fars hemliga förråd av klockor utan armband och en gömd rulle dollarsedlar. Inte lätt att veta sjuttio år senare.

Den hösten följer vi i TV upproret i Ungern. Vår sprillans nya svartvita apparat i vardagsrummet berättar om döda ungdomar på Budapests gator och frihetskämpar som kastar brinnande bensinflaskor mot ryssarnas stridsvagnar. Förstår vad jag ser. Börjar också klistra in sommarens bilder i familjealbumet. Plockar och väljer. Tioåringens fotografiska öga har vaknat

Text och bild: Björn Axel Johansson
SFF:s fotohistoriske rådgivare och skribent

Se även tidigare bidrag till artikelserien med personliga berättelser om fotografi på 1950/60-talen: 
Berättelsen om en bild /Pamplona 1964
Berättelsen om en bild / Hastings 1963
Berättelsen om en bild / Amatörfoto 1961/62